Just ja, Victoria och Daniel är med barn. Min inställning till detta är väl som många andras: jätteroligt för dem, och förmodligen en rejäl lättnad med tanke på all hets från press och allmänhet, men förhoppningsvis slipper vi se ungen ta över tronen. Något jag skrev om redan när kvällisarna började hojta om Vickans påstådda rondör.
Något jag har stört mig på under hela resan, och som jag stör mig på i många sammanhang, är hur människor tycks se barn som något man skaffar när helst man önskar. Jag känner flera som inte kan få barn alls eller som genomlider all världens vedermödor för att bli gravida. Och människor som blir gravida men där det ändå slutar i sorg och tragedi. Kan det vara möjligt att alla hovspekulanter lever utan kontakt med en enda ofrivilligt barnlös? Det verkar otroligt.
I dag läste jag om grosessen i Svenska Dagbladet, där vanligtvis formidabla Karin Thunberg gav sig på att skriva en välformulerad men puttinuttig hyllningstext till de väntande tu. Hon citerar först Daniel Westling som visar sig högst medveten om att barn inte är något man skaffar hur som helst, utan något man får som en gåva att vara tacksam över. Karin Thunberg själv är inne på samma spår men ger sig sen på att citera Sara Lidman och där trampar hon rejält i klaveret:
"Men vi vet alla, det är en av livets realiteter, att små barn inte kommer på beställning. Där har det ingen betydelse om vi är kungliga eller vanliga knegare, jobbar på Konsum eller Konsumentverket. Barn kan varken köpas eller drömmas fram och ju äldre jag själv blir, desto mer tror jag att Sara Lidman hade rätt. Hon som hävdade att de sitter i träden. Barnen som ännu inte fötts sitter där, högt upp mot himlen. Med stenkoll ner på marken för att se när de mest lämpliga föräldrarna kommer förbi. Då vet de att det är dags, att nu vågar de släppa taget. För nu kommer de att hamna rätt."
Vilket mäktigt slag i fejset på alla ofrivilligt barnlösa. Lyckas du inte få barn beror det helt enkelt på att du är en dålig förälder. Skäms Sara Lidman och skäms Karin Thunberg som för dravlet vidare.
Visar inlägg med etikett Politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Politik. Visa alla inlägg
torsdag 18 augusti 2011
lördag 6 augusti 2011
Kändisspotting
Schlingmann, som sagt. Vart vi än gick så dök han upp. På vanliga poppisstranden kom han och la sig ett par filtar bort. När vi bytte till Holmhällar dök han upp där och satte ner sina sandaler just där bäbin bajsat. När halva vårt sällskap bytte tillbaka var han också tillbaka och la sig demonstrativt nära. Till och med sista dagen, när vi stannade vid Burgsviks strand för att svalka oss på väg till färjan, så parkade han bilen en halv minut efter att vi hade anlänt och la sig för att gona sig i den medhavda brassestolen.
Det kändes lite som att han stalkade oss. Men det är ju mycket möjligt att det var han som kände sig stalkad av oss. Så där utifrån sett skulle ju det vara mer logiskt.
Södra Gotland var för övrigt ett litet mecka för den som gillar politik- och mediakändisspotting. Här är dem jag på rak arm kommer ihåg att vi såg, och då kan jag mycket väl ha glömt nån:
Peter Jihde (flexade i tajta badbrallor på närmsta stranden från där vi bodde)
Cecilia Blankens (delade parasoll med Jihdes familj)
Fredrik Wikingsson (köpte lördagsgodis på Coop i Hemse)
Cecilia Gralde (handlade på Ica Hoburgen i Burgsvik)
Allan Larsson (fikade på prästgården i Vamlingbo)
Per Schlingmann (precis överallt)
Det kändes lite som att han stalkade oss. Men det är ju mycket möjligt att det var han som kände sig stalkad av oss. Så där utifrån sett skulle ju det vara mer logiskt.
Södra Gotland var för övrigt ett litet mecka för den som gillar politik- och mediakändisspotting. Här är dem jag på rak arm kommer ihåg att vi såg, och då kan jag mycket väl ha glömt nån:
Peter Jihde (flexade i tajta badbrallor på närmsta stranden från där vi bodde)
Cecilia Blankens (delade parasoll med Jihdes familj)
Fredrik Wikingsson (köpte lördagsgodis på Coop i Hemse)
Cecilia Gralde (handlade på Ica Hoburgen i Burgsvik)
Allan Larsson (fikade på prästgården i Vamlingbo)
Per Schlingmann (precis överallt)
Etiketter:
Andra pappor,
Listor,
Politik,
Semesterliv,
Vuxenliv
onsdag 3 augusti 2011
Bäbins bajsattack mot borgarna
I dag fick bäbin för sig att bajsa på stranden vid Holmhällar. Eftersom vi var själva på vår del av stranden prioriterade jag att vaska bäbin i havskanten innan jag slutsanerade platsen för nedslaget. Jag hann ta bort själva huvudklutten med hjälp av en brödpåse, men inte mer.
