30 år muck (minst)



Före.



Efter.

 

I dag var sista dagen som föräldraledig efter nästan ett år.

På sistone har jag och bäbin bråkat mer än nånsin. Det är som att vi undermedvetet har förstått att det krävs en del starka krafter för att bryta upp det symbiosförhållande som hindrar oss att gå vidare och leva mer självständiga liv, till bådas nytta.

Men i dag när jag hämtade henne på förskolan fick jag en väldigt lång kram och sen märktes det att vi ansträngde oss båda för att få en fin och trevlig avslutning på denna stora och viktiga period i våra liv. Det kändes fint i hjärtat.

Nu borde jag väl sammanfatta vår tid tillsammans, men jag tror inte jag får till det riktigt. Att det har varit givande, känslosamt, utvecklande och viktigt på hundra olika sätt har jag ju redogjort för tidigare och det står så klart fast.

Nu återstår blott framtiden. Det var två år sen vi hade en familj med två arbetande föräldrar. När vi nu går tillbaka till den vardagen gör vi det med en ytterligare familjemedlem att få in i pusslet. Det är lite läskigt men också spännande.

Allra mest läskigt är dock att min nästa långledighet rimligen kommer den dagen jag går i pension. Det är väldigt långt kvar till dess. Om jag inte lyckas övertyga frun att vi nog skulle ha plats för en liten syster till...

Laktosfritt

Och så har det uppdagats att L hittills givits laktosfri kost under hela sin skolgång. Trots att hon aldrig nånsin visat minsta tecken på laktosintolerans. Ingen fara så klart, hon har väl möjligen fått lite mindre god mat bara, men fascinerande ändå.
Så här tycks det ha gått till: Inför skolstarten fick vi fylla i en lapp med kontaktuppgifter och olika språkliga och kostliga preferenser. Där kryssade vi i rutan med "lakto ovo vegetariskt" (vilket betyder att hon får äta mjölk och ägg men inte kött), eftersom vi i vår familj inte äter kött sedan nåt drygt decennium. Trots att detta alltså var ett förtryckt alternativ och inte något vi skrev dit för att visa att vi kan svåra ord, så hade skolmåltidspersonalen läst det som "laktos och vegetariskt" vilket de tolkade som "kött- och mjölkfritt".
Hon har sett lite benskör ut senaste veckan, men nu har vi sagt till att vräka på med mjölkmaten, så snart har hon nog rätat upp sig.

Inget är som första gången

I dag var det debut för bäbin att både äta och sova på förskolan. Den i vanliga fall abnormt matfriska ungen ratade dock lapskojsen och krävde att få bara majs och gurka. Sen sov hon för kort och väckte alla andra. Men annars gick det bra.
Efter förskolan var hon bjuden på sitt första kalas. Grannen fyllde tre och bjöd på tårta och disko. Där tog bäbin igen den missade lunchen, kan man säga, och klämde i sig två tårtbitar, lite av bordsgrannens tårta och en stor skål majskrokar.
Själv hade jag cykelhjälm för första gången när jag följde M till kören. Jag mötte nästan ingen jag kände.

Ajöken öppna

Planeringsdag på förskolan och paus i inskolningen, så jag och bäbin pinnade i väg till gamla öppna förskolan för att få tiden att gå. Och det var slående att bäbin blivit stor nog att ta nästa steg. Särskilt märktes det under sångsamlingen, där hon nu betedde sig helt annorlunda mot när vi hängde där innan sommaren. Nu skulle hon sitta själv på golvet och inte i mitt knä, och hon satt stilla hela samlingen och gjorde alla rörelser till alla låtar. Precis som vilket storbarn som helst.
Dessutom pekade hon på de andra barnen och sa "bäbi", så det var tydligt att hon vuxit ifrån detta.

