En mycket bra film

Trassel är en mycket bra film tycker vi i vår familj. I dag såg L den för femte eller sjätte gången, och för första gången utan att gråta där i slutet när Rapunzel och Flynn räddar livet på varandra.
L är ett mycket fint barn.

Saaaaaaade!

Ibland avlastade M mig i axelbärandet.

I går kväll packade jag bilen med barn och bananer för att åka till Motala folkets park där L skulle få inkassera en av sina antiprylfödelsedagspresenter. En hel konsert med Eric Saade!
Konserten var utomhus och utan sittplatser, så min roll blev att bära barn på axlar. Det var tungt, särskilt som L gärna ville hänga med i vartenda danssteg som togs av den konditionsstarka sång- och danspojken.
Men det var en härlig kväll. I bilen dit gick vi igenom vilka som var hans bästa låtar och kom fram till "Hearts in the air", "Echo" och "Made of pop". Och just de tre låtarna började han hela konserten med!
"Min bästa födelsedagspresent!" ropade L flera gånger under kvällen. "L:s högsta födelsedagspresent" gnällde M och höll för öronen ett par gånger, men var annars lika nöjd.
Barnen var väldigt fina och sig lika. M tyckte att det var ungefär lika intressant att titta på publiken som på scenen. Och L var fullständigt uppslukad och vrålade sitt högsta varje gång Saade bad publiken om gensvar. När han körde sista extranumret, "Popular", skrek L till övriga publiken: "Trea i hela vääärlden!!! Kom igeeeeen!!!"
I bilen hem på natten var hon väldigt, väldigt trött och grät i 40 minuter för att hon inte hade fått köpa en t-shirt (hon var helt på det klara med att jag inte kunde köpa den åt henne och ville lägga sina egna besparingar, men när vi väl skulle slå till fanns bara XL kvar).

Världens starkaste björn

Jag och de två små gick till vårt favoritmuseum, Arbetets, för att kolla in Bamse-utställningen. Den var väl ärligt talat sådär. Väldigt liten och bestod i princip av några gamla serietidningar som jag redan hade läst, lite filmvisning av filmer vi redan har hemma och en tipspromenad som L löste på två minuter. Men jag och L var väldigt överens om en sak: om vi någon gång ska köpa platt-tv ska vi ha den i taket. Mycket skönt.

Tjejigt mp3-dilemma

Förra gången de besudlade vår brevlåda var det som tur var jag som tog in posten. I dag var det min sexåriga dotter, och hon blev så klart fullständigt bländad av all rosa grannlåt.
Den förskräckliga tidningen GIRL:IT, där alla ord har prefixet "tjej", vill verkligen lura till sig småflickornas hjärtan. Även om den var adresserad till frun är så klart tanken att familjens rosa- och glittertörstande lågstadieflickor ska hitta den och börja tjata.
Och jag förstod helt klart att det såg ut som en väldigt bra affär för L: betala 9 kronor för medlemskapet och få en mp3-spelare på köpet, förutom alla andra tjejiga grejer: böcker, make-up och tidning med tjejiga fakta om Justin Bieber och Eric Saade. Men jag var förstås tvungen att berätta ett par obehagliga fakta om hur den kommersiella vuxenvärlden funkar:
1. Jo, det står att det kostar 9:-. Men det finns också något som kallas "det finstilta", som det är meningen att man inte ska se förrän det är försent. I detta fall innehöll "det finstilta" fakta som att porto tillkommer på 39 kr och framför allt: att man förbinder sig att köpa minst ett till medlemspaket för 199:- (plus porto på 44:-). Så allt som allt kostar just denna "mp3-spelare på köpet" närmare 300 spänn.
2. Tidningar som GIRL:IT vill tjäna pengar på att få barn att tro att vissa saker bara passar för flickor och vissa saker bara passar för pojkar. Och det är ju så dumt så man inte tror att det är sant. Det är ju olika från person till person vad man är intresserad av och vad man gillar för färger. Och att de gör det mot just barn är extra elakt. Tänk den pojke som tycker jättemycket om stickers och Eric Saade. Om han får läsa att det inte är för honom bara för att han har snopp kanske han känner sig konstig och dum och det är ju jätteonödigt och taskigt gjort av vuxna som borde veta bättre.
3. Titta på bilden på GIRL:IT:s chefredaktör. I ansiktet ser hon ut att vara lika gammal som jag. Men hon har såna kläder som din åttaåriga storasysters klasskompisar brukar ha, och står som en trulig trettonåring med benen. Det är ju konstigt om något.
Ärligt talat tänkte jag bara det där om chefredaktören. Jag vill inte döma andras utseenden inför mina barn. Det är en dålig vuxenvana som jag inte vill att de ska lägga sig till med.
Men de andra argumenten köpte hon. Särskilt nummer två. "Om jag hade en bror som ville ha de där grejerna så skulle jag skicka efter dem åt honom, och skriva mitt namn. För det är ju orättvist att han inte kan få en mp3-spelare för att han är kille", sa hon och fortsatte "och om min kompis Julian vill leka med de där sakerna så måste han ju få det, det ska ju inte de bestämma".
Sen kom frun hem och påminde om att både hon och jag hade varsin gammal mp3-spelare som vi inte använde så då kunde systrarna få varsin gratis i stället. Så sparade de både pengar, miljö och slapp uppmuntra ett otäckt barnalurarföretag med en könssyn från 50-talet.