Just då dök allas vår Per Schlingmann upp (hjärnan bakom "nya moderaterna", Reinfeldts viktigaste sidekick näst Borg, f d partisekreterare, nu hela regeringens pr-geni, reds anm). Något han gjort varje gång vi besökt en strand sedan vi kom till Gotland. Med sig hade han sin röda keps, sina barn och en kompis med barn och fru. De ställde sig precis vid bajset, varpå Per med myndig stämma beordrade alla i sällskapet att ta av sig skorna, eftersom man på stränder är tvungen att gå barfota (enligt "nya moderaterna" alltså, reds anm). En omständlig och utdragen fotavklädningsprocedur tog sin början, medan jag idogt drog bäbins rumpa av och an i vattenbrynet för att slippa gå upp.
Till slut tog Schlingmann och hans posse sina flip-flops i handen och vandrade vidare längs stranden. Jag och bäbin gick upp och kunde konstatera att den gode tysken så att säga hade gjort jobbet åt oss. Stranden var fullständigt ren.
Det kallar jag arbetslinjen, det. Eller hur man nu brukar säga.
Just då dök allas vår Per Schlingmann upp (hjärnan bakom "nya moderaterna", Reinfeldts viktigaste sidekick näst Borg, f d partisekreterare, nu hela regeringens pr-geni, reds anm). Något han gjort varje gång vi besökt en strand sedan vi kom till Gotland. Med sig hade han sin röda keps, sina barn och en kompis med barn och fru. De ställde sig precis vid bajset, varpå Per med myndig stämma beordrade alla i sällskapet att ta av sig skorna, eftersom man på stränder är tvungen att gå barfota (enligt "nya moderaterna" alltså, reds anm). En omständlig och utdragen fotavklädningsprocedur tog sin början, medan jag idogt drog bäbins rumpa av och an i vattenbrynet för att slippa gå upp.
Till slut tog Schlingmann och hans posse sina flip-flops i handen och vandrade vidare längs stranden. Jag och bäbin gick upp och kunde konstatera att den gode tysken så att säga hade gjort jobbet åt oss. Stranden var fullständigt ren.
Det kallar jag arbetslinjen, det. Eller hur man nu brukar säga.
Etiketter:
Andra pappor,
Dråpligheter,
Politik,
Semesterliv
söndag 31 juli 2011
Auschwitz on the beach
På schemat i dag: strandliv och sandbyggen. Först gjorde frun och barnen Katlagrottan och lite andra Lejonhjärta-exteriörer. Sen ville L att vi skulle göra "Hitlers värld", så då behövdes även jag. Frun tog på sig Speer-rollen och byggde överdådiga führerpalats. L gjorde först "en judeaffär som Hitler har kastat sten på", men sen gick vi in för att bygga Auschwitz så naturtroget som möjligt, med baracker och järnvägsräls och allt. Just när vi diskuterade hur vi skulle få till "Arbeit macht frei"-skylten gick en annan strandgäst förbi och tittade mycket konstigt på oss.
Sen kom bäbin som en annan Stalin och jämnade allt med marken.
Sen kom bäbin som en annan Stalin och jämnade allt med marken.
onsdag 18 maj 2011
I Bamseland är alla trevliga
"Bamse är idag ett begrepp som står för solidaritet och omtanke och vi som arbetar med serien idag gör vårt bästa för att förvalta den del av det svenska kulturarvet som Bamse utgör." (citat från bamse.se)
Knappt har stormen börjat bedarra efter det puckade "pojkar är blåa, flickor är rosa"-debaclet förrän det kommer ut att allas vårt Egmont har ställt upp och gjort världens mest aningslösa produkt till Migrationsverket.
I höstas fick de en beställning på en tidning om den svenska asylprocessen, och det behöver ju inte vara fel. Om de med hjälp av sin känsla för barn, pedagogik och glada färger kan ge barn bättre koll på själva proceduren är väl det toppen. Men då får de banne mig också berätta hur svensk asylpolitik verkligen ser ut. I serien "Bamse, Mim och Meles" står det ingenting om spottluvor eller skelettröntgen. I stället står det att det visst blir lite tråkigt att få lämna de nya kompisarna, men mest av allt toppen att få komma hem igen till sitt trevliga hemland där alla är snälla. Som om de flesta asylsökande kom typ från Norge. Snacka om att spela Sverigedemokraterna i händerna.
