Arbetschock

Den här bloggen är väl inte Sveriges piggaste för tillfället, och jag vet inte hur man ska göra i såna lägen. Ska man göra som Foppa och köra halvskadad i flera år efter bäst-före-datum eller ska man göra som Klüft och säga tack och hej när man är på topp?
Nja, med risk för att bli patetisk kör jag nog på Foppa-spåret, i alla fall ett tag till.
Grejen är att jag är lite överrumplad av arbetslivet för tillfället. Särskilt som jag sen i måndags vikar för chefen som är tjänstledig. Just nu är jag den där pappan jag inte vill vara - den som låter frun jobba deltid och ta det mesta av vabben (eller jobba hemma som det egentligen handlar om eftersom hon också har ett jobb med en massa ansvar som ingen annan löser om hon är borta) medan jag själv går upp i jobbet. Fast jag försöker ändå hänga i och hämtar barnen ett par dagar i veckan, men då känner jag mig dålig som går tidigt från jobbet även om jag kompenserar det andra tider på dygnet. Klassiskt.
Fast det är bara i tre veckor till. Sen har jag mitt vanliga jobb och ska gå ner på deltid och då blir jag en pappa att räkna med igen. Hoppas jag.
Det är i alla fall en ganska stor omställning att gå från hundraprocentspappa till att missa så mycket av deras liv. Och i kombination med cirkusträning, simskola, kör, piano, föräldramöten, kick-offer, innebandy och allt annat som drar i en gör det att det blir svårt att få till någon önskvärd frekvens på blogginläggen.
Fast denna helg är faktiskt frun på jobbresa och jag hemma med huset fullt av barnen och deras kompisar, så då känns allt så där tryggt och vant igen.

PS. Efter nio dagar med mellan 39 och 40 graders feber fick M äntligen penicillin i onsdags, och i torsdags morse var hon feberfri. Nu funkar hon nästan som vanligt igen, även om hon har hosta och behöver äta i kapp en del. DS.

Tjejigt mp3-dilemma

Förra gången de besudlade vår brevlåda var det som tur var jag som tog in posten. I dag var det min sexåriga dotter, och hon blev så klart fullständigt bländad av all rosa grannlåt.
Den förskräckliga tidningen GIRL:IT, där alla ord har prefixet "tjej", vill verkligen lura till sig småflickornas hjärtan. Även om den var adresserad till frun är så klart tanken att familjens rosa- och glittertörstande lågstadieflickor ska hitta den och börja tjata.
Och jag förstod helt klart att det såg ut som en väldigt bra affär för L: betala 9 kronor för medlemskapet och få en mp3-spelare på köpet, förutom alla andra tjejiga grejer: böcker, make-up och tidning med tjejiga fakta om Justin Bieber och Eric Saade. Men jag var förstås tvungen att berätta ett par obehagliga fakta om hur den kommersiella vuxenvärlden funkar:
1. Jo, det står att det kostar 9:-. Men det finns också något som kallas "det finstilta", som det är meningen att man inte ska se förrän det är försent. I detta fall innehöll "det finstilta" fakta som att porto tillkommer på 39 kr och framför allt: att man förbinder sig att köpa minst ett till medlemspaket för 199:- (plus porto på 44:-). Så allt som allt kostar just denna "mp3-spelare på köpet" närmare 300 spänn.
2. Tidningar som GIRL:IT vill tjäna pengar på att få barn att tro att vissa saker bara passar för flickor och vissa saker bara passar för pojkar. Och det är ju så dumt så man inte tror att det är sant. Det är ju olika från person till person vad man är intresserad av och vad man gillar för färger. Och att de gör det mot just barn är extra elakt. Tänk den pojke som tycker jättemycket om stickers och Eric Saade. Om han får läsa att det inte är för honom bara för att han har snopp kanske han känner sig konstig och dum och det är ju jätteonödigt och taskigt gjort av vuxna som borde veta bättre.
3. Titta på bilden på GIRL:IT:s chefredaktör. I ansiktet ser hon ut att vara lika gammal som jag. Men hon har såna kläder som din åttaåriga storasysters klasskompisar brukar ha, och står som en trulig trettonåring med benen. Det är ju konstigt om något.
Ärligt talat tänkte jag bara det där om chefredaktören. Jag vill inte döma andras utseenden inför mina barn. Det är en dålig vuxenvana som jag inte vill att de ska lägga sig till med.
Men de andra argumenten köpte hon. Särskilt nummer två. "Om jag hade en bror som ville ha de där grejerna så skulle jag skicka efter dem åt honom, och skriva mitt namn. För det är ju orättvist att han inte kan få en mp3-spelare för att han är kille", sa hon och fortsatte "och om min kompis Julian vill leka med de där sakerna så måste han ju få det, det ska ju inte de bestämma".
Sen kom frun hem och påminde om att både hon och jag hade varsin gammal mp3-spelare som vi inte använde så då kunde systrarna få varsin gratis i stället. Så sparade de både pengar, miljö och slapp uppmuntra ett otäckt barnalurarföretag med en könssyn från 50-talet.