Astrid Lindgrens näsa

Våra dagar i Vimmerby avslutades med ett besök vid Astrid Lindgrens Näs. Jag och storbarnen gick på guidad vandring i gigantens barndomshem, där vi fick se sängen hon delade med sin far och annat. Lilla nörd-L hade så klart läst på ordentligt innan och både avbröt och förekom guiden med info om Astrid, hennes syskon och deras liv. Ibland kändes det som att hon ville ta över guidningen, men mest tror jag att hon uppfattades som rätt imponerande och gullig. Och Astrid Lindgren känns som ett mer lättsmält intresse än andra världskriget.

Astrid Lindgrens värld

Vi räknade efter och insåg att vi gör vår sjätte säsong i rad på Astrid Lindgrens värld, Sveriges överlägset bästa nöjespark. Vi börjar ju kunna konceptet, men i år hade de faktiskt två nya attraktioner som vi var minst sagt nyfikna på. Det ena var att min gamle vän Moe har anställts till den prestigefulla rollen som kapten Långstrump. Han gjorde som väntat en mäktig insats med både humor, pondus och fint utrymme för sin stadiga Tom Waits-stämma. Till och med dansen satt som den skulle, och tyskarna flockades kring honom som flugor kring en komocka.
Den mest intressanta iakttagelsen kring detta var dock att han hade lagt sig till med den där dialekten som alla skådisar på ALV pratar, med vissa undantag (Katthultsbornas mer renodlade småländska och Karlssons enerverande söderslang). Jag har trott att alla kommer från samma ställe, men det gör de så klart inte, och nu fick jag det svart på vitt när jag kunde jämföra med Moes vanliga dialekt. Tänk er 40 procent västgötska, 30 procent småländska och 30 procent gammal pilsnerfilm så kommer ni rätt nära.

Årets andra nyhet var den tungt uppgraderade Mattisborgen. Nästan fullstor och späckad med specialeffekter, som ett helvetesgap som gick att öppna och stänga med blixtar och rökeffekter. Fast den vanliga Skalle-Per var där och det känns tryggt. Jag tror att det har varit samma skådis i alla år vi har besökt plejset.

Skådisarna ja. De imponerar alltid nåt grymt. Inte bara ska de kunna agera, sjunga och dansa. De ska också vara fullfjädrade improvisatörer, lekledare och kunna hantera barn. Och i princip alla är jättebra på allt.
När det gäller barnskådisarna brukar det ju inte vara riktigt samma nivå, men i år hade de castat värsta guldklimpen i rollen som Rasmus/Skorpan. En entertainer av guds nåde med både sångröst och skådespelartalang utöver det vanliga. Härligt.

Bäbin tyckte att Pippi var rolig, men annars var det roligast att gunga och att hon fick ha armband (ett sånt där med telefonnummer på som man ska ha om man kommer bort). Jag fick lite flashbacks från första gången vi var där med M. Man åker skitlångt och betalar jättemycket i inträde och så tycker hon ändå att det är roligast att gunga. Men det finns ju nåt vackert i det också.