Inte så poppis loppis

I dag var det loppis i Röda stan, och vi knallade dit med vårt bord och de grejer som ingen ville köpa förra gången vi stod på ett loppis. M hade samlat ihop lite smågrejer från sitt rum att sälja, medan L som vanligt inte hade en enda sak hon kunde tänka sig att undvara. Det har hon efter sin far. Nu har jag blivit bättre på att undvara saker, men det är fortfarande att jag tänker "oj, den där vore rolig att läsa igen" för varje Spindelmannen-tidning jag lägger upp på loppisbordet.
Tyvärr hade man glömt att marknadsföra loppisen, så försäljningen blev väldigt mager. Vi la klart mycket mer på välgörenhetsfikat än vad vi drog in på våra dukar och skålar. Men det var roligt att vara tillsammans.

Saaaaaaade!

Ibland avlastade M mig i axelbärandet.

I går kväll packade jag bilen med barn och bananer för att åka till Motala folkets park där L skulle få inkassera en av sina antiprylfödelsedagspresenter. En hel konsert med Eric Saade!
Konserten var utomhus och utan sittplatser, så min roll blev att bära barn på axlar. Det var tungt, särskilt som L gärna ville hänga med i vartenda danssteg som togs av den konditionsstarka sång- och danspojken.
Men det var en härlig kväll. I bilen dit gick vi igenom vilka som var hans bästa låtar och kom fram till "Hearts in the air", "Echo" och "Made of pop". Och just de tre låtarna började han hela konserten med!
"Min bästa födelsedagspresent!" ropade L flera gånger under kvällen. "L:s högsta födelsedagspresent" gnällde M och höll för öronen ett par gånger, men var annars lika nöjd.
Barnen var väldigt fina och sig lika. M tyckte att det var ungefär lika intressant att titta på publiken som på scenen. Och L var fullständigt uppslukad och vrålade sitt högsta varje gång Saade bad publiken om gensvar. När han körde sista extranumret, "Popular", skrek L till övriga publiken: "Trea i hela vääärlden!!! Kom igeeeeen!!!"
I bilen hem på natten var hon väldigt, väldigt trött och grät i 40 minuter för att hon inte hade fått köpa en t-shirt (hon var helt på det klara med att jag inte kunde köpa den åt henne och ville lägga sina egna besparingar, men när vi väl skulle slå till fanns bara XL kvar).

Public announcement

Det är ju svårt att motstå en sån läsarstorm. Tack, Anita, Lina, Grobianhannen och er andra för ert stöd. Klart jag ska fortsätta blogga. Eventuellt får jag byta namn till "Borta är också bra" eller nåt.
Så från och med torsdag kör jag en något mer arbetsplatsinriktad blogg, så får vi se hur det går. Håll tummarna.

Världens starkaste björn

Jag och de två små gick till vårt favoritmuseum, Arbetets, för att kolla in Bamse-utställningen. Den var väl ärligt talat sådär. Väldigt liten och bestod i princip av några gamla serietidningar som jag redan hade läst, lite filmvisning av filmer vi redan har hemma och en tipspromenad som L löste på två minuter. Men jag och L var väldigt överens om en sak: om vi någon gång ska köpa platt-tv ska vi ha den i taket. Mycket skönt.

Inskolad och klar

Bäbin är värsta inskolningsgeniet. I morse lämnade jag henne vid dörren för första gången. Hon gav mig ett glatt "hejdå!" och gick sen till fönstret och vinkade och skrattade med hela ansiktet.
När jag kom och hämtade henne på gården kom en av de andra avdelningarnas fröknar förbi och ropade "tjena primadonnan!". Lite research senare fick jag veta att hon fullständigt hade styrt upp dagens sångsamling (där alla 90 barn på förskolan är med) och dansat, sjungit, klappat och lett rörelserna. Allt ståendes mitt i ringen. Så nu är hon kändis och hennes fröknar är ganska tacksamma över att hon är så lätthanterlig. De har ganska många andra ettåringar att ta hand om, med alltifrån lite normal lämningsångest till så kallade affektkramper.
Ju mer bekväm bäbin har blivit på förskolan, desto odrägligare har hon blivit mot sin far. Men det är ju ett billigt pris att betala. Och egentligen ganska schysst: det gör mitt återinträde i arbete lättare att acceptera.