Tredje dagen på förskolan

Tre inskolningsdagar avklarade och än så länge går allt som det ska. De korta stunder jag går och gömmer mig frågar bäbin efter mig, men nöjer sig med informationen att "pappa kommer sen".
I dag var det premiär för fredagsrutinen "sångsamling", där alla 90 barn på förskolan samlas i den gemensamma lekhallen för att sjunga och dansa till levande musik spelad av två av våra favoritfröknar. Det var roligt.
I dag dök också de första papporna upp, dock i sällskap med mammorna. Min tidigare erfarenhet har annars varit att inskolning främst är en manssyssla, men denna gång har jag alltså varit solo som pappa. Vad det beror på vet jag inte riktigt. Antingen att de andra papporna vägrar någon som helst föräldraledighet eller att de har varit hemma så länge att mammorna nu vill ta chansen att få en sista stund med sina små. En gissning baserad på vad jag uppsnappat av de andra föräldrarna är att det är ungefär 50/50. Och det är ju i så fall ett lyft för jämställdheten.

Målfest

Dags att casha in födelsedagspresenten från storbarnen och gå till Nya Parken. Det blev en frejdig 0-0-match mellan giganten Helsingborg och vårt lite mindre gigantiska blåvita gäng. Själv kände jag mig gammal som tyckte att Helsingborgsbänken med Erik Edman, Christoffer Andersson och Simon Thern (som blev inbytt på slutet) var mest spännande. Men det var också roligt att se Imad Khalili och de andra goa pekingkillarna dominera första halvleken och sen lyckas hålla undan mot anstormningen från Alexander Gerndt och de andra i andra.
Barnen var mycket nöjda, trots att de inte fick se några mål och att de höll på att frysa ihjäl i regnet, så det kan nog bli repris senare på säsongen. Några utvalda citat från kvällen:
"Det dåliga är ju att det finns målvakter" (L levererar en tidig analys)
"Fy faaan" (Aprak gubbe i någon sorts narrmössa strax bakom L levererar samma analys ungefär var tredje minut)
"I vilket lag spelar den där med gula och svarta kläder egentligen?" (Fem minuter in på andra halvlek vågar M äntligen fråga om domarens roll)
"Alla de där har nog köpstopp" (L pekar på de taklösa stackarna på ståplats)
"Varför är det inga tjejer med?" (M ställer en relevant fråga)
"SPRING TILLBAKA DÅ!" (Sen Helsingborgskontring och L ryter ifrån till Norrköpings backlinje)

Lovsång i kjol

"Den som är född med penis skall icke bära kjol under lovsång" (Lukas 14:10)
Eller nej. Så står det ju inte alls. Jesus lär ju ha varit en vidsynt kille som tyckte att man var värd och viktig hur man än var. Och som gärna bar klänning själv.
Så tolkar i alla fall Edgar sin bibel. Han är en mycket modig, mogen och begåvad 15-åring som gillar att ha kjol och klänning ibland. Dessutom är han med i Pingstkyrkan och eftersom han tycker att det banne mig inte går i linje med Jesus vilja att inte få vara den man är så har han gett sig den på att "reformera kyrkan" i stället för att gå den enkla vägen och bara sjappa. Han skriver själv om det i sin blogg. Hans stolta mamma, sociala mediekändisen Mymlan, skriver också om det. Liksom pastorn i församlingen, som i ärlighetens namn inte är så fundamentalistiskt seg i kolan som man kan tro vid första anblicken.
Ett mycket glädjande ljus i detta mörker av knivskurna balettkjolsklädda dagisbarn och sorgligt kortsynta tidningsutgivare.

