Genrep

Foto: Dittes mamma.

Dan före dan, och vi kände att vi behövde köra ett genrep inför publik. På måndag förmiddagar finns som ni vet Norrköpings största publik på öppna förskolan. Så vi drog dit och våldgästade på ett kanske inte helt socialt kompetent vis, men det verkade väldigt uppskattat av publiken. Både ung och gammal klappade med och hurrade efteråt. Det känns som att vi kan se morgondagens gig an med tillförsikt.

Vad blir det till lunrns?

I vår serie "L skriver roliga saker på papper" har vi i dag kommit till hennes förslag på veckomatsedel. Lite väl mjölbaserat i dag, men annars fin. Tyvärr missar jag tisdagens grönsaksbuffé.

Nu är det fredagsmys om det så är det sista jag gör

Tacos - snart förbi sillen och falukorven som svensk nationalrätt. Vi är inte sämre, men gör så klart vår egen lätt präktiga variant. Kvällens gästkompis på fredagsmyset var hyfsat skeptisk till vår linsfärs, men bäbin som fick göra tacodebut svepte den rätt kraftigt kryddade färsen med god aptit. Vi hade också för första gången helt vanliga vetetortillas i stället för de ekologiska fullkornsvarianter vi brukar köpa, vilket fick L att snabbt krafsa ur allt innanmäte och vägra bröd, eftersom "det smakar så konstigt".
Nu "Let's dance". Ska det mysas så är det all in som gäller.

I vår familj 4

Visst har jag sagt att vi kokar vår egen barnmat i vår familj? Av många skäl.

Back on the brottsplats



Obs! Det är inte kulturtanterna på bilden som är suddiga, det är kameran som är konstig.

I dag är det prick fyra månader sedan min föräldraledighet började. Det firade jag och bäbin genom att för första gången sedan dess hoppa på pendeltåget och åka och hälsa på på jobbet. Det mesta var sig likt, förutom att min vikarie hade möblerat om lite. Men det kändes okej. Stämningen var som vanligt varm och välkomnande, och bäbin är ju en icebreaker av guds nåde om någon is nu skulle behöva brytas. Det var bara att ställa ner henne på golvet så började damerna flockas en efter en i lagom marknivå. Ann-Charlotte mutade bäbin med diverse kontorsmateriel och fick därmed snabbt en nära relation. Sen åt vi mat, och imponerade med både aptit och bordsskick. När det var dags att gå vinkade bäbin artigt "godnatt" till alla.
Som om inte lyckan redan var fullständig gick dessutom tåget hem helt enligt tidtabellen så ingen av de andra familjemedlemmarna tog skada av utflykten utan kunde till och med hämtas lite tidigare på respektive omsorgsinstitution. Ja, det var sannerligen en välsignad förmiddag.

Bäbins badhusdebut

När vi kom till badhuset var det lång, lång kö, eftersom fler än jag tydligen hade fått reklambiljett på posten och insett att får man nåt gratis så tar man det vare sig man är sugen eller inte. Bäbin sov sig igenom kön, men sen vaknade hon.
Det första som hände i omklädningsrummet var att jag upptäckte att jag hade glömt att packa blöjor (varje gång jag kollar i skötväskan ligger det ca tre blöjor där, men nu låg det noll bara för att jag inte hade kollat). Det andra som hände var att bäbin kissade en stor pöl på golvet. Det tredje som hände var att bäbin kissade en ny stor pöl på golvet, samt på sin body, när jag just hade lyckats få bort den första pölen.
Sen gick vi och duschade och sen in till själva badet. Bäbin mötte Croco Islands varma vatten med sund skepsis. Först ville hon bara sitta, vilket gick bra så länge hon hade rak rygg och stängd mun. Sen gick hon med på att stå lite, men vägrade ta ett steg för att förflytta sig. Hon var mycket allvarlig.
Efter hand smälte hon dock mer och mer och sista kvarten var det mycket, mycket roligt. Hon klättrade gång på gång upp för trapporna till den stora rutschkanan och hade hon bara fått hade hon kastat sig ner alldeles själv. Men jag tyckte allt att det var bra med lite vuxenkontroll eftersom hon redan hade fått i sig mer än nog av det klorstinna bäbisvattnet.
Tyvärr ansåg jag att vi både hade en p-biljett och en lunchtid att passa, annars hade hon gärna badat än i denna stund. Ja, det var sannerligen en härlig förmiddag.