Tjejigt mp3-dilemma

Förra gången de besudlade vår brevlåda var det som tur var jag som tog in posten. I dag var det min sexåriga dotter, och hon blev så klart fullständigt bländad av all rosa grannlåt.
Den förskräckliga tidningen GIRL:IT, där alla ord har prefixet "tjej", vill verkligen lura till sig småflickornas hjärtan. Även om den var adresserad till frun är så klart tanken att familjens rosa- och glittertörstande lågstadieflickor ska hitta den och börja tjata.
Och jag förstod helt klart att det såg ut som en väldigt bra affär för L: betala 9 kronor för medlemskapet och få en mp3-spelare på köpet, förutom alla andra tjejiga grejer: böcker, make-up och tidning med tjejiga fakta om Justin Bieber och Eric Saade. Men jag var förstås tvungen att berätta ett par obehagliga fakta om hur den kommersiella vuxenvärlden funkar:
1. Jo, det står att det kostar 9:-. Men det finns också något som kallas "det finstilta", som det är meningen att man inte ska se förrän det är försent. I detta fall innehöll "det finstilta" fakta som att porto tillkommer på 39 kr och framför allt: att man förbinder sig att köpa minst ett till medlemspaket för 199:- (plus porto på 44:-). Så allt som allt kostar just denna "mp3-spelare på köpet" närmare 300 spänn.
2. Tidningar som GIRL:IT vill tjäna pengar på att få barn att tro att vissa saker bara passar för flickor och vissa saker bara passar för pojkar. Och det är ju så dumt så man inte tror att det är sant. Det är ju olika från person till person vad man är intresserad av och vad man gillar för färger. Och att de gör det mot just barn är extra elakt. Tänk den pojke som tycker jättemycket om stickers och Eric Saade. Om han får läsa att det inte är för honom bara för att han har snopp kanske han känner sig konstig och dum och det är ju jätteonödigt och taskigt gjort av vuxna som borde veta bättre.
3. Titta på bilden på GIRL:IT:s chefredaktör. I ansiktet ser hon ut att vara lika gammal som jag. Men hon har såna kläder som din åttaåriga storasysters klasskompisar brukar ha, och står som en trulig trettonåring med benen. Det är ju konstigt om något.
Ärligt talat tänkte jag bara det där om chefredaktören. Jag vill inte döma andras utseenden inför mina barn. Det är en dålig vuxenvana som jag inte vill att de ska lägga sig till med.
Men de andra argumenten köpte hon. Särskilt nummer två. "Om jag hade en bror som ville ha de där grejerna så skulle jag skicka efter dem åt honom, och skriva mitt namn. För det är ju orättvist att han inte kan få en mp3-spelare för att han är kille", sa hon och fortsatte "och om min kompis Julian vill leka med de där sakerna så måste han ju få det, det ska ju inte de bestämma".
Sen kom frun hem och påminde om att både hon och jag hade varsin gammal mp3-spelare som vi inte använde så då kunde systrarna få varsin gratis i stället. Så sparade de både pengar, miljö och slapp uppmuntra ett otäckt barnalurarföretag med en könssyn från 50-talet.

En vecka muck

Nu är det en vecka kvar på min och bäbins tid tillsammans. Hon trivs super på förskolan och trotsar och håller på när hon är med mig, så det känns som att det är dags. Men det är ju ändå konstigt och overkligt. Förhoppningsvis kan jag samla mig till en mer utbroderad känsloredogörelse när det närmar sig riktig point-of-no-return.
En stor fråga är ju hur jag ska göra med denna blogg. Det som talar emot en fortsättning är förstås att det är en föräldraledighetsblogg. En annan sak som talar emot är att besöksstatistiken inte har varit så rolig läsning på sistone. Men det sistnämnda kanske främst handlar om marknadsföring.
Det som talar för är att det för det mesta är kul att blogga och att man ju kan ha saker att säga om föräldraskap även om man jobbar. Vi får se hur det blir...