En tidning för små noppor

Härligt! Nu får vi som tycker att det här med vad som passar för flickor och vad som passar för pojkar har blivit alldeles för luddigt äntligen lite hjälp. Egmont, Sveriges överlägsna dominant på barntidningsmarknaden, lanserar två nya tidningar. En rosa som är "pysslig och tjejig" och en blå som är "en cool fotbollstidning för killar".
De senaste decennierna har ju fler och fler fått för sig att tjejer kan gilla fotboll. Har ni hört så dumt! Och på sistone har ju vissa killar till och med fått för sig att det är kul med husdjur och pyssel. Men nu får vi hjälp att komma tillbaka till sunda 30-talsvärderingar. Eller som Idrottsbladet skrev redan 1926: "Fotbollen förstör benen, tänk på det små noppor i dessa de korta kjolarnas förföriska tider." Tack, Egmont!

Och skulle ni mot förmodan tycka att detta är det dummaste ni har hört sen Glenn Hyséns självbiografi kan ni skriva på OLIKA förlags upprop här.

Cigarr

Grannarna har fått smått, och hur feministisk jag än är så finns det vissa gamla patriarkala traditioner som känns värda att bibehålla. Som att röka cigarr vid barnafödsel. Jag gick dit för att beskåda underverket och för att bjuda fadern på en fin kubansk Montechristo nr 3. Den avnjöts sedan i trädgården (jag hade med mig en åt mig själv också så klart) tillsammans med ett par stadiga Laphroig. Där diskuterade vi barnomsorg, ståbrädor och annat manligt.

Ny vår för bloggen

Man håller ju koll på statistiken, och de senaste dagarna har denna blogg plötsligt flugit upp på samma nivåer som i december, när jag körde min "fem sämsta ursäkter"-lista.
Det beror främst på att jag skickade en liten text till den framstående jämställdhetsdebattören Rebecka Edgren Aldén, författare till både boken och bloggen med namnet Skriet från kärnfamiljen. Texten är väl en liten sammanfattning av det jag har försökt förmedla på denna blogg. Läs den gärna, och allt annat som står i Rebeckas viktiga blogg.
Som av en händelse verkar detta ha sammanfallit med att någon bloggare med många läsare hittat denna text, som nu vandrar runt på nätet. Trevligt. Och skulle ni vilja läsa hela listan finns den här.

Ett litet steg för Glenn Hysén, ett stort steg för mänskligheten

I kommande nummer av fotbollsmagasinet Offside kliver fotbollsspelaren Anton Hysén ut ur garderoben. Hade han varit artist eller GIS-ingenjör eller nåt hade det så klart inte varit nåt att sprätta champagnekorkarna för, men nu råkar han vara elitfotbollsspelare och då är det en av tidernas tyngsta garderobsdörrar som har sparkats in.
Otroligt nog har det inte under fotbollsallsvenskans 100-åriga historia funnits en enda manlig homosexuell spelare, så det är klart att det är stort att vi nu har en (även om Anton i ärlighetens namn pga av skador och motgångar nu spelar i division 2 och därför inte hade fått alls samma uppmärksamhet om det inte var för efternamnet). Eller så är det så klart inte. Självklart har det funnits en massa bögar som spelat fotboll, men som i den grabbiga jargongen valt att dölja en rätt avgörande del av sig själva. Och tyvärr har det nog också funnits en hel del talang som kvästs innan den ens nådde allsvenskan, bara för att den suttit hos en kille som gillar killar.
Nu ska jag inte orda så mycket om detta, men jag hoppas verkligen att modiga Anton kan bli en dörröppnare för ett nytt fotbolls-Sverige där alla får plats. I övrigt hänvisar jag till Simon Banks mycket fina blogginlägg i ämnet. Simon är sannerligen en välsignelse för svensk fotbollsjournalistik.
Eftersom detta är en pappablogg skulle jag i stället vilja ägna några rader åt Antons pappa, Glenn Hysén. Han känns lite som själva definitionen av uttrycket "en enkel själ", och jag har väl genom året tänkt att han är lite väl enkel, men nu börjar jag få mer och mer respekt för honom. Trots att han är en gammal fräckisgubbe med ett förflutet i den minst sagt jargongiga engelska ligan tar han beskedet om Antons läggning med precis samma göteborgska lugn och avslappning som allt annat. "Det är ju världens vanligaste grej" och "han är nog jävligt lättad nu" är typ det han har att säga. Precis lika okomplicerat och prestigelöst som när han efter att han fått kicken från tv klev in på arbetsförmedlingen. Eller som när han klippte till en man som ofredade honom på en krogtoalett.
Respekt, Anton. Respekt, Glenn.