Före kristus

Äntligen fick vi tummarna ur och gick för att beskåda den massivt marknadsförda dinosaurieutställningen i Värmekyrkan. Och att kalla det succé var väl att ta i.
L tyckte att den var läskig. M blev sur för att hon faktiskt var tvungen att ta del av utställningen för att kunna svara på tipspromenadsfrågorna. Själv tyckte jag att det var spännande, särskilt som jag har haft lite komplex för min kunskapslucka när det gäller den delen av vår historia. Men att snacka 250 miljoner års-perspektiv och pangea och sånt ger ju alltid en viss grad av existentiell ångest. Och att få veta att jorden med jämna mellanrum har tjongats till så pass så att så där en 96 procent av dess befintliga livsformer har utrotats... tja, det gör det där med "meningen med livet" till en plötsligt ganska innehållslös fråga. Det blev så ogripbart att inte ens L hade nåt att fråga om mer än "var det innan Jesus och det?".
Nåja, nu är det gjort i alla fall. Och om nån vecka ska jag väl kunna sova normalt igen.

Stor sittfiol

M har stått i kö i drygt ett och ett halvt år för att få spela gitarr eller piano, och i dag ringde frun och kollade hur det går. Tidigast om ett år trodde de att hon kunde komma in. Hårt.
I alla fall tvingade vi L att bestämma sig för vad hon vill spela, så att vi kan sätta henne i kö redan nu. Hon gjorde en lista på sina två främsta val. Helst vill hon spela cello, eller "stor sittfiol" som det också kallas. Tvåa kom vanlig fiol.
Vi försökte få bäbin att bestämma sig också, men hon var lite otydlig med vad hon ville.

Nu ska världen erövras

Denna dag har MLM blivit med myspacesida, så nu finns inga begränsningar längre. De två förstlingsverken "Disko" och "My love to you" ligger ute, och jag har svårt att se vad som ska kunna stoppa dem från att bli världshits. Vissa kanske invänder att myspace i dessa dagar känns ungefär lika hett som soda stream, men jag tror inte ens att det kan bli ett hinder. Så stark är kraften i dessa tre hitmaskiner. Här kan ni lyssna om ni törs.

Hits for kids

Då var man tillbaka hemma igen, och därmed är det slutlekt och dags att börja jobba. Storbarnens rockband, MLM, låg efter med rep och inspelningar så det var bara att kalla hit gitarristen och köra nattmangling i källaren. Vi har hunnit spela in all sång, all midi och L:s hästsko. Nu sover hela bandet i studion, så att vi kan dra igång så fort de vaknar för att få in trummor, maraccas och elgitarr. Låten heter "Disko" och är vad man i folkmun brukar kalla "en mördarhit".

En läxa för Krunis

Möjligen hjälmfrisyr, men inte mer.

Jag och L var ute och tränade cykling här på kvällen, och när vi skulle hem kom Markus Krunegård cyklandes som från ingenstans. Eftersom vi har setts ett par gånger i jobbet och han är en sällsynt trevlig prick stannade han och utbytte lite artighetsfraser. Bland annat avslöjade han att han ska bli far och ägna större delen av sommaren åt att klappa mage här hemma i Norrköping. Jag passade så klart på att slå ett slag för manlig föräldraledighet, även om jag inte är helt på det klara med hur det funkar i hans bransch.
Sen tog L över. Det blev en rejäl utläggning om vikten av att ha hjälm vid cykling, komplett med den sedelärande berättelsen om killen som trillade så hårt att hjälmen sprack itu - "och tänk om han inte hade haft hjälm, då hade det varit huvudet som gick itu".
Krunis tackade och tog emot och lovade att gå hem och grunna på detta. När han hade cyklat i väg frågade L vem det där var. "Det var ju Markus Krunegård", sa jag. "Men han är ju artist", svarade L. "Jo", sa jag, och sen gick vi hem och såg slutet på "Sommarlov".

Ni är jude!