Första skoldagen

Så har lilla L börjat skolan. Lite så där i förbifarten som det lätt blir när man är andra barnet.
Det var i alla fall en allvarlig förskoleklasselev jag hämtade i eftermiddags. Att gå i skolan är ingen lek. Men efter en stund tinade hon upp, och det verkar som att hon tycker att det är helt okej. Även om det är mycket roligare på frita.
Det känns än så länge som att det finns två faktorer som kan ställa till problem för henne. Det ena är att hon läser kapitelböcker lika lätt som hon borstar tänderna medan hennes klasskamrater i bästa fall kan skriva sina namn. Det andra är att de verkligen verkar ha gått in för att splitta på de olika bästisparen från förskolan när de delat in klasserna. På rasterna i dag lekte L bara med sina äldre kompisar i ettan och inget med klassisarna. Men det kan förhoppningsvis lossna med tiden.

Elitsatsning

Nu börjar elitsatsningen. Trots hårdkörningen i våras var det bara en västanfläkt mot kommande säsong. Nu har barnen nämligen flyttats upp från "Nybörjarna" till "Småstjärnorna" och ska bli fullfjädrade cirkusartister.
Två gånger i veckan är det som gäller nu. 45 minuter på måndagar och en och en halv timme på onsdagar. Det är obligatoriskt, sen finns det möjlighet till frivillig träning i lindans, jonglering och/eller volter utöver detta.
Om det inte var för att de samtidigt ska gå på simskola, kör och piano och att jag och frun har våra aktiviteter skulle det väl gå an. Men nu ser det ut att bli en hård höst.

Gammalt Astrid Lindgren-ordspråk

"Ibland vill ens dotter ha cirkuskalas och då måste man bjuda till på ett sätt som man inte alls är bekväm med för annars är man bara en liten lort eller i alla fall en ganska dålig pappa."

Men det blev lyckat och L var nöjd så när som på att det "inte blev så mycket cirkus".
Jag skötte lekarna och skattjakten och frun skötte förtäringen. Precis som vanligt. Vi börjar få ruskig rutin på det här nu.

Överdriven konsumtion

Dagens lärdom för min äldsta dotter: Överdriven konsumtion av Läkerol salmiak KAN faktiskt ha en milt laxerande effekt. Jag trodde att det var en vandringssägen.

Tredje dagen på förskolan

Tre inskolningsdagar avklarade och än så länge går allt som det ska. De korta stunder jag går och gömmer mig frågar bäbin efter mig, men nöjer sig med informationen att "pappa kommer sen".
I dag var det premiär för fredagsrutinen "sångsamling", där alla 90 barn på förskolan samlas i den gemensamma lekhallen för att sjunga och dansa till levande musik spelad av två av våra favoritfröknar. Det var roligt.
I dag dök också de första papporna upp, dock i sällskap med mammorna. Min tidigare erfarenhet har annars varit att inskolning främst är en manssyssla, men denna gång har jag alltså varit solo som pappa. Vad det beror på vet jag inte riktigt. Antingen att de andra papporna vägrar någon som helst föräldraledighet eller att de har varit hemma så länge att mammorna nu vill ta chansen att få en sista stund med sina små. En gissning baserad på vad jag uppsnappat av de andra föräldrarna är att det är ungefär 50/50. Och det är ju i så fall ett lyft för jämställdheten.

Bärplockare

Så här års passerar många frukt- och bärsugna typer vårt hus. Vissa går in och plockar för sig av godsakerna utan att fråga, och vissa knackar på och frågar först. De sistnämnda brukar vi ge påsar och plocka fram stege till som tack för vänligheten.
Fast denna sommar är det inte som vanligt. Tidigare har vi haft så mycket frukt att vi kunnat fylla frysen, bjuda alla vi känner att komma och plocka, ta med kassar till jobbet, ställa ut lådor på trottoaren och bjuda in kvarterets alla små gummor att samla fallfrukt och ändå få kasta kilovis med rutten frukt. Men i år: inte ett päron, cirka två plommon och jättelite äpplen.
Så när några kids kom och tiggde äpplen i kväll hjälpte inte ens stegen. Det fanns inget att hämta. Däremot erbjöd jag dem att rensa den övermogna krusbärsbusken. De blev jättenöjda och jag fick ett dåligt samvete löst. En win-win situation.