Ingen konst att vara pappa

En pappakompis var över med barnen och svepte en mugg kaffe i eftermiddags. Jag beklagade mig lite över att jag skulle sitta i tv och leka farbror duktig när jag i själva verket inte än så länge har påverkats över huvud taget av familjens nya köpstopp. Han kände igen sig lite, eftersom han i höstas blev porträtterad i tidningen som duktiga föräldralediga pappan när han inte heller tycker att det är någon direkt uppoffring med betald ledighet och att få vara med sina barn.
Han berättade också att han blivit lite trackad av kollegor, vilket överraskade mig eftersom han har ett konstnärligt yrke och jag trodde att alla i den branschen var mjukmysig flumvänster.
Och faktum är att jag bara härom dagen var på väg till öppna förskolan med en annan pappakompis i en annan konstnärlig bransch och stötte på en av stans mer klassiska skådespelare. Och denne mans magnifika blandning av skadeglädje och äckel över att möta två män med barnvagn var omvälvande att beskåda. Att vi var löjliga mesar som genast borde gå hem och slå näven i bordet och visa vem som bestämmer kunde jag möjligen hantera, men när han började hojta om hur skadligt det var för våra barn att tvingas umgås med sina pappor blev jag provocerad på allvar.
Nåja. Bara för att man är i en bransch där man måste ha nära till känslorna betyder det ju inte att man känner rätt.

Det glunkas om partaj

Ojoj. Ett dilemma att ta itu med. 20 år sen man gick ut nian (vilket tyder på att jag är ungefär 12 år äldre än jag tror) och ett otäckt företag vill tjäna pengar på mig och mina gamla klassisar. Hur är det - ska man gå på sånt här eller inte?
Dem jag verkligen bryr mig om har jag ju hyfsad koll på, och flera av de övriga kan jag följa på facebook. Jag skulle kunna gå dit för att förvissa mig om att jag lever ett mycket bättre liv än dem jag fick stryk av varje tiorast, men för det första är ju risken att jag inte alls lever ett bättre liv, för det andra så känns det väldigt oviktigt och för det tredje fick jag väldigt lite stryk.
Nåja, vi får se. Med inbjudan följde i alla fall en uppdaterad klasslista och det var spännande läsning. 15 av 26 på listan bor kvar i Eskilstuna med förorter. Nästan alla tjejer har bytt efternamn medan ingen av killarna utom jag har gjort det. Nazist-Robert är inte med på listan ö h t, men det var inte så oväntat. Att Gunnar, en av mina bästa vänner från den tiden, inte heller är det är mer oroväckande. Vad jag vet bor han kvar i Eskilstuna och har dessutom ett jätteovanligt efternamn så han borde inte vara svår att hitta. Kanske har han också sålt sin själ till Hitler på gamla dar.
Företaget ordnar festen, med tidstypisk musik och pensionärsmat (ryggbiff och toast skagen - så gamla är vi väl ändå inte?). De föreslår också att vi ska nyttja telefonlistan och ordna egen förfest. Och för att riktigt försäkra sig om att vi gör det ger de oss några fraser vi kan använda när vi kontaktar varandra. Det är också där jag känner att jag riktigt tvekar om det här verkligen är något för mig.
Jag citerar, lätt gömd bakom skämskudden:
"Messa tid! cu l8r :D" (för den moderna sms:aren)
"Tjabba, coolt med party, ses då!" (vem pratar så?)
"Schysst, jag hänger på, alltid kul med festivitas" (oh my god)
"Tjenare, det glunkas om ett häftigt partaj med klassen" (för dem som gillar ryggbiff)