Den ljusnande framtid är vår

Det finns så klart en massa jag borde skriva en sån här dag (och då menar jag inte semmelrecept), men jag har lite fullt upp med att vara pappa och hemmaman. Jag får se det som någon sorts aktion i det lilla.
Det finns i alla fall en del jag har glatts åt denna dag. På facebook frodas tänkvärda både allvarliga och humoristiska poänger på dagens tema, och jag har bara sett ett par inlägg av typen "så länge inte vi män får en egen dag tänker jag fan inte fira".
På öppna förskolan i dag var vi tolv pappor och två mammor. Det känns hoppingivande. Så bjussade förskollärarna på semmeltårta också för att fira.
Och så hade jag tänkt ge er Doktor Kosmos bästa låt på temat, "Hjärndöd", men den finns tyvärr inte på youtube. Men ni kan läsa texten här.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 1

1. Barnen

Okej, vad har vi lärt oss så här långt? Du blir hjälte på öppna förskolan. Du slipper jobba. Du slipper skilja dig. Din fru, din syster och din dotter får chansen att göra karriär. Du ser till att svensk tillväxt skjuter i höjden. Snacka om win-win-situation. Finns det något att tillägga?

Det skulle väl vara något om själva barnen då.

Enligt gammal svensk tradition är pappan en andrahandsfigur. Nån otydlig snubbe i hatt som kom hem sent på kvällen, tände pipan och pekade lite med hela handen, och som någon vecka på sommaren kunde joxa lite trasa eller trycka in familjen i bilen och åka till farmor för lite all-inclusive. Många verkar än i dag nöja sig med att vara en sån pappa, om än lite 2000-talsuppdaterad. En rolig kille som kan skjutsa till simskolan och steka lite falukorv men ingen barnen kryper upp i knät på när de har ont i magen för att ingen vill sitta bredvid dem i skolmatsalen.

Jag känner alltför få människor som har en okomplicerad relation till sin pappa (och har de det är den gärna lite för okomplicerad), och inte många som skulle säga att de står närmare sin pappa än sin mamma. Själv drömmer jag mardrömmar om att bli en andrahandsförälder. Jag kan möjligen sträcka mig till att hamna på delad första plats. Och då duger det inte med lite kvalitetstid i simhallen. Då gäller det att få mil i kroppen, för att tala vasaloppsspråk.

En lång föräldraledighet är förenad med vissa risker. Mycket vill ha mer. När frun var föräldraledig med vår bäbi tog hon vid ett par tillfällen barnen och drog till sin mamma i Rättvik och stannade en vecka eller mer. Jag hade lite ont bakom ögonen under själva separationsfasen, men annars var det inga större känslostormar. Skulle jag bli av med bäbin i en vecka nu, efter snart fem månader där vi setts nästan dygnet runt, skulle jag drabbas av nästan outhärdliga fantomsmärtor. På sistone har det till och med hänt att jag legat på natten och önskat att hon skulle vakna eftersom jag längtar efter henne. Så klart att jag älskade mina barn även innan jag var föräldraledig, men jag skulle utan tvekan säga att känslorna och samhörigheten har hoppat upp ännu en nivå tack vare vårt intensiva umgänge.

Nu har ju jag haft lyckan att få världens bästa barn. Fullständigt unika, vackra, begåvade och de roligaste personerna jag känner. Och det allra bästa med den där föräldraförsäkringen är att jag får betalt för att vara med världens bästa barn. Varje dag får jag en unik, privat show, full av plötsliga infall och crazyhumor. Varje dag får jag brottas, sjunga, gosa, snickesnacka och upptäcka världen med världens coolaste person. Varje eftermiddag får jag jiddra med de stora och driva så hårt med allt att vi efter ett tag inte riktigt vet vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Varje dag får jag känna den där känslan av att känslorna är så starka att de inte riktigt får plats i kroppen. Och det är jag som får betalt!

