tisdag 11 januari 2011

Repa i källaren

Mannen till höger heter Jesper. En lite lätt skådespelaryvig men annars trevlig och rolig kille som jag kände lite vagt när jag bodde i Eskilstuna i början på 90-talet. Eftersom föräldraledigheten är ett fullt godkänt alibi för att bjuda hem vem som helst har vi börjat umgås, då även Jesper är begåvad med en ettåring.
Kvinnan till vänster heter Sofie. Hon är en mycket begåvad singer/songwriter och ihop med Jesper. Eftersom Jesper är så där härligt spontan och yvig bjöd han hastigt och lustigt in mig att ingå i Sofies kompband, som nu består av mig och Jesper. 1 februari har vi en spelning i Stockholm, så nu pendlar vi mellan vår källare och deras vardagsrum och försöker repa när bäbisarna sover eller äter banan. Det är mycket roligt.
Se där: ännu ett skäl att vara föräldraledig. Ett bland många andra.

måndag 10 januari 2011

Hoppa på köpstoppstrenden du också!

Köpstopp är ju inget nytt, och som av en händelse har Norrköpings Tidningar i dag en artikel om sluta shoppa-trenden. Gjord av TT Spektra, så den finns att läsa på fler ställen. Bland annat handlar det om Ann-Christine Gramming, som redan 2007 införde ett helt år av totalt köpstopp. Hon var mer hardcore än vad vi är, och sa nej till även bio och restaurang. Coolt och bra. Dessutom sparade familjen 3000-4000 kronor i månaden, pengar som de främst la på att byta till roligare men sämre betalda jobb.
Vi lär inte dra in såna summor, men hoppas på att spara en del så klart. Fast vår plan är att lägga pengarna på en hejdundrandes resa om ett par år. Det är också ett sätt att motivera barnen till att inte kräva en massa onödiga snyggplagg och plastgrejer.
Läs gärna Ann-Charlottes blogg också.

söndag 9 januari 2011

Som balsam för själen

I januari 2009, alltså för två år sedan, tog jag och frun in på ett hotell i Eskilstuna och tillbringade en helg tillsammans på tu man hand utan barn. Sedan dess har vi så klart varit borta var och en för sig, och vid ett mycket lätträknat antal tillfällen gjort saker på tu man hand under vakentid. Men de senaste två åren har vi inte tillbringat en natt tillsammans utan att vara under samma tak som minst ett av våra barn.
I går var det dags. Svärmor och man tog på sig hjälterockarna och tog sig an våra barn medan jag och frun styrde bilen mot Söderköpings brunn där vi hade bokat en härlig så kallad brunnsweekend.

Proseccon lades genast på kylning.

Eftermiddagens kak- och tårtbuffé var mäktig och jag hade som vanligt svårt att sätta stopp i rättan tid.

Frun klädde fint i lånemorgonrocken och var mycket lycklig över att få denna kvalitetstid med sin make och sin prosecco.  
Efter jacuzzi, bastu och kallbadstunna var det trerätters med ett mjukt Chiantivin. Creme bruléen kändes lite överflödig efter kakbuffén, men för- och varmrätt var magnifika. Vi var lite rädda att vi inte skulle ha något att prata om, och därmed behöva ta konsekvenserna av detta och skilja oss, men det gick mycket bra. Vi såg däremot några andra gäster, till synes gravida med första barnet, som i princip inte sa ett ord till varandra under hela vistelsen. Det såg inte så lovande ut.
Vissa kanske tycker att det är torftigt att vi bara åker till grannhålan och sover och äter när vi för en gångs skull har barnvakt. De förstår nog inte vad det innebär att vara trebarnsförälder och ständigt barnvaktslös. Den enorma tillfredsställelsen i att få prata till punkt, att äta hur länge man vill, att sova ostört, att få halvligga i en vilstol, endast iklädd sladdrig morgonrock, lätt salongsberusad och nybastad, och läsa en Vi från början till slut. Det är som balsam för själen, det.