Vickan ska skaffa barn

Just ja, Victoria och Daniel är med barn. Min inställning till detta är väl som många andras: jätteroligt för dem, och förmodligen en rejäl lättnad med tanke på all hets från press och allmänhet, men förhoppningsvis slipper vi se ungen ta över tronen. Något jag skrev om redan när kvällisarna började hojta om Vickans påstådda rondör.
Något jag har stört mig på under hela resan, och som jag stör mig på i många sammanhang, är hur människor tycks se barn som något man skaffar när helst man önskar. Jag känner flera som inte kan få barn alls eller som genomlider all världens vedermödor för att bli gravida. Och människor som blir gravida men där det ändå slutar i sorg och tragedi. Kan det vara möjligt att alla hovspekulanter lever utan kontakt med en enda ofrivilligt barnlös? Det verkar otroligt.
I dag läste jag om grosessen i Svenska Dagbladet, där vanligtvis formidabla Karin Thunberg gav sig på att skriva en välformulerad men puttinuttig hyllningstext till de väntande tu. Hon citerar först Daniel Westling som visar sig högst medveten om att barn inte är något man skaffar hur som helst, utan något man får som en gåva att vara tacksam över. Karin Thunberg själv är inne på samma spår men ger sig sen på att citera Sara Lidman och där trampar hon rejält i klaveret:
"Men vi vet alla, det är en av livets realiteter, att små barn inte kommer på beställning. Där har det ingen betydelse om vi är kungliga eller vanliga knegare, jobbar på Konsum eller Konsumentverket. Barn kan varken köpas eller drömmas fram och ju äldre jag själv blir, desto mer tror jag att Sara Lidman hade rätt. Hon som hävdade att de sitter i träden. Barnen som ännu inte fötts sitter där, högt upp mot himlen. Med stenkoll ner på marken för att se när de mest lämpliga föräldrarna kommer förbi. Då vet de att det är dags, att nu vågar de släppa taget. För nu kommer de att hamna rätt."
Vilket mäktigt slag i fejset på alla ofrivilligt barnlösa. Lyckas du inte få barn beror det helt enkelt på att du är en dålig förälder. Skäms Sara Lidman och skäms Karin Thunberg som för dravlet vidare.

Första dagen på frita

Det är som sagt mycket stort i görningen i dessa dagar. L gjorde i dag sin första dag på frita inför skolstarten på måndag, och jag var ärligt talat mer orolig för det än för bäbins inskolning. Men peppar, peppar gick det riktigt bra det också.
Första timmen var hon lite avvaktande, sen bad hon sin mamma åka till jobbet och för en stund sen hämtade jag henne. Då krävde hon att få vara till klockan 17 i morgon. Så det verkar lovande där också. I alla fall så länge hennes kompisar också är där.

Första dagen på förskolan

I dag tog världens bästa och största bäbi sin mössa och jeansjacka och knallade i väg till första förskoledagen.

Väl på plats var hon blyg i ungefär fyra minuter, sen började hon frossa i de roliga leksakerna och den lyxiga personaltätheten (tre pedagoger och fyra barn första inskolningsdagen) och tog väldigt lite notis om sin pappa som fick stå i ett hörn och känna sig obehövd.

Efter en timme blev hon trött och ville sova, men då var det tyvärr redan dags att gå hem.
Det ser väldigt lovande ut. Det är mest pappan som har ont i hjärtat över att superteamet är på väg att brytas.

Mimmi och Maria

Det är så mycket stora saker i görningen i den här familjen att jag inte hinner blogga om allt. Som sagt: vi hade bestämt att barnen kunde få köpa marsvin när alla semesterresor var över. Sagt och gjort: direkt när vi hade kommit hem från Vimmerby i går eftermiddag krävde de att få åka till djuraffären. Där hämtades två nya familjemedlemmar hem. Ett ulligt litet teddymarsvin som heter Mimmi och har M till mor och ett lent litet blandrasmarsvin (släthår+virvel) som heter Maria och har L till mamma. De är mycket söta.
Själv är jag väldigt orolig. I böckerna står det typ att de dör om de äter för lite, för mycket eller fel och framför allt att de får men för livet om de utsätts för minsta lilla ljud eller plötsliga rörelse när de är nya på ett ställe. Att plocka hem fyra spralliga kompisar första dagen var kanske inte det bästa draget, men de verkar ha överlevt. Trots att M råkade lägga en väckarklocka precis bredvid buren och att ingen av oss var hemma och kunde stänga av den när den drog igång i morse.
Frun tycker dock att jag är pjåskig. Särskilt när jag tyckte att de skulle komma ut självmant ur det lilla huset de har fått i sin bur och som de sitter och trycker i större delen av tiden. Så för en stund sen slutade jag med mitt pockande med gräs och andra godsaker och lyfte helt enkelt bort huset och plockade upp de livrädda små rackarna och placerade dem i varsitt barnaknä. Och där satt de sen och mös en lång stund. Vi var alla tagna av det fina ögonblicket. I morgon ska jag få gosa.