Känd från tv

Plötsligt dök ett tv-team upp här hemma och ville ställa mig och bäbin mot väggen när det gällde vår nya antikonsumtionsgiv. Bäbin fann sig direkt och lät sig villigt regisseras: det bjussades på både pianospel, bultbrädelek och den klassiska klippbilden "gå förbi kameran på väg från ett rum till ett annat".
Själv var jag betydligt stelare, men jag är ju inte född rätt in i dokusåpornas tidevarv som min dotter.
Mest impad blev jag när bäbins lunch skulle filmas. I samma sekund som kameran stängdes av la hon bort skeden och började käka med fingrarna. Ögontjäneri av mäktigt slag.
Resultatet lär finnas att beskåda om torsdag, i ett Östnyttområde nära dig.

Barnfri stämsång i köket

Nytt reprekord satt i dag. Över en timme nästan helt utan barninslag. Men så börjar det låta riktigt bra också. Nu återstår bara för Jeppe att hitta ett mer ergonomiskt sätt att hitta magstödet.

Protokoll

Familjeråd 110120
Plats: Mellanmålet.
Närvarande: M, L, bäbin, pappan.
Adjungerad: En kompis, med rösträtt.
Frånvarande: Frun.

Dagordning:
Punkt 1. Införande av gemensam frisyr och klädkod för att markera familjetillhörighet.
För: 1. Emot: 2. Nedlagda röster: 2. Bifalles ej.

Punkt 2. Huruvida kompisen skulle byta familj till vår.
För: 0. Emot: 3. Nedlagda röster: 2. Bifalles ej.

Punkt 3. Huruvida L skulle byta till kompisens familj.
För: 2. Emot: 2. Nedlagda röster: 1. Varannan vecka-system diskuterades men frågan bordlades tills vidare.

Punkt 4. Införande av rätt för femåringar att köra bil i valfri hastighet.
För: 3. Emot: 1. Nedlagda röster: 1. Bifalles.

Punkt 5. Föräldrars rätt att slå sina och andras barn.
Frågan bordlades pga tidsbrist.

Med majskrokar på stormarknaden

Nytt år, nya förutsättningar. Lite i skuggan av antikonsumtionsbeslutet togs ett annat livsavgörande beslut på nyårsnatten. Att de inköp som trots allt måste göras för vår fortlevnad (blöjor, linser, chips och sånt) hädanefter ska göras på Coop Forum.
I dag var det debut både för det och för att handla med bäbin på kundvagnssmåbarnsplats. Jag kan konstatera att det gick över förväntan för att vara första gången, men att vi har lite finslipning på taktiken att göra. Mer majskrokar i packningen nästa gång, eller hålla inne på Coops gratisbanan lite längre.

Läshuvudets baksida

Eftersom M är ett s k högpresterande barn och läser bäst i klassen har hon en specialläsebok, och onsdagar är inte hennes bästa dag ty då är det läsläxedag. Medan hennes klassisar får ungefär två sidor i en jätterolig och lättläst bok, tvingas hon plöja igenom åtta sidor i en minst sagt texttung och mycket tråkig bok. Officiellt försöker jag så klart peppa henne och hävda att det är en riktig läsfestlyx att få hålla på med en så rolig bok, men ärligt talat så är den ju precis som hon konstaterar astråkig.
Intrigen är typ att en pojke har en fjärrkontroll som gör att han kan resa runt i tiden och uppleva forna tiders Sverige. Till sällskap har han en jättetråkig tiger och ibland en kråka som kan flyga upp och ner. I dagens läxa kom de till Uppsala på 1400-talet och det mest spännande som hände var att domkyrkan såg precis likadan ut som den gör i dag. Och det var bara spännande för en gamling som jag. För en åttaåring är det ju fullständigt meningslös information.
Jag föreslog några knep, som att läsa med konstig röst eller lägga till "och fes" eller "och lade sig i ett litet hål och darrade som en nakenråtta" efter varje gång den där tråkpojken sa något (t ex "åh, en domkyrka, så vackert och intressant, sa pojken och fes"). Det var roligt i ungefär en tredjedels sida, sen började hon stånka, stöna, dunka huvudet i bordet och halvsomna igen. Men hon tog sig till slut igenom kapitlet. Och nu är det bara två kapitel kvar. Jag bävar inför uppföljaren.