Än så länge har jag inte hittat något uttalande från någon på Egmont eller Bamse, trots massiva protester från upprörda läsare på Bamses facebook-sida och andra ställen. Det blir spännande när de tar bladet från munnen.
Knappt har stormen börjat bedarra efter det puckade "pojkar är blåa, flickor är rosa"-debaclet förrän det kommer ut att allas vårt Egmont har ställt upp och gjort världens mest aningslösa produkt till Migrationsverket.
I höstas fick de en beställning på en tidning om den svenska asylprocessen, och det behöver ju inte vara fel. Om de med hjälp av sin känsla för barn, pedagogik och glada färger kan ge barn bättre koll på själva proceduren är väl det toppen. Men då får de banne mig också berätta hur svensk asylpolitik verkligen ser ut. I serien "Bamse, Mim och Meles" står det ingenting om spottluvor eller skelettröntgen. I stället står det att det visst blir lite tråkigt att få lämna de nya kompisarna, men mest av allt toppen att få komma hem igen till sitt trevliga hemland där alla är snälla. Som om de flesta asylsökande kom typ från Norge. Snacka om att spela Sverigedemokraterna i händerna.
Än så länge har jag inte hittat något uttalande från någon på Egmont eller Bamse, trots massiva protester från upprörda läsare på Bamses facebook-sida och andra ställen. Det blir spännande när de tar bladet från munnen.
fredag 18 februari 2011
De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 1
1. Barnen
Okej, vad har vi lärt oss så här långt? Du blir hjälte på öppna förskolan. Du slipper jobba. Du slipper skilja dig. Din fru, din syster och din dotter får chansen att göra karriär. Du ser till att svensk tillväxt skjuter i höjden. Snacka om win-win-situation. Finns det något att tillägga?
Det skulle väl vara något om själva barnen då.
Enligt gammal svensk tradition är pappan en andrahandsfigur. Nån otydlig snubbe i hatt som kom hem sent på kvällen, tände pipan och pekade lite med hela handen, och som någon vecka på sommaren kunde joxa lite trasa eller trycka in familjen i bilen och åka till farmor för lite all-inclusive. Många verkar än i dag nöja sig med att vara en sån pappa, om än lite 2000-talsuppdaterad. En rolig kille som kan skjutsa till simskolan och steka lite falukorv men ingen barnen kryper upp i knät på när de har ont i magen för att ingen vill sitta bredvid dem i skolmatsalen.
Jag känner alltför få människor som har en okomplicerad relation till sin pappa (och har de det är den gärna lite för okomplicerad), och inte många som skulle säga att de står närmare sin pappa än sin mamma. Själv drömmer jag mardrömmar om att bli en andrahandsförälder. Jag kan möjligen sträcka mig till att hamna på delad första plats. Och då duger det inte med lite kvalitetstid i simhallen. Då gäller det att få mil i kroppen, för att tala vasaloppsspråk.
En lång föräldraledighet är förenad med vissa risker. Mycket vill ha mer. När frun var föräldraledig med vår bäbi tog hon vid ett par tillfällen barnen och drog till sin mamma i Rättvik och stannade en vecka eller mer. Jag hade lite ont bakom ögonen under själva separationsfasen, men annars var det inga större känslostormar. Skulle jag bli av med bäbin i en vecka nu, efter snart fem månader där vi setts nästan dygnet runt, skulle jag drabbas av nästan outhärdliga fantomsmärtor. På sistone har det till och med hänt att jag legat på natten och önskat att hon skulle vakna eftersom jag längtar efter henne. Så klart att jag älskade mina barn även innan jag var föräldraledig, men jag skulle utan tvekan säga att känslorna och samhörigheten har hoppat upp ännu en nivå tack vare vårt intensiva umgänge.
Nu har ju jag haft lyckan att få världens bästa barn. Fullständigt unika, vackra, begåvade och de roligaste personerna jag känner. Och det allra bästa med den där föräldraförsäkringen är att jag får betalt för att vara med världens bästa barn. Varje dag får jag en unik, privat show, full av plötsliga infall och crazyhumor. Varje dag får jag brottas, sjunga, gosa, snickesnacka och upptäcka världen med världens coolaste person. Varje eftermiddag får jag jiddra med de stora och driva så hårt med allt att vi efter ett tag inte riktigt vet vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Varje dag får jag känna den där känslan av att känslorna är så starka att de inte riktigt får plats i kroppen. Och det är jag som får betalt!