Öppet igen

Då var det vardag igen, och därmed har vår privata fritidsgård öppet igen med traditionsenlig fruktdrinksmellis i uterummet. I dag kom sju barn, så då fick jag tina en hel påse bröd.
Om två veckor är det över, vilket känns rätt obegripligt. Då får kvarterets barn hitta nån annanstans att hänga. Tråkigt. I alla fall för mig.

Astrid Lindgrens näsa

Våra dagar i Vimmerby avslutades med ett besök vid Astrid Lindgrens Näs. Jag och storbarnen gick på guidad vandring i gigantens barndomshem, där vi fick se sängen hon delade med sin far och annat. Lilla nörd-L hade så klart läst på ordentligt innan och både avbröt och förekom guiden med info om Astrid, hennes syskon och deras liv. Ibland kändes det som att hon ville ta över guidningen, men mest tror jag att hon uppfattades som rätt imponerande och gullig. Och Astrid Lindgren känns som ett mer lättsmält intresse än andra världskriget.

Astrid Lindgrens värld

Vi räknade efter och insåg att vi gör vår sjätte säsong i rad på Astrid Lindgrens värld, Sveriges överlägset bästa nöjespark. Vi börjar ju kunna konceptet, men i år hade de faktiskt två nya attraktioner som vi var minst sagt nyfikna på. Det ena var att min gamle vän Moe har anställts till den prestigefulla rollen som kapten Långstrump. Han gjorde som väntat en mäktig insats med både humor, pondus och fint utrymme för sin stadiga Tom Waits-stämma. Till och med dansen satt som den skulle, och tyskarna flockades kring honom som flugor kring en komocka.
Den mest intressanta iakttagelsen kring detta var dock att han hade lagt sig till med den där dialekten som alla skådisar på ALV pratar, med vissa undantag (Katthultsbornas mer renodlade småländska och Karlssons enerverande söderslang). Jag har trott att alla kommer från samma ställe, men det gör de så klart inte, och nu fick jag det svart på vitt när jag kunde jämföra med Moes vanliga dialekt. Tänk er 40 procent västgötska, 30 procent småländska och 30 procent gammal pilsnerfilm så kommer ni rätt nära.

Årets andra nyhet var den tungt uppgraderade Mattisborgen. Nästan fullstor och späckad med specialeffekter, som ett helvetesgap som gick att öppna och stänga med blixtar och rökeffekter. Fast den vanliga Skalle-Per var där och det känns tryggt. Jag tror att det har varit samma skådis i alla år vi har besökt plejset.

Skådisarna ja. De imponerar alltid nåt grymt. Inte bara ska de kunna agera, sjunga och dansa. De ska också vara fullfjädrade improvisatörer, lekledare och kunna hantera barn. Och i princip alla är jättebra på allt.
När det gäller barnskådisarna brukar det ju inte vara riktigt samma nivå, men i år hade de castat värsta guldklimpen i rollen som Rasmus/Skorpan. En entertainer av guds nåde med både sångröst och skådespelartalang utöver det vanliga. Härligt.

Bäbin tyckte att Pippi var rolig, men annars var det roligast att gunga och att hon fick ha armband (ett sånt där med telefonnummer på som man ska ha om man kommer bort). Jag fick lite flashbacks från första gången vi var där med M. Man åker skitlångt och betalar jättemycket i inträde och så tycker hon ändå att det är roligast att gunga. Men det finns ju nåt vackert i det också.