Visst, man ska vara ärlig. Ibland är de så klart helt dumma i huvudet (och nästan lika ofta är jag det), men det finns ju en tjusning i känslomaximering åt alla håll. Och okej: utifrån sett kan de säkert se ut som en anonym massa av småtjejer som verkar ungefär likadana, bara lite olika stora. Men det är fel, och en baksida med att vara heltidsförälder så länge är att jag börjat ta det som en personlig förolämpning när folk i min omgivning inte fattar hur fantastiska och unika de är.

När bäbin härom månaden drabbades av tidernas pappighet var jag så klart klädsamt medlidsam med hennes ratade mamma. Men inombords var det fanfarer och fyrverkerier.

För det är det mest fantastiska. Tack vare världens bästa föräldraförsäkring kan jag bli en förälder att räkna med. Jag blir den som bäbin vänder sig till, inte bara i medgång som när hon triumferande vill visa upp att hon lyckats få på sig samtliga kläder i storasysterns möss- och vantlåda, utan också i motgång som när hon har slagit sig eller bara är jättetrött och behöver en famn att somna i. Och tack vare att jag var hemma med hennes storasystrar går de lika gärna till mig som till sin mamma när de behöver tanka lite trygghet och vuxenvisdom. Än så länge.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 2

2. Världen behöver dig

Jo, jag vet. ”Individualism” är ordet för dagen och prylar som solidaritet och altruism är 2011 ungefär lika hett som kjol-på-byxa och magväska. Jag vågar ändå vara mossig och sätta solidaritetsaspekten näst högst på denna lista. Samhällsnyttan med en delad föräldraledighet är så stor att den borde räcka som morot om man otroligt nog skulle tycka att egenvinningen inte är tillräcklig.

Ska vi dra lite hårda siffror?

Enligt de senaste mätningarna ligger kvinnors löner på 93 procent av männens löner, om man tar hänsyn till en massa aspekter som ålder, olika arbetstid, utbildning, olika yrkesgrupper och annat.

34 procent av kvinnorna jobbar deltid, 11 procent av männen, vilket gör den verkliga löneskillnaden ännu större.

Kvinnors pension ligger på i snitt 146 000 om året, männens på 212 000.

I den privata sektorn är 25 procent av cheferna kvinnor.

I börsbolagen är 20 procent av styrelseledamöterna kvinnor. Andelen styrelseordföranden och vd:ar är knappt mätbar.

Vän av ordning frågar så klart: vilken är kopplingen till föräldraledigheten? Den är direkt avgörande, svarar jag.

Grejen är att män och kvinnor enligt statistiken tjänar rätt lika och har rätt likvärdiga karriärer fram till nånstans kring 30-årsåldern. Det är först där männen skenar i väg både löne- och karriärmässigt. Man behöver inte vara Gudrun Schyman för att se sambandet.

Dels handlar det så klart om att bidra till en attitydförändring. Ju fler män som tar en ordentlig del av föräldraledigheten, desto mindre givet blir det för arbetsgivarna att räkna graviditetsrisk som ett lyte när det ska anställas, och därmed ökar karriärmöjligheten för kvinnor.

Vill man se utvecklingen lite närmare och konkretare för att kunna motivera sig är det bara att titta på sin egen partner. Enligt en undersökning som kom förra året ger varje månad som pappan är hemma ett framtida lönepåslag för mamman med sju procent, medan pappans lön inte påverkas alls av hemmavaron. En så stor skillnad måste betyda att det handlar om mer än att mamman missar färre lönerevisioner än om hon skulle ta hela passet. Föräldraledighet leder ofrånkomligen till att man tar större ansvar för hem och hushåll och till större engagemang för sina barn, och att man därmed blir mer benägen till VAB, deltid och allmänt barnansvar under hela uppväxten. Vilket som jag hojtat om tidigare minskar risken för skilsmässa men också leder till att mamman får större utrymme att visa framfötterna på arbetsmarknaden.

Vill ni ha mer?