Dags att sätta ner foten

L har ännu en gång tagit sitt ansvar mot världens stora orättvisor och skrivit ett brev till SVT:s tittarombudsman. Inredningsprogrammet "Fixa rummet" är det bästa hon har sett någonsin, alla kategorier, och att det inte finns att köpa på dvd är mycket upprörande tycker hon. Men efter detta lär det börja rassla i maskineriet. "Fixa rummet"-boxen - årets julklapp 2011?

Trängselavgift?

Öppna förskolan på måndagar är som Ica Maxi på lördag förmiddagar.

Brickflickan

Det är tjejen som sitter på brickan som har skrivit brevet.

Hej Bullen.
Jag är en tjej på ett jordsnurr som tycker att det är mycket skönt att sitta på brickor. Vi har två bra brickor bredvid diskmaskinen som jag tar fram och sitter på. Det har jag gjort varje dag i flera månader. Detta är något som jag njuter mycket av.
Min pappa tycker att jag får bli kär i vem eller vad jag vill och tycka vad som helst är skönt och allt sånt, så länge inte jag själv eller någon annan blir skadad. Men han tycker att det är lite dåligt att jag alltid vill sitta på hans finaste Beatles-bricka. Han fattar inte att den andra, runda, börjar bli för liten.
Nu undrar jag några saker. Är jag normal? Är min pappa normal? Borde jag vara med i en dokumentär i TV4?

Neanderthalfinger

L:s kommentar när jag nyss tog bort plåstret för att lägga om gårdagens brödknivsskada:
- Det ser ut så där som den första människan.

Läs- och tv-tips

Jag lyckades se ungefär halva det avsnitt av "Provokatörerna" som porträtterade Maria "Bitterfittan" Sveland i förra veckan. Det var bra, och Sveland är ju en av de bästa debattörerna och journalisterna vi har i det här landet. Kolla på SVT Play om ni har tid.
Nu har detta avsnitt renderat en debatt i DN mellan några av våra tyngsta tyckare i genren: Hanne Kjöller och Katarina Wennstam. Intressant och viktigt. Läs gärna. Hanne Kjöllers ledare här och Katarina Wennstams svar här. Har man rätt att tycka att det både är jobbigt och fantastiskt att ha barn?

Så mycket rosa, så lite tid

Se så mycket mumma mina döttrar kan få för endast 9 kr (+ porto, totalt värde 845:-). Coola prylar för tjejer! Roliga, spännande, mysiga och tjejiga böcker! Make-up set så att du kan skapa GIRL:IT looken! Tävling med tjejiga vinster! Tjejboken! Tjejmagasinet med tjejspecial av tjejer för tjejer!
Inte vet jag egentligen. Jag har aldrig hört talas om GIRL:IT, men jag blir ju skeptisk och det är inte bara för att jag är allergisk mot alla som omotiverat använder stora bokstäver. Kanske är GIRL:IT verkligen ett ställe (lite otydligt om det är en bokklubb, ett magasin, en hemsida eller allt på en gång) som är bra för tjejer: feministiskt medveten, icke heteronormativ och som står upp mot ytfixering och prestationskrav. Kanske är GIRL:IT looken precis vad alla våra döttrar behöver. Men allt det rosa bländar mig och får mig att tvivla. Och att använda ordet "tjej" på samma sätt som gammelsmurfen använder ordet "smurf" sänder inte rätt signaler till mig.
Nix pix. Det blir tjejkast rätt ner i pappersinsamlingen.