Tiere bis unser Dach

Sommarens sista semesterresa genomförs just nu på en lantgård i Vimmerby, och än så länge handlar det om att låta våra alltför djurintresserade barn överdosera på djurumgänge. Hästar, hundar, katter, får, höns, ankor, kanin är de varelser de hittills har avverkat, och då har vi bara varit här i några timmar. Och ärligt talat lär det inte bli tal om någon överdosering. Snarare om "mycket vill ha mer". De njuter verkligen. Och när de får någon sekund över läser de marsvinsböcker.

Före kristus

Äntligen fick vi tummarna ur och gick för att beskåda den massivt marknadsförda dinosaurieutställningen i Värmekyrkan. Och att kalla det succé var väl att ta i.
L tyckte att den var läskig. M blev sur för att hon faktiskt var tvungen att ta del av utställningen för att kunna svara på tipspromenadsfrågorna. Själv tyckte jag att det var spännande, särskilt som jag har haft lite komplex för min kunskapslucka när det gäller den delen av vår historia. Men att snacka 250 miljoner års-perspektiv och pangea och sånt ger ju alltid en viss grad av existentiell ångest. Och att få veta att jorden med jämna mellanrum har tjongats till så pass så att så där en 96 procent av dess befintliga livsformer har utrotats... tja, det gör det där med "meningen med livet" till en plötsligt ganska innehållslös fråga. Det blev så ogripbart att inte ens L hade nåt att fråga om mer än "var det innan Jesus och det?".
Nåja, nu är det gjort i alla fall. Och om nån vecka ska jag väl kunna sova normalt igen.

Stor sittfiol

M har stått i kö i drygt ett och ett halvt år för att få spela gitarr eller piano, och i dag ringde frun och kollade hur det går. Tidigast om ett år trodde de att hon kunde komma in. Hårt.
I alla fall tvingade vi L att bestämma sig för vad hon vill spela, så att vi kan sätta henne i kö redan nu. Hon gjorde en lista på sina två främsta val. Helst vill hon spela cello, eller "stor sittfiol" som det också kallas. Tvåa kom vanlig fiol.
Vi försökte få bäbin att bestämma sig också, men hon var lite otydlig med vad hon ville.

Nu ska världen erövras

Denna dag har MLM blivit med myspacesida, så nu finns inga begränsningar längre. De två förstlingsverken "Disko" och "My love to you" ligger ute, och jag har svårt att se vad som ska kunna stoppa dem från att bli världshits. Vissa kanske invänder att myspace i dessa dagar känns ungefär lika hett som soda stream, men jag tror inte ens att det kan bli ett hinder. Så stark är kraften i dessa tre hitmaskiner. Här kan ni lyssna om ni törs.

I grosess

Nån gång i våras kom storbarnen på att de ville ha marsvin. De lånade en massa böcker på bibblan och var väldigt bestämda på att det var detta de hädanefter skulle spara till. Jag och frun bestämde att de var tvungna att vänta till efter alla sommarens semesterresor. Dels för att det är så viktigt att marsvinen får ha lugn och ro från början och verkligen lära känna sina nya mattar, men också för att vi hade nån liten förhoppning om att intresset skulle svalna. Men nu har vi bara en liten kort resa kvar denna sommar, så om en vecka finns inte längre några argument emot marsvinsköpet. Och barnen är mer intresserade än nånsin. Nu har de köpt bur på Blocket och börjat köpa på sig vattenflaska, matskål och annat för att vara redo när tillökningen väl är här. I dag var vi på Djurmagazinet och shoppade, och förutom att M kläckte ur sig ett oroligt "kommer det att lukta så här i mitt rum sen?" (jag svarade självklart "o ja") så var hela besöket laddat med glädje och förväntan.

Nu har de börjat inreda buren och leker olika lekar där de går och köper marsvin/gosedjur och sen släpper ner dem i sitt nya hem där de får bekanta sig med sina nya saker och mattar och allt. Det är väldigt fint att se och jag är numera nästan helt övertygad om att de kommer att bli perfekta marsvinsmammor. Jag börjar faktiskt själv längta lite.