Läsfest! L har tömt bibblan på litteratur om sina tre största intressen Anne Frank, Adolf Hitler och Gustav Vasa. Nu har hon att göra hela sommarlovet.
Vi har även rett ut detta med hur man blir jude, och att det ärvs på mödernet vilket gör att jag är jude men inte L. Detta är hon sur över, men hon längtar tills hon får träffa sina judekusiner i midsommar. "Jag är inte helt säker på att de ens vet att de är judar", har jag förklarat, men det gör bara att hon längtar ännu mer. Hon vill helst ringa till dem redan nu och skrika "NI ÄR JUDE!!!" men jag har sagt att hon får vänta.

Kvalitetsdag

Eftersom alla var lediga, frun bortrest och bäbin för tillfället inte går att ha i möblerade rum packade vi våra 16 pannkakor och åkte till Söderköping. Barnen blev hungriga så fort vi kom fram, så matsäcken gjordes åt bums. Inget blev över.

Huvudmålet med vårt besök var att spana in de kända miljöerna från Madicken-filmerna, men det var lättare sagt än gjort. Turistbyrån var stängd så vi fick strosa runt på måfå och försöka hitta små broar och annat som såg så där genuint Astrid Lindgren-aktigt ut. Den här affären tyckte vi till exempel var ganska madickig.

Sen åt vi glass. Men eftersom det var ungefär tio grader kallare i Söderköping än i Norrköping så hade vi klätt oss för kallt. Lite molokna gick vi till bilen för att lämna plejset klart tidigare än vad jag hade tänkt.

En plötslig ingivelse fick mig att svänga vänster i stället för höger när vi skulle ut ur Sörping, och då hamnade vi på ett gammalt slott. Så då stannade vi där i några timmar i stället. Där var det jätteroligt och mycket varmare.

Barnen kunde bland annat klättra på ett fullständigt livsfarligt vis.

Och krypa i fängelsehålorna.

Det var helt perfekt att leka kurragömma där.

Och visiten avslutades med att de två stora framförde den nyskrivna pjäsen "Ronja och Ylva-Li". (Obs, stuntman! Prova inte detta hemma!)

Först i bilen upptäckte jag att bäbin hade snott med sig en bunt genuint 1200-talstegel. Snyggt!
Efter en lite besviken inledning blev det hela till slut en toppendag. Till helgen vill barnen åka tillbaka, fast nu med sovsäckar. Vi får se hur det blir.

I Bamseland är alla trevliga

"Bamse är idag ett begrepp som står för solidaritet och omtanke och vi som arbetar med serien idag gör vårt bästa för att förvalta den del av det svenska kulturarvet som Bamse utgör." (citat från bamse.se)
Knappt har stormen börjat bedarra efter det puckade "pojkar är blåa, flickor är rosa"-debaclet förrän det kommer ut att allas vårt Egmont har ställt upp och gjort världens mest aningslösa produkt till Migrationsverket.
I höstas fick de en beställning på en tidning om den svenska asylprocessen, och det behöver ju inte vara fel. Om de med hjälp av sin känsla för barn, pedagogik och glada färger kan ge barn bättre koll på själva proceduren är väl det toppen. Men då får de banne mig också berätta hur svensk asylpolitik verkligen ser ut. I serien "Bamse, Mim och Meles" står det ingenting om spottluvor eller skelettröntgen. I stället står det att det visst blir lite tråkigt att få lämna de nya kompisarna, men mest av allt toppen att få komma hem igen till sitt trevliga hemland där alla är snälla. Som om de flesta asylsökande kom typ från Norge. Snacka om att spela Sverigedemokraterna i händerna.
Än så länge har jag inte hittat något uttalande från någon på Egmont eller Bamse, trots massiva protester från upprörda läsare på Bamses facebook-sida och andra ställen. Det blir spännande när de tar bladet från munnen.

Besvikelse

Men årets prestation var ändå att fyra av fem familjemedlemmar höll sig vakna ända till slutet.