Nytt försök

Efter två månaders uppehåll vågade M i dag ta med sig mobilen till skolan igen. Men det var med stor tvekan och efter att ha först satt den på ljudlöst, sen stängt av den, sen lagt den allra längst ner i väskan och sen försäkrat sig om att ingen av hennes närstående under några som helst villkor skulle ringa under skoltid.
När hon kom hem visade det sig att det hade gått bra. Men hon hade varit orolig.

Sömn är löjligt

Bäbin har lagt ner det där med att sova. De senaste tre nätterna har i stället ägnats åt hojtning och omkringfarning. Det känns mer tidseffektivt, tycker hon.
Nu bävar jag lite för framtiden. Än så länge funkar det ju, men jag minns när L var liten och höll på på samma sätt i månader. Storasyster M är ett sovgeni och skulle kunna sova sig igenom ett mindre inbördeskrig eller en prowrestlingmatch även om hon var en av brottarna så hon var helt oberörd trots att hon då delade rum med L, men jag och frun blev väldigt påverkade. Själv blev jag väldigt lättstött och vid minsta motgång var jag tvungen att gå ner i tvättstugan och gråta. Och frun var ju inte till så mycket stöd eftersom hon hade precis samma läge och egentligen skulle ha behövt mitt stöd i stället för att jag sprang och gömde mig så fort hon blev nere.
När vi var uppe i det letade jag en massa andra orsaker till min nedstämdhet, och hittade väl ett par stycken, men huvudorsaken fattade jag ju så småningom var något så enkelt som sömnbrist.
Jag tror att det är sånt som får folk att skilja sig. Lite förhastat, kanske, men jag fattar till viss del. För oss sammanföll L:s icke-sovande med att vi höll på att planera inför vårt bröllop så det hade känts lite surrealistiskt om vi skulle ha skiljt oss i stället.
Bäbin har dock inga problem att sova dagtid, hur mycket jag än försöker att hålla henne vaken för att få till fungerande rutiner (se bilden).

Repa i källaren

Mannen till höger heter Jesper. En lite lätt skådespelaryvig men annars trevlig och rolig kille som jag kände lite vagt när jag bodde i Eskilstuna i början på 90-talet. Eftersom föräldraledigheten är ett fullt godkänt alibi för att bjuda hem vem som helst har vi börjat umgås, då även Jesper är begåvad med en ettåring.
Kvinnan till vänster heter Sofie. Hon är en mycket begåvad singer/songwriter och ihop med Jesper. Eftersom Jesper är så där härligt spontan och yvig bjöd han hastigt och lustigt in mig att ingå i Sofies kompband, som nu består av mig och Jesper. 1 februari har vi en spelning i Stockholm, så nu pendlar vi mellan vår källare och deras vardagsrum och försöker repa när bäbisarna sover eller äter banan. Det är mycket roligt.
Se där: ännu ett skäl att vara föräldraledig. Ett bland många andra.

Hoppa på köpstoppstrenden du också!

Köpstopp är ju inget nytt, och som av en händelse har Norrköpings Tidningar i dag en artikel om sluta shoppa-trenden. Gjord av TT Spektra, så den finns att läsa på fler ställen. Bland annat handlar det om Ann-Christine Gramming, som redan 2007 införde ett helt år av totalt köpstopp. Hon var mer hardcore än vad vi är, och sa nej till även bio och restaurang. Coolt och bra. Dessutom sparade familjen 3000-4000 kronor i månaden, pengar som de främst la på att byta till roligare men sämre betalda jobb.
Vi lär inte dra in såna summor, men hoppas på att spara en del så klart. Fast vår plan är att lägga pengarna på en hejdundrandes resa om ett par år. Det är också ett sätt att motivera barnen till att inte kräva en massa onödiga snyggplagg och plastgrejer.
Läs gärna Ann-Charlottes blogg också.