Kändisspotting

Schlingmann, som sagt. Vart vi än gick så dök han upp. På vanliga poppisstranden kom han och la sig ett par filtar bort. När vi bytte till Holmhällar dök han upp där och satte ner sina sandaler just där bäbin bajsat. När halva vårt sällskap bytte tillbaka var han också tillbaka och la sig demonstrativt nära. Till och med sista dagen, när vi stannade vid Burgsviks strand för att svalka oss på väg till färjan, så parkade han bilen en halv minut efter att vi hade anlänt och la sig för att gona sig i den medhavda brassestolen.
Det kändes lite som att han stalkade oss. Men det är ju mycket möjligt att det var han som kände sig stalkad av oss. Så där utifrån sett skulle ju det vara mer logiskt.
Södra Gotland var för övrigt ett litet mecka för den som gillar politik- och mediakändisspotting. Här är dem jag på rak arm kommer ihåg att vi såg, och då kan jag mycket väl ha glömt nån:
Peter Jihde (flexade i tajta badbrallor på närmsta stranden från där vi bodde)
Cecilia Blankens (delade parasoll med Jihdes familj)
Fredrik Wikingsson (köpte lördagsgodis på Coop i Hemse)
Cecilia Gralde (handlade på Ica Hoburgen i Burgsvik)
Allan Larsson (fikade på prästgården i Vamlingbo)
Per Schlingmann (precis överallt)

Historiens vingslag

Och på tal om Holmhällar. Där ligger Pensionat Holmhällar, känt som inspelningsplats för den fina Loa Falkman-filmen "Pensionat Oskar", men också en plats med viss betydelse i min ungdom. När jag och bäbin kom dit tog jag därför henne på en promenad i de klassiska omgivningarna.
För drygt 23 år sedan var jag där på skolresa. Vi bodde i baracker, rymde till raukarna mitt i natten och Björn snodde choklad i fiket. Precis det som hör till en normal lägervecka alltså. Men det mest dramatiska var att jag efter en improviserad rugbymatch drabbades av en allvarlig och ytterst smärtsam testikelåkomma. Klassföräldern Dick (sic!) fick köra mig till nån vårdcentral, förmodligen i Hemse, där läkaren undersökte mig och sedan gav oss ett kuvert där han skrev "AKUT!!!" med stora bokstäver och bad oss att ta oss i ilfart till Visby lasarett. Dick körde i tystnad i 180.
Allt detta berättade jag om för bäbin under vår sightseeing för att hon skulle förstå att på den här platsen hade min och framför allt hennes historia kunnat ta en helt annan vändning. Utan fungerande testiklar - ingen bäbi.
Men när jag hade kommit så långt hade hon redan somnat.

Bäbins bajsattack mot borgarna

I dag fick bäbin för sig att bajsa på stranden vid Holmhällar. Eftersom vi var själva på vår del av stranden prioriterade jag att vaska bäbin i havskanten innan jag slutsanerade platsen för nedslaget. Jag hann ta bort själva huvudklutten med hjälp av en brödpåse, men inte mer.
Just då dök allas vår Per Schlingmann upp (hjärnan bakom "nya moderaterna", Reinfeldts viktigaste sidekick näst Borg, f d partisekreterare, nu hela regeringens pr-geni, reds anm). Något han gjort varje gång vi besökt en strand sedan vi kom till Gotland. Med sig hade han sin röda keps, sina barn och en kompis med barn och fru. De ställde sig precis vid bajset, varpå Per med myndig stämma beordrade alla i sällskapet att ta av sig skorna, eftersom man på stränder är tvungen att gå barfota (enligt "nya moderaterna" alltså, reds anm). En omständlig och utdragen fotavklädningsprocedur tog sin början, medan jag idogt drog bäbins rumpa av och an i vattenbrynet för att slippa gå upp.
Till slut tog Schlingmann och hans posse sina flip-flops i handen och vandrade vidare längs stranden. Jag och bäbin gick upp och kunde konstatera att den gode tysken så att säga hade gjort jobbet åt oss. Stranden var fullständigt ren.
Det kallar jag arbetslinjen, det. Eller hur man nu brukar säga.