Visst, man ska vara ärlig. Ibland är de så klart helt dumma i huvudet (och nästan lika ofta är jag det), men det finns ju en tjusning i känslomaximering åt alla håll. Och okej: utifrån sett kan de säkert se ut som en anonym massa av småtjejer som verkar ungefär likadana, bara lite olika stora. Men det är fel, och en baksida med att vara heltidsförälder så länge är att jag börjat ta det som en personlig förolämpning när folk i min omgivning inte fattar hur fantastiska och unika de är.
När bäbin härom månaden drabbades av tidernas pappighet var jag så klart klädsamt medlidsam med hennes ratade mamma. Men inombords var det fanfarer och fyrverkerier.
För det är det mest fantastiska. Tack vare världens bästa föräldraförsäkring kan jag bli en förälder att räkna med. Jag blir den som bäbin vänder sig till, inte bara i medgång som när hon triumferande vill visa upp att hon lyckats få på sig samtliga kläder i storasysterns möss- och vantlåda, utan också i motgång som när hon har slagit sig eller bara är jättetrött och behöver en famn att somna i. Och tack vare att jag var hemma med hennes storasystrar går de lika gärna till mig som till sin mamma när de behöver tanka lite trygghet och vuxenvisdom. Än så länge.
onsdag 16 februari 2011
De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 2
2. Världen behöver dig
Jo, jag vet. ”Individualism” är ordet för dagen och prylar som solidaritet och altruism är 2011 ungefär lika hett som kjol-på-byxa och magväska. Jag vågar ändå vara mossig och sätta solidaritetsaspekten näst högst på denna lista. Samhällsnyttan med en delad föräldraledighet är så stor att den borde räcka som morot om man otroligt nog skulle tycka att egenvinningen inte är tillräcklig.
Ska vi dra lite hårda siffror?
Enligt de senaste mätningarna ligger kvinnors löner på 93 procent av männens löner, om man tar hänsyn till en massa aspekter som ålder, olika arbetstid, utbildning, olika yrkesgrupper och annat.
34 procent av kvinnorna jobbar deltid, 11 procent av männen, vilket gör den verkliga löneskillnaden ännu större.
Kvinnors pension ligger på i snitt 146 000 om året, männens på 212 000.
I den privata sektorn är 25 procent av cheferna kvinnor.
I börsbolagen är 20 procent av styrelseledamöterna kvinnor. Andelen styrelseordföranden och vd:ar är knappt mätbar.
Vän av ordning frågar så klart: vilken är kopplingen till föräldraledigheten? Den är direkt avgörande, svarar jag.
Grejen är att män och kvinnor enligt statistiken tjänar rätt lika och har rätt likvärdiga karriärer fram till nånstans kring 30-årsåldern. Det är först där männen skenar i väg både löne- och karriärmässigt. Man behöver inte vara Gudrun Schyman för att se sambandet.
Dels handlar det så klart om att bidra till en attitydförändring. Ju fler män som tar en ordentlig del av föräldraledigheten, desto mindre givet blir det för arbetsgivarna att räkna graviditetsrisk som ett lyte när det ska anställas, och därmed ökar karriärmöjligheten för kvinnor.
Vill man se utvecklingen lite närmare och konkretare för att kunna motivera sig är det bara att titta på sin egen partner. Enligt en undersökning som kom förra året ger varje månad som pappan är hemma ett framtida lönepåslag för mamman med sju procent, medan pappans lön inte påverkas alls av hemmavaron. En så stor skillnad måste betyda att det handlar om mer än att mamman missar färre lönerevisioner än om hon skulle ta hela passet. Föräldraledighet leder ofrånkomligen till att man tar större ansvar för hem och hushåll och till större engagemang för sina barn, och att man därmed blir mer benägen till VAB, deltid och allmänt barnansvar under hela uppväxten. Vilket som jag hojtat om tidigare minskar risken för skilsmässa men också leder till att mamman får större utrymme att visa framfötterna på arbetsmarknaden.
Vill ni ha mer?