Som balsam för själen

I januari 2009, alltså för två år sedan, tog jag och frun in på ett hotell i Eskilstuna och tillbringade en helg tillsammans på tu man hand utan barn. Sedan dess har vi så klart varit borta var och en för sig, och vid ett mycket lätträknat antal tillfällen gjort saker på tu man hand under vakentid. Men de senaste två åren har vi inte tillbringat en natt tillsammans utan att vara under samma tak som minst ett av våra barn.
I går var det dags. Svärmor och man tog på sig hjälterockarna och tog sig an våra barn medan jag och frun styrde bilen mot Söderköpings brunn där vi hade bokat en härlig så kallad brunnsweekend.

Proseccon lades genast på kylning.

Eftermiddagens kak- och tårtbuffé var mäktig och jag hade som vanligt svårt att sätta stopp i rättan tid.

Frun klädde fint i lånemorgonrocken och var mycket lycklig över att få denna kvalitetstid med sin make och sin prosecco.  

Efter jacuzzi, bastu och kallbadstunna var det trerätters med ett mjukt Chiantivin. Creme bruléen kändes lite överflödig efter kakbuffén, men för- och varmrätt var magnifika. Vi var lite rädda att vi inte skulle ha något att prata om, och därmed behöva ta konsekvenserna av detta och skilja oss, men det gick mycket bra. Vi såg däremot några andra gäster, till synes gravida med första barnet, som i princip inte sa ett ord till varandra under hela vistelsen. Det såg inte så lovande ut.

Vissa kanske tycker att det är torftigt att vi bara åker till grannhålan och sover och äter när vi för en gångs skull har barnvakt. De förstår nog inte vad det innebär att vara trebarnsförälder och ständigt barnvaktslös. Den enorma tillfredsställelsen i att få prata till punkt, att äta hur länge man vill, att sova ostört, att få halvligga i en vilstol, endast iklädd sladdrig morgonrock, lätt salongsberusad och nybastad, och läsa en Vi från början till slut. Det är som balsam för själen, det.

Presentdilemmat

I går kväll var M på klasskompiskalas och i dag ska L på ett annat kalas. Dags att sätta antikonsumtionslöftet på ett första prov, alltså. Men det var inte så svårt. Barnen fick helt enkelt ge varsitt biopresentkort. Det är i första hand ett antiprylprojekt vi håller på med, och upplevelser känns helt okej att ge bort. M och L var helt med på noterna. De brukar själva bli jätteglada när de får biobiljetter.
Barnkalasgåvor är ju över huvud taget en historia för sig. Själva brukar vi, även innan antikonsumtionsårets början, ha som ambition att hålla tillbaka för att inte bidra till den presenthets som andra föräldrar så gärna tycks blåsa på. En del lägger flera hundra kronor och det är ju säkert för att vara snälla, men för de barn som inte har samma resurser kan det ju leda till att de hellre tackar nej än kommer tom- eller knapphända. Och det är ju förskräckligt. Fast ibland är det de som har det allra mest påvert som kommer med de dyraste gåvorna, och då blir det ju extra jobbigt. Fattigdomsskammen är värd att offra väldigt mycket pengar på, tyvärr. Det borde inte behövas.

Mardröm

I dag hände en av de saker som inte får hända. Bäbin var plötsligt försvunnen. När jag hörde steg i trappan trillade poletten ner och jag hann fram precis i tid för att få se henne studsa ner trappsteg för trappsteg innan jag lyckades fånga henne strax innan hon nådde hallgolvet.
Det där med att småbarn är så mjuka i kroppen och tål allt stämmer lyckligtvis. En hyfsad bula i bakhuvudet och ett halvstort blåmärke i pannan var till synes de enda skadorna, och efter att ha snyftat i min famn några minuter var allt som vanligt igen. För henne alltså. Jag känner att jag börjar hämta mig först nu, ett halvt dygn senare.

Varning! Kött!