Andra undersökningar säger att föräldralediga pappor löper mindre risk att dö i förtid (eftersom de bryr sig mer om sina barn och därmed lever mindre riskfullt) och att de blir bättre chefer. Samma undersökning som konstaterade det där med skilsmässorisken drog slutsatsen att ökad pappaledighet skulle ge ”minskad ohälsa, stabilare familjer och fler nyfödda barn”. Rena drömmen för dem som tycker att svensk tillväxt är något eftersträvansvärt. Så jag säger som Karl-Bertil Jonsson: ta de här föräldradagarna och gå genast hem till din stackars familj. Både den och världen behöver dig.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 3

3. Delad glädje är dubbel glädje

När jag var två år skilde sig mina föräldrar. Det minns jag inget av, och länge hävdade jag att jag var helt opåverkad av att vara ett skilsmässobarn eftersom ”jag vet ju inget annat”. Det sistnämnda är visserligen sant, men självklart är jag inte opåverkad, vilket jag blivit varse med åren.

Bland annat har det lett till en väldigt stark längtan efter tillhörighet och fasta punkter och någon slags föräldrarevolt där jag privat är en riktig kärnfamiljsivrare (jag är helt emot kärnfamiljen som samhällelig norm, men tycker för egen del att det är en fantastiskt trevlig uppfinning).

En av mina största rädslor i livet är att bli en sån pappa som Doktor Kosmos sjunger om i ”En pappa” – en som försöker vara bästa pappan och ge sitt barn allt det hans pappa inte gett honom men efter skilsmässan upptäcker att han blivit en typisk ensam lördags- och julaftonspappa.

Självklart ska man inte hålla ihop till varje pris, men om det nu finns knep som ökar chansen att få det att funka är det ju fiffigt att använda dem.

Det allra bästa är förstås att välja rätt från början, men det är ju lättare sagt än gjort. Betydligt enklare är att gå in för att leva jämställt.

Grunden i den långsiktiga jämställdheten är föräldraledigheten. Så här är det: Många par lever någorlunda jämställt fram till de får barn. När sen mamman tar hela eller det mesta av föräldraledigheten tar hon automatiskt över huvudansvaret för barn och hushåll vilket så klart inte slutar bara för att barnet i fråga börjar på förskola. I längden sliter detta på mamman som till slut tröttnar och kastar ut snubben.

Enligt en uppmärksammad undersökning som kom för några år sen är det respektingivande 30 procent mindre risk för skilsmässa i familjer där föräldrarna delar på ledigheten. Som en liten bonuseffekt ökar dessutom chansen för fler barn. Och spin-off-effekterna är fler: skulle det trots delad föräldrapenning bli skilsmässa och denna blir så smutsig att det blir vårdnadstvist ökar rimligen chansen till fortsatt barnansvar ordentligt om du har svart på vitt att du är en ansvarstagande, likvärdig förälder.

Och så är det ju det där med delad glädje. Även om den inte är dubbel så är den i alla fall värd en hel del. När bäbin börjar gå eller utan förvarning visar sig kunna alla rörelser i ”I ett hus vid skogens slut” kan jag så klart springa över till grannen eller skryta för hon med håret i kassa två på Ica Maxi, men det ger inte riktigt samma feeling som att dela det med den enda som fullt ut förstår storheten.

Balettkjolar är starkare än svärdet

Man borde väl kommentera det där knivdådet på förskolan i Jönköping, där både dagispersonal och den otäcka nätmobben tycker att en förskolekille som frivilligt tar på sig nagellack får skylla sig själv om han blir knivskuren i nacken. Men det är ju lite öppet mål. Dessutom finns det andra som har kommenterat det så bra redan, som Åsa Erlandsson. Och så skrev jag ju i ämnet bara häromdagen. Killar och föräldrar som vågar trotsa normen är som sagt hjältar, som går i bräschen för att förändra vårt samhälle till det bättre. De förtjänar statyer och inte knivhugg.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 4

4. Omväxling förnöjer

Brasklappen först: Jag vet att det finns en massa människor därute utan jobb eller med osäker arbetssituation. För dem är det så klart ingen ynnest att slippa jobba.

Men annars:

Jag har ett jobb jag trivs med för det mesta. Det är i sina bra stunder kreativt, jag har fina arbetskamrater, ibland känns det utvecklande och det finns chans att testa lite nya grejer. Men, ärligt talat: det är ett jobb. Och är det ett jobb längtar man per definition efter att få vara ledig oavsett om jobbet handlar om att paketera gem, provsmaka lakrits eller spela funk metal.