Andra undersökningar säger att föräldralediga pappor löper mindre risk att dö i förtid (eftersom de bryr sig mer om sina barn och därmed lever mindre riskfullt) och att de blir bättre chefer. Samma undersökning som konstaterade det där med skilsmässorisken drog slutsatsen att ökad pappaledighet skulle ge ”minskad ohälsa, stabilare familjer och fler nyfödda barn”. Rena drömmen för dem som tycker att svensk tillväxt är något eftersträvansvärt. Så jag säger som Karl-Bertil Jonsson: ta de här föräldradagarna och gå genast hem till din stackars familj. Både den och världen behöver dig.
måndag 14 februari 2011
De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 3
3. Delad glädje är dubbel glädje
När jag var två år skilde sig mina föräldrar. Det minns jag inget av, och länge hävdade jag att jag var helt opåverkad av att vara ett skilsmässobarn eftersom ”jag vet ju inget annat”. Det sistnämnda är visserligen sant, men självklart är jag inte opåverkad, vilket jag blivit varse med åren.
När jag var två år skilde sig mina föräldrar. Det minns jag inget av, och länge hävdade jag att jag var helt opåverkad av att vara ett skilsmässobarn eftersom ”jag vet ju inget annat”. Det sistnämnda är visserligen sant, men självklart är jag inte opåverkad, vilket jag blivit varse med åren.
Bland annat har det lett till en väldigt stark längtan efter tillhörighet och fasta punkter och någon slags föräldrarevolt där jag privat är en riktig kärnfamiljsivrare (jag är helt emot kärnfamiljen som samhällelig norm, men tycker för egen del att det är en fantastiskt trevlig uppfinning).
En av mina största rädslor i livet är att bli en sån pappa som Doktor Kosmos sjunger om i ”En pappa” – en som försöker vara bästa pappan och ge sitt barn allt det hans pappa inte gett honom men efter skilsmässan upptäcker att han blivit en typisk ensam lördags- och julaftonspappa.
Självklart ska man inte hålla ihop till varje pris, men om det nu finns knep som ökar chansen att få det att funka är det ju fiffigt att använda dem.
Det allra bästa är förstås att välja rätt från början, men det är ju lättare sagt än gjort. Betydligt enklare är att gå in för att leva jämställt.
Grunden i den långsiktiga jämställdheten är föräldraledigheten. Så här är det: Många par lever någorlunda jämställt fram till de får barn. När sen mamman tar hela eller det mesta av föräldraledigheten tar hon automatiskt över huvudansvaret för barn och hushåll vilket så klart inte slutar bara för att barnet i fråga börjar på förskola. I längden sliter detta på mamman som till slut tröttnar och kastar ut snubben.
Enligt en uppmärksammad undersökning som kom för några år sen är det respektingivande 30 procent mindre risk för skilsmässa i familjer där föräldrarna delar på ledigheten. Som en liten bonuseffekt ökar dessutom chansen för fler barn. Och spin-off-effekterna är fler: skulle det trots delad föräldrapenning bli skilsmässa och denna blir så smutsig att det blir vårdnadstvist ökar rimligen chansen till fortsatt barnansvar ordentligt om du har svart på vitt att du är en ansvarstagande, likvärdig förälder.
Och så är det ju det där med delad glädje. Även om den inte är dubbel så är den i alla fall värd en hel del. När bäbin börjar gå eller utan förvarning visar sig kunna alla rörelser i ”I ett hus vid skogens slut” kan jag så klart springa över till grannen eller skryta för hon med håret i kassa två på Ica Maxi, men det ger inte riktigt samma feeling som att dela det med den enda som fullt ut förstår storheten.
fredag 11 februari 2011
De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 4
Brasklappen först: Jag vet att det finns en massa människor därute utan jobb eller med osäker arbetssituation. För dem är det så klart ingen ynnest att slippa jobba.
Men annars:
Jag har ett jobb jag trivs med för det mesta. Det är i sina bra stunder kreativt, jag har fina arbetskamrater, ibland känns det utvecklande och det finns chans att testa lite nya grejer. Men, ärligt talat: det är ett jobb. Och är det ett jobb längtar man per definition efter att få vara ledig oavsett om jobbet handlar om att paketera gem, provsmaka lakrits eller spela funk metal.
Som föräldraledig, särskilt manlig sådan, får man mycket medkänsla och människor vill gärna i alla välmening sätta citationstecken kring ordet ”ledig” – ”ledig och ledig, det vet man ju vilket sjå det kan vara med såna där, hehe”.
Som trebarnsfar åtnjuter jag extra stor respekt från mina medmänniskor, och visst: det kan vara körigt när alla tre är hemma och har med sig kompisar och alla ska ha mellis eller torkas i rumpan samtidigt. Men det är körigt på ett helt annat sätt än att jobba, och även om det inte alltid känns som avkoppling är det en rejäl mental omkoppling som i förlängningen faktiskt funkar just avkopplande.