En tidning för små noppor

Härligt! Nu får vi som tycker att det här med vad som passar för flickor och vad som passar för pojkar har blivit alldeles för luddigt äntligen lite hjälp. Egmont, Sveriges överlägsna dominant på barntidningsmarknaden, lanserar två nya tidningar. En rosa som är "pysslig och tjejig" och en blå som är "en cool fotbollstidning för killar".
De senaste decennierna har ju fler och fler fått för sig att tjejer kan gilla fotboll. Har ni hört så dumt! Och på sistone har ju vissa killar till och med fått för sig att det är kul med husdjur och pyssel. Men nu får vi hjälp att komma tillbaka till sunda 30-talsvärderingar. Eller som Idrottsbladet skrev redan 1926: "Fotbollen förstör benen, tänk på det små noppor i dessa de korta kjolarnas förföriska tider." Tack, Egmont!

Och skulle ni mot förmodan tycka att detta är det dummaste ni har hört sen Glenn Hyséns självbiografi kan ni skriva på OLIKA förlags upprop här.

Arne Norlin is in da house!

Folkligt, festligt, fullsatt. Eftermiddagens vernissage på den nya Arne Norlin-utställningen är så klart vårens kulturhändelse i Norrköping. Särskilt som min äldsta dotter är en av utställarna. Det blev dock ett lite hastigt besök för oss, eftersom montrarna inte var riktigt bäbisäkrade. Ungefär en fjärdedel av utställningen var en reflexräddning från att stupa i backen och orsaka allvarlig skada på både egendom och person. Alla uppskattade inte heller när bäbin hittade ett piano i ett hörn och drog igång en mäktig basgång. Och så tog de salta pinnarna slut ungefär en minut efter att L hade äntrat lokalen.

En bestseller på whiteboarden

Se där. Plötsligt blev det skrivarstuga i ett av barnrummen. En mustig skröna om tvillingarna Johanna och Josefine skissades upp på whiteboarden. Av synopset att döma kan det bli en bestseller, med både humor, spänning, tokiga vändningar och lite sensmoral. Lite som den där boken om hundraåringen som klev ut genom fönstret, och den har ju toppat listorna så det står härliga till.
Men allra mest imponerande är förstås att de börjar med ett synopsis innan själva författandet tar vid. Snacka om att ha koll på hur det går till.

Och däremellan kommer fasta

 Jag passade på att ta några dagars datorfasta i samband med påskhelgen. Det kändes renande. För er som känner er alldeles hjälplöst ouppdaterade om vår familjs göranden kommer här som kompensation ett matigt bildspel. Här ovan ser ni skärtorsdagmorgonens skörd i kvarteret. Fett med snask till våra två påskkärringar.

 Sen bar det av till Rättvik. Med oss hade vi nybrända "Påskskivan 2011", del tre i vår familjebilskivesamling efter sommarsuccéerna "Skåne 2010" och "Lettland 2011". Denna gång saknades tidigare dominanter som Justin Bieber, Amy Diamond och Marit Bergman helt. I stället bjöds det stor dominans av årets melodifestival, uppblandat med Annika Norlin, Jujja Wieslander, Damien Rice och andra genier.

 Frun och jag tog in på hotell ett par nätter, medan barnen fick bo hos mormor och bonusmorfar. Det var super.

 På långfredagen lät vi Görgen på Höjden laga maten åt oss. Det blev mjölkbakad gös med risotto, hummerklo och sparris. Och så ett fint Ripasso på det. Allt var jättegott, utom möjligen gösen som var godare på pappret än i munnen.

 När vi kom tillbaka till barnen hade de fått nya kläder allihop. Mormorn tar sitt ansvar när föräldrarna vägrar shopping. De hade även fått sin andra rejäla dos godis, eftersom påskharen hade varit på besök. Bäbin fick dock vindruvor. Även mormor kan sin sockerdebatt.

 Det lektes även utomhus. Både stora och små fick vara med.

 På påskafton kom den äldsta generationen. Bäbin tog genast sin gammelmormor och gammelmorfar till hjärtat och spexade och imponerade med matlust och glatt humör.

 Efter välmatad påskmiddag drog jag och frun tillbaka till hotellet där vi käkade vindruvor och grät till den formidabla feel good-indierullen "Juno".

På påskdagen var påskharen framme ännu en gång. Det blir svårt med godisavvänjningen. Bäbins ägg låg svåråtkomligt i ett stenröse, men var värt att kämpa för. Vindruvor är alltid vindruvor, som hon brukar säga.

Dagens val på bibblan

Jag borde vara orolig, va?