För ungefär ett år sedan möttes jag av en besynnerlig syn när jag kom hem från jobbet. I köket stod två lätt stirriga och svettiga familjemedlemmar och rullade små bollar av rosa slamsor som sedan stektes i stekpannan. Det visade sig vara köttbullar och de två personerna var min fru och min då sjuåriga dotter. Vilket var väldigt revolutionerande, eftersom både jag och frun sagt nej till att äta djur sedan länge, till och med redan innan vi blev tillsammans, och eftersom inget av våra barn fått kött i hela sina liv (utom M som tjuvsmakat några gånger).
Nu hade de fått köttfeber och det gick bara att bota med köttbullar. Skälen till detta var olika. För frun handlade det om en kombination av amningshunger och plötslig intolerans mot diverse födoämnen, vilket begränsade hennes matpalett. För dottern handlade det om kompistryck och föräldratrots.
Jag och L sa bestämt nej till att ens närma oss de bruna kluttarna, men frun och M högg glatt in. Och spottade ut i ungefär samma sekund.
"Men... Vad äckligt. Det här smakar ju kött", konstaterade frun och jag nickade inte helt överraskat. "Jo, det är ju baksidan med att äta döda djur."
Sen dess har vare sig fru eller dotter visat något som helst intresse för att börja äta kött igen. Och i dag hittade vi de överblivna köttbullarna i frysen och bestämde oss för att skänka dem till bättre behövande. Det vill säga sopgubbarna.

Natt i skolan

I antikonsumtionens tecken fick barnens mormor och bonusmorfar en upplevelse i julklapp. Det blev biljetter till pjäsen "Natt i skolan", löst baserad på Helena Bross klassiker. Regi, manus och huvudroller stod M och L för, medan jag, frun och bäbin tilldelades större biroller.
Succé är kanske att ta i, men det blev uppskattat.
I rollerna:
M: Siri
L: Alice
Jag: Gymnastiklärare Robert och klassföräldern Leif
Frun: Fröken Klara och klassföräldern Magdalena
Bäbin: Vicke och tjejen på kyrkogården

Antiklimax

Senast jag fick vända i dörren på Filmstaden i Norrköping för att det var fullsatt var när jag och frun skulle se Grabben i graven bredvid. Det var i och för sig också ungefär senast vi fick gå på bio tillsammans, så det gjorde det extra snöpligt när vi försökte ta oss in på Svinalängorna tidigare i kväll.
Men nix pix. Barnvakten var ju dock tvungen att utnyttjas, så vi fick bita i det sura och sätta oss på en bar med en mojito och en ripasso och se om vi hade något att prata om i stället. Efter en något trevande start visade det sig att vi hade det.
Det riktiga eldprovet kommer dock på lördag då det ska ske stora grejer...

Skilsmässobarnens jul

När två skilsmässobarn får barn innebär det många saker. Bland annat att man får fira väldigt många julaftnar, varav få är i direkt anslutning just till julen. Nyss firade vi den näst sista. Tror jag.

Tjackpundare i köket!

Bäbin småspringer sig genom tillvaron nuförtiden. En bekant som tittade förbi gav henne en spontan recension:
"Har du sett den där killen på stan som går precis så där? Jag tror att han är tjackpundare."

Meddelande till frun

Hej frun. Vi har det bra här hemma. Här är lite av vad vi har haft för oss i dag:
Vi har köpt en ny skyffel. En märkes på Bauhaus. Visst sa vi att konsumtionsstoppet upphävs vid skyffelstöld? L var dock besviken på att jag inte berättade om stölden i kassan. Hon var säker på att vi hade fått rabatt i så fall.
L och M har nästan byggt färdigt sin snökoja. För att fira tittade de en timme på "Hej Sofia" på repeat på youtube.
Vi har gjort åt nästan hela grönkålspajen. Den var god i dag också.
Jag har fått tillbaka min mobil. Nycklarna är dock fortfarande spårlöst borta.
Bäbin har gjort fina framsteg på avföringsfronten. Fortfarande ljust, men nästan pluppbart och bara en gång än så länge.
Vi sa preliminärt att vi ska repa och spela in i vår källare i morgon kl 10. Om det känns fel med tanke på vårt besök och sånt kan vi ändra. Eller om vi stör din sovmorgon.
Det var nog det mesta. Hoppas att du har det bra på jobbet. Är du sugen på nåt särskilt till middag?
Puss puss.
Din forever.