Som föräldraledig, särskilt manlig sådan, får man mycket medkänsla och människor vill gärna i alla välmening sätta citationstecken kring ordet ”ledig” – ”ledig och ledig, det vet man ju vilket sjå det kan vara med såna där, hehe”.

Som trebarnsfar åtnjuter jag extra stor respekt från mina medmänniskor, och visst: det kan vara körigt när alla tre är hemma och har med sig kompisar och alla ska ha mellis eller torkas i rumpan samtidigt. Men det är körigt på ett helt annat sätt än att jobba, och även om det inte alltid känns som avkoppling är det en rejäl mental omkoppling som i förlängningen faktiskt funkar just avkopplande.

I 2011 års Sverige byggs vår identitet väldigt mycket på två saker – vår yrkesroll och vår förmåga att konsumera. Alltså borde vi göra allt för att slippa vara hemma från jobbet. Eller? Så klart inte. Att det är på ett visst sätt är inte detsamma som att det borde vara så. Att lämna jobbet för ett halvår eller mer är ett mycket bra sätt att försöka skapa sig en identitet som inte bygger på titlar, yrkesprestation eller nyans på köksluckorna.

Det så många verkar glömma bort i den avgrundsdjupa viljan att undvika statlig inblandning i privatlivet är att det i grund och botten handlar om en nästan världsunik lyx: i detta land får vi betalt för att vara lediga från jobbet och vara med våra barn. Det är en rättighet (och enligt vissa en skyldighet) men framför allt är det en fantastisk och väldigt generös möjlighet.

Dessutom – vad är grejen? Tror du inte att du ska hinna jobba? Jösses, du har ju hela livet på dig. Den tanken borde vara betydligt mer skrämmande än tanken på att lämna trucken eller kundregistret till någon annan i ett halvår.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 5

5. Lättförtjänt karma

Jag vet – det finns knäppisar som tycker att män som tar föräldraledigt är löjliga och illojala. Men annars är manlig föräldraledighet en finfin källa till oproportionerlig kredd.

För att detta inte gäller kvinnor är viktigt att poängtera direkt. En mamma som säger ”för mig är det jätteviktigt att vara hemma med mitt barn” möts förmodligen med en lika förvånad blick som om hon hade sagt ”för mig är det jätteviktigt att borsta tänderna varje dag”. En självklarhet som man ärligt talat är rätt dum i huvudet om man luftar som ett unikt ställningstagande.

En man som säger samma sak är däremot en härlig, engagerad, jämställd kille som kan räkna med varmt kärleksfulla blickar från både arbetskamrater (om han jobbar på rätt ställe) och mammorna på öppna förskolan och att i stället för irritation mötas med småfnittrigt överseende när han väller in med alla döttrarna på folktandvården och låter overallerna täcka 70 procent av golvytan i väntrummet. Tar han dessutom hela sin halva av ledigheten finns chansen att han får uppleva den sköna tillfredsställelsen i att gå från ”rara pappan” till en jämbördig förälder att räkna med. Det är en cool känsla.

Men som sagt: detta gäller inte kvinnor. Skalan är i detta fall fullständigt olika. Sex månader för en man betyder ”overkligt jämställd superpappa” medan det för en kvinna betyder mer åt ”vaddå, vill du inte vara med ditt barn?”-hållet. Orättvist, men det finns många andra skäl för kvinnor att släppa till.

Den som har råd kan annars göra som jag och frun och ta elva månader var. På så sätt är kvinnan fortfarande en ”bra och riktig mamma” medan jag nästan trillar över från ”fina pappan” till ”vad fan är det med honom?”. Men bara nästan.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten

 

Mellan lucia och julafton hystade jag ut en serie inlägg i denna blogg, där jag presenterade mina fem sämsta ursäkter för män att inte ta sin halva av föräldraledigheten. Med mina bloggmått mätt blev detta en mindre succé, som fick upp läsarsiffrorna på en helt ny nivå.

Ämnet är kontroversiellt, och jag fick som väntat en del mothugg. Jag är själv nöjd med serien och får fortfarande en och annan ryggdunk för den av människor som liksom jag tycker att en delad föräldraledighet är något av det mer utilitaristiska man kan ägna sig åt. En win-win-situation både familjeinternt och samhälleligt.