I 2011 års Sverige byggs vår identitet väldigt mycket på två saker – vår yrkesroll och vår förmåga att konsumera. Alltså borde vi göra allt för att slippa vara hemma från jobbet. Eller? Så klart inte. Att det är på ett visst sätt är inte detsamma som att det borde vara så. Att lämna jobbet för ett halvår eller mer är ett mycket bra sätt att försöka skapa sig en identitet som inte bygger på titlar, yrkesprestation eller nyans på köksluckorna.
Det så många verkar glömma bort i den avgrundsdjupa viljan att undvika statlig inblandning i privatlivet är att det i grund och botten handlar om en nästan världsunik lyx: i detta land får vi betalt för att vara lediga från jobbet och vara med våra barn. Det är en rättighet (och enligt vissa en skyldighet) men framför allt är det en fantastisk och väldigt generös möjlighet.
Dessutom – vad är grejen? Tror du inte att du ska hinna jobba? Jösses, du har ju hela livet på dig. Den tanken borde vara betydligt mer skrämmande än tanken på att lämna trucken eller kundregistret till någon annan i ett halvår.
onsdag 9 februari 2011
De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 5
5. Lättförtjänt karma
Jag vet – det finns knäppisar som tycker att män som tar föräldraledigt är löjliga och illojala. Men annars är manlig föräldraledighet en finfin källa till oproportionerlig kredd.
För att detta inte gäller kvinnor är viktigt att poängtera direkt. En mamma som säger ”för mig är det jätteviktigt att vara hemma med mitt barn” möts förmodligen med en lika förvånad blick som om hon hade sagt ”för mig är det jätteviktigt att borsta tänderna varje dag”. En självklarhet som man ärligt talat är rätt dum i huvudet om man luftar som ett unikt ställningstagande.
En man som säger samma sak är däremot en härlig, engagerad, jämställd kille som kan räkna med varmt kärleksfulla blickar från både arbetskamrater (om han jobbar på rätt ställe) och mammorna på öppna förskolan och att i stället för irritation mötas med småfnittrigt överseende när han väller in med alla döttrarna på folktandvården och låter overallerna täcka 70 procent av golvytan i väntrummet. Tar han dessutom hela sin halva av ledigheten finns chansen att han får uppleva den sköna tillfredsställelsen i att gå från ”rara pappan” till en jämbördig förälder att räkna med. Det är en cool känsla.
Men som sagt: detta gäller inte kvinnor. Skalan är i detta fall fullständigt olika. Sex månader för en man betyder ”overkligt jämställd superpappa” medan det för en kvinna betyder mer åt ”vaddå, vill du inte vara med ditt barn?”-hållet. Orättvist, men det finns många andra skäl för kvinnor att släppa till.
Den som har råd kan annars göra som jag och frun och ta elva månader var. På så sätt är kvinnan fortfarande en ”bra och riktig mamma” medan jag nästan trillar över från ”fina pappan” till ”vad fan är det med honom?”. Men bara nästan.
De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten
Mellan lucia och julafton hystade jag ut en serie inlägg i denna blogg, där jag presenterade mina fem sämsta ursäkter för män att inte ta sin halva av föräldraledigheten. Med mina bloggmått mätt blev detta en mindre succé, som fick upp läsarsiffrorna på en helt ny nivå.
Ämnet är kontroversiellt, och jag fick som väntat en del mothugg. Jag är själv nöjd med serien och får fortfarande en och annan ryggdunk för den av människor som liksom jag tycker att en delad föräldraledighet är något av det mer utilitaristiska man kan ägna sig åt. En win-win-situation både familjeinternt och samhälleligt.
Men själva rubriken gjorde ju att inläggen ofrånkomligen blev lite surmagade och anklagande. Därför är jag glad att i dag kunna dra igång uppföljaren, den mer positivt klingande listan: ”De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten”.
Jag börjar som vanligt bakifrån för spänningens skull. Närsomhelst dimper det femte bästa skälet ner här i bloggen, och sen kommer övriga listplaceringar med jämna intervall och lagom till sportlovet hoppas jag kunna ge er förstaplatsen: det allra bästa skälet att ta sin föräldraledighet. Klipp ut och spara.
måndag 7 februari 2011
Män är också människor
"Men vi män då? Har vi det så jävla bra alltid?"