Nästan som på riktigt

I dag spelade M och jag hennes julklapps-Sims. Hon slängde snabbt ihop en exakt kopia av vår familj, bara lite snyggare. Själv hade jag naturtrogna polisonger och lagom lång skäggstubb. Sen skulle vi spela. Det gick ut på att de olika familjemedlemmarna hade olika önskningar som att "leka med lillasyster", "köpa nytt kylskåp" och "skaffa ett till barn" och olika farhågor som "bli dissad av bäbin". Det sjuka var att det alltså var precis som i verkliga livet, men att man i stället för att prata med varandra på riktigt stod och tittade på när våra datoralteregon gjorde detsamma. Det var också sjukt att det var så roligt.
Men det var väldigt körigt att hålla igång fem familjemedlemmar med stinkande blöjor, disk och leksug. Det där med att "skaffa ett till barn" får nog vänta, hur hett jag än önskar det.

Medelklassbarnens julbord

Vårt hem har förvandlats till ett hotell, komplett med reception, piccolo och roomservice. Eventuellt inspirerat av årets julkalender. Jag såg till att snabbt boka upp tre rum till mitten på februari. All inclusive. Det gick bra att betala vid utcheckning.
Frampå eftermiddagen dukade personalen fram julbord i matsalen. Ett gediget sådant. Både med standardrätter som senapssill, karlssons (sic!) frestelse och (vegetarisk) prinskorv, men även med lite mer udda rätter som tacos, pad thai och rödbetscarpaccio. Det var minst sagt dignande.

Antikonsumtionens år

Frun är väldigt mycket för det där med nyårslöften. Själv blir jag mest nervös. Det är som upplagt för besvikelser och brasklappar. Men i sista stund, eller snarare en bit efter deadline, när de första 25 gästerna på vårt årliga nyårsbarnfamiljsparty just hade gått och de fyra sista ännu inte hade dykt upp, klämde jag ur mig ett förslag: att 2011 skulle bli antikonsumtionens år.
På sistone har jag flera gånger känt att jag fått svårt att andas redan på parkeringen till Ica Maxi och varit snubblande nära att bara åka hem och säga att vi hädanefter bara äter sådant vi själva kan producera. Men eftersom vår visserligen ymniga äppel- och plommonskörd bara skulle räcka en bit in i november skulle vi i så fall få börja äta av varandra och min nu i januari tioårjubilerande vegetarianism är jag inte riktigt beredd att ge upp.
Men att på något sätt protestera mot denna besynnerliga köphets, där konsumtionen har blivit vår främsta förströelse, statusmarkör och religion, känns helt rätt. Mat, hygienartiklar och kläder till i alla fall vår äldsta dotter får vi nog fortsätta med. Tjänster känns också okej att köpa i nuvarande mängd. Men inget mer allmänt, miljöfarligt plastskräp, ingen okynnes klädshopping till vare sig stor eller liten, hellre Blocket än Ikea.
Min fru var fullständigt med på noterna. Möjligen lite väl mycket. Jag insåg att det var en del att ge upp och kom som väntat på ett par brasklappar på direkten. Men vi gör ett försök.
När jag på nyårsdagsmorgonen frågade mina äldsta döttrar, öppet och förutsättningslöst, vad de önskade att 2011 skulle bli för slags år, svarade femåringen:
"Jag skulle vilja att vi åker till den där stora leksaksaffären vid Ica Maxi och så får vi köpa vad vi vill."