lördag 8 januari 2011

Presentdilemmat

I går kväll var M på klasskompiskalas och i dag ska L på ett annat kalas. Dags att sätta antikonsumtionslöftet på ett första prov, alltså. Men det var inte så svårt. Barnen fick helt enkelt ge varsitt biopresentkort. Det är i första hand ett antiprylprojekt vi håller på med, och upplevelser känns helt okej att ge bort. M och L var helt med på noterna. De brukar själva bli jätteglada när de får biobiljetter.
Barnkalasgåvor är ju över huvud taget en historia för sig. Själva brukar vi, även innan antikonsumtionsårets början, ha som ambition att hålla tillbaka för att inte bidra till den presenthets som andra föräldrar så gärna tycks blåsa på. En del lägger flera hundra kronor och det är ju säkert för att vara snälla, men för de barn som inte har samma resurser kan det ju leda till att de hellre tackar nej än kommer tom- eller knapphända. Och det är ju förskräckligt. Fast ibland är det de som har det allra mest påvert som kommer med de dyraste gåvorna, och då blir det ju extra jobbigt. Fattigdomsskammen är värd att offra väldigt mycket pengar på, tyvärr. Det borde inte behövas.

fredag 7 januari 2011

Mardröm

I dag hände en av de saker som inte får hända. Bäbin var plötsligt försvunnen. När jag hörde steg i trappan trillade poletten ner och jag hann fram precis i tid för att få se henne studsa ner trappsteg för trappsteg innan jag lyckades fånga henne strax innan hon nådde hallgolvet.
Det där med att småbarn är så mjuka i kroppen och tål allt stämmer lyckligtvis. En hyfsad bula i bakhuvudet och ett halvstort blåmärke i pannan var till synes de enda skadorna, och efter att ha snyftat i min famn några minuter var allt som vanligt igen. För henne alltså. Jag känner att jag börjar hämta mig först nu, ett halvt dygn senare.

torsdag 6 januari 2011

Varning! Kött!

För ungefär ett år sedan möttes jag av en besynnerlig syn när jag kom hem från jobbet. I köket stod två lätt stirriga och svettiga familjemedlemmar och rullade små bollar av rosa slamsor som sedan stektes i stekpannan. Det visade sig vara köttbullar och de två personerna var min fru och min då sjuåriga dotter. Vilket var väldigt revolutionerande, eftersom både jag och frun sagt nej till att äta djur sedan länge, till och med redan innan vi blev tillsammans, och eftersom inget av våra barn fått kött i hela sina liv (utom M som tjuvsmakat några gånger).
Nu hade de fått köttfeber och det gick bara att bota med köttbullar. Skälen till detta var olika. För frun handlade det om en kombination av amningshunger och plötslig intolerans mot diverse födoämnen, vilket begränsade hennes matpalett. För dottern handlade det om kompistryck och föräldratrots.
Jag och L sa bestämt nej till att ens närma oss de bruna kluttarna, men frun och M högg glatt in. Och spottade ut i ungefär samma sekund.
"Men... Vad äckligt. Det här smakar ju kött", konstaterade frun och jag nickade inte helt överraskat. "Jo, det är ju baksidan med att äta döda djur."
Sen dess har vare sig fru eller dotter visat något som helst intresse för att börja äta kött igen. Och i dag hittade vi de överblivna köttbullarna i frysen och bestämde oss för att skänka dem till bättre behövande. Det vill säga sopgubbarna.

Natt i skolan

I antikonsumtionens tecken fick barnens mormor och bonusmorfar en upplevelse i julklapp. Det blev biljetter till pjäsen "Natt i skolan", löst baserad på Helena Bross klassiker. Regi, manus och huvudroller stod M och L för, medan jag, frun och bäbin tilldelades större biroller.
Succé är kanske att ta i, men det blev uppskattat.
I rollerna:
M: Siri
L: Alice
Jag: Gymnastiklärare Robert och klassföräldern Leif
Frun: Fröken Klara och klassföräldern Magdalena
Bäbin: Vicke och tjejen på kyrkogården