En ganska vanlig fråga när någon jämställdhetsfråga ska diskuteras. Som om jämställdhetskampen bara handlar om att göra det bättre för kvinnor. För mig handlar det minst lika mycket om en befrielsekamp för män och inte minst små pojkar som så småningom ska bli män. Det allra värsta med påtvingade könsroller och ojämställda orättvisor är inte att flickor tvingas stå i dockvrån och inte tillåts svinga loss med lasersvärd eller monstertruckar.
För mig som tredöttrarsfar känns det inte som att vårt största problem är att vi har för få vapen hemma. Då är det mycket värre att pojkar inte tillåts vara sårbara, mjuka och omvårdande. Och att ett mer tillåtande och icke könsrollscementerande bemötande under uppväxten faktiskt med stor säkerhet skulle leda till mer rättvisa på de områden där män faktiskt är missgynnade gentemot kvinnor: att vi utsätts för mer våld, att vi dör tidigare, att vi är ensammare, att vi tar livet av oss, att vi förlorar vårdnadstvister, att vi får sämre betyg och så vidare.
Jag har just läst ett långt, nyanserat och sifferspäckat reportage i utmärkta nyhetsmagasinet Fokus, där just alla områden där män är i bakvattnet gentemot kvinnor redovisas. Läs gärna. Tyvärr verkar de ha lagt ut hela senaste numret utom just den artikeln på sin hemsida, så ni får knalla till pressbyrån eller bibblan (om ni har köpstopp). Men det är det värt.
En ganska vanlig fråga när någon jämställdhetsfråga ska diskuteras. Som om jämställdhetskampen bara handlar om att göra det bättre för kvinnor. För mig handlar det minst lika mycket om en befrielsekamp för män och inte minst små pojkar som så småningom ska bli män. Det allra värsta med påtvingade könsroller och ojämställda orättvisor är inte att flickor tvingas stå i dockvrån och inte tillåts svinga loss med lasersvärd eller monstertruckar.
För mig som tredöttrarsfar känns det inte som att vårt största problem är att vi har för få vapen hemma. Då är det mycket värre att pojkar inte tillåts vara sårbara, mjuka och omvårdande. Och att ett mer tillåtande och icke könsrollscementerande bemötande under uppväxten faktiskt med stor säkerhet skulle leda till mer rättvisa på de områden där män faktiskt är missgynnade gentemot kvinnor: att vi utsätts för mer våld, att vi dör tidigare, att vi är ensammare, att vi tar livet av oss, att vi förlorar vårdnadstvister, att vi får sämre betyg och så vidare.
Jag har just läst ett långt, nyanserat och sifferspäckat reportage i utmärkta nyhetsmagasinet Fokus, där just alla områden där män är i bakvattnet gentemot kvinnor redovisas. Läs gärna. Tyvärr verkar de ha lagt ut hela senaste numret utom just den artikeln på sin hemsida, så ni får knalla till pressbyrån eller bibblan (om ni har köpstopp). Men det är det värt.
torsdag 13 januari 2011
Läs- och tv-tips
Jag lyckades se ungefär halva det avsnitt av "Provokatörerna" som porträtterade Maria "Bitterfittan" Sveland i förra veckan. Det var bra, och Sveland är ju en av de bästa debattörerna och journalisterna vi har i det här landet. Kolla på SVT Play om ni har tid.
Nu har detta avsnitt renderat en debatt i DN mellan några av våra tyngsta tyckare i genren: Hanne Kjöller och Katarina Wennstam. Intressant och viktigt. Läs gärna. Hanne Kjöllers ledare här och Katarina Wennstams svar här. Har man rätt att tycka att det både är jobbigt och fantastiskt att ha barn?
Nu har detta avsnitt renderat en debatt i DN mellan några av våra tyngsta tyckare i genren: Hanne Kjöller och Katarina Wennstam. Intressant och viktigt. Läs gärna. Hanne Kjöllers ledare här och Katarina Wennstams svar här. Har man rätt att tycka att det både är jobbigt och fantastiskt att ha barn?
torsdag 6 januari 2011
Varning! Kött!
För ungefär ett år sedan möttes jag av en besynnerlig syn när jag kom hem från jobbet. I köket stod två lätt stirriga och svettiga familjemedlemmar och rullade små bollar av rosa slamsor som sedan stektes i stekpannan. Det visade sig vara köttbullar och de två personerna var min fru och min då sjuåriga dotter. Vilket var väldigt revolutionerande, eftersom både jag och frun sagt nej till att äta djur sedan länge, till och med redan innan vi blev tillsammans, och eftersom inget av våra barn fått kött i hela sina liv (utom M som tjuvsmakat några gånger).