Men själva rubriken gjorde ju att inläggen ofrånkomligen blev lite surmagade och anklagande. Därför är jag glad att i dag kunna dra igång uppföljaren, den mer positivt klingande listan: ”De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten”.

Jag börjar som vanligt bakifrån för spänningens skull. Närsomhelst dimper det femte bästa skälet ner här i bloggen, och sen kommer övriga listplaceringar med jämna intervall och lagom till sportlovet hoppas jag kunna ge er förstaplatsen: det allra bästa skälet att ta sin föräldraledighet. Klipp ut och spara.

Män är också människor

"Men vi män då? Har vi det så jävla bra alltid?"
En ganska vanlig fråga när någon jämställdhetsfråga ska diskuteras. Som om jämställdhetskampen bara handlar om att göra det bättre för kvinnor. För mig handlar det minst lika mycket om en befrielsekamp för män och inte minst små pojkar som så småningom ska bli män. Det allra värsta med påtvingade könsroller och ojämställda orättvisor är inte att flickor tvingas stå i dockvrån och inte tillåts svinga loss med lasersvärd eller monstertruckar.
För mig som tredöttrarsfar känns det inte som att vårt största problem är att vi har för få vapen hemma. Då är det mycket värre att pojkar inte tillåts vara sårbara, mjuka och omvårdande. Och att ett mer tillåtande och icke könsrollscementerande bemötande under uppväxten faktiskt med stor säkerhet skulle leda till mer rättvisa på de områden där män faktiskt är missgynnade gentemot kvinnor: att vi utsätts för mer våld, att vi dör tidigare, att vi är ensammare, att vi tar livet av oss, att vi förlorar vårdnadstvister, att vi får sämre betyg och så vidare.
Jag har just läst ett långt, nyanserat och sifferspäckat reportage i utmärkta nyhetsmagasinet Fokus, där just alla områden där män är i bakvattnet gentemot kvinnor redovisas. Läs gärna. Tyvärr verkar de ha lagt ut hela senaste numret utom just den artikeln på sin hemsida, så ni får knalla till pressbyrån eller bibblan (om ni har köpstopp). Men det är det värt.

Ingen konst att vara pappa

En pappakompis var över med barnen och svepte en mugg kaffe i eftermiddags. Jag beklagade mig lite över att jag skulle sitta i tv och leka farbror duktig när jag i själva verket inte än så länge har påverkats över huvud taget av familjens nya köpstopp. Han kände igen sig lite, eftersom han i höstas blev porträtterad i tidningen som duktiga föräldralediga pappan när han inte heller tycker att det är någon direkt uppoffring med betald ledighet och att få vara med sina barn.
Han berättade också att han blivit lite trackad av kollegor, vilket överraskade mig eftersom han har ett konstnärligt yrke och jag trodde att alla i den branschen var mjukmysig flumvänster.
Och faktum är att jag bara härom dagen var på väg till öppna förskolan med en annan pappakompis i en annan konstnärlig bransch och stötte på en av stans mer klassiska skådespelare. Och denne mans magnifika blandning av skadeglädje och äckel över att möta två män med barnvagn var omvälvande att beskåda. Att vi var löjliga mesar som genast borde gå hem och slå näven i bordet och visa vem som bestämmer kunde jag möjligen hantera, men när han började hojta om hur skadligt det var för våra barn att tvingas umgås med sina pappor blev jag provocerad på allvar.
Nåja. Bara för att man är i en bransch där man måste ha nära till känslorna betyder det ju inte att man känner rätt.

Läs- och tv-tips

Jag lyckades se ungefär halva det avsnitt av "Provokatörerna" som porträtterade Maria "Bitterfittan" Sveland i förra veckan. Det var bra, och Sveland är ju en av de bästa debattörerna och journalisterna vi har i det här landet. Kolla på SVT Play om ni har tid.
Nu har detta avsnitt renderat en debatt i DN mellan några av våra tyngsta tyckare i genren: Hanne Kjöller och Katarina Wennstam. Intressant och viktigt. Läs gärna. Hanne Kjöllers ledare här och Katarina Wennstams svar här. Har man rätt att tycka att det både är jobbigt och fantastiskt att ha barn?