Nu hade de fått köttfeber och det gick bara att bota med köttbullar. Skälen till detta var olika. För frun handlade det om en kombination av amningshunger och plötslig intolerans mot diverse födoämnen, vilket begränsade hennes matpalett. För dottern handlade det om kompistryck och föräldratrots.
Jag och L sa bestämt nej till att ens närma oss de bruna kluttarna, men frun och M högg glatt in. Och spottade ut i ungefär samma sekund.
"Men... Vad äckligt. Det här smakar ju kött", konstaterade frun och jag nickade inte helt överraskat. "Jo, det är ju baksidan med att äta döda djur."
Sen dess har vare sig fru eller dotter visat något som helst intresse för att börja äta kött igen. Och i dag hittade vi de överblivna köttbullarna i frysen och bestämde oss för att skänka dem till bättre behövande. Det vill säga sopgubbarna.
Nu hade de fått köttfeber och det gick bara att bota med köttbullar. Skälen till detta var olika. För frun handlade det om en kombination av amningshunger och plötslig intolerans mot diverse födoämnen, vilket begränsade hennes matpalett. För dottern handlade det om kompistryck och föräldratrots.
Jag och L sa bestämt nej till att ens närma oss de bruna kluttarna, men frun och M högg glatt in. Och spottade ut i ungefär samma sekund.
"Men... Vad äckligt. Det här smakar ju kött", konstaterade frun och jag nickade inte helt överraskat. "Jo, det är ju baksidan med att äta döda djur."
Sen dess har vare sig fru eller dotter visat något som helst intresse för att börja äta kött igen. Och i dag hittade vi de överblivna köttbullarna i frysen och bestämde oss för att skänka dem till bättre behövande. Det vill säga sopgubbarna.
söndag 2 januari 2011
Antikonsumtionens år
Frun är väldigt mycket för det där med nyårslöften. Själv blir jag mest nervös. Det är som upplagt för besvikelser och brasklappar. Men i sista stund, eller snarare en bit efter deadline, när de första 25 gästerna på vårt årliga nyårsbarnfamiljsparty just hade gått och de fyra sista ännu inte hade dykt upp, klämde jag ur mig ett förslag: att 2011 skulle bli antikonsumtionens år.
På sistone har jag flera gånger känt att jag fått svårt att andas redan på parkeringen till Ica Maxi och varit snubblande nära att bara åka hem och säga att vi hädanefter bara äter sådant vi själva kan producera. Men eftersom vår visserligen ymniga äppel- och plommonskörd bara skulle räcka en bit in i november skulle vi i så fall få börja äta av varandra och min nu i januari tioårjubilerande vegetarianism är jag inte riktigt beredd att ge upp.
Men att på något sätt protestera mot denna besynnerliga köphets, där konsumtionen har blivit vår främsta förströelse, statusmarkör och religion, känns helt rätt. Mat, hygienartiklar och kläder till i alla fall vår äldsta dotter får vi nog fortsätta med. Tjänster känns också okej att köpa i nuvarande mängd. Men inget mer allmänt, miljöfarligt plastskräp, ingen okynnes klädshopping till vare sig stor eller liten, hellre Blocket än Ikea.
Min fru var fullständigt med på noterna. Möjligen lite väl mycket. Jag insåg att det var en del att ge upp och kom som väntat på ett par brasklappar på direkten. Men vi gör ett försök.
När jag på nyårsdagsmorgonen frågade mina äldsta döttrar, öppet och förutsättningslöst, vad de önskade att 2011 skulle bli för slags år, svarade femåringen:
"Jag skulle vilja att vi åker till den där stora leksaksaffären vid Ica Maxi och så får vi köpa vad vi vill."
På sistone har jag flera gånger känt att jag fått svårt att andas redan på parkeringen till Ica Maxi och varit snubblande nära att bara åka hem och säga att vi hädanefter bara äter sådant vi själva kan producera. Men eftersom vår visserligen ymniga äppel- och plommonskörd bara skulle räcka en bit in i november skulle vi i så fall få börja äta av varandra och min nu i januari tioårjubilerande vegetarianism är jag inte riktigt beredd att ge upp.
Men att på något sätt protestera mot denna besynnerliga köphets, där konsumtionen har blivit vår främsta förströelse, statusmarkör och religion, känns helt rätt. Mat, hygienartiklar och kläder till i alla fall vår äldsta dotter får vi nog fortsätta med. Tjänster känns också okej att köpa i nuvarande mängd. Men inget mer allmänt, miljöfarligt plastskräp, ingen okynnes klädshopping till vare sig stor eller liten, hellre Blocket än Ikea.
Min fru var fullständigt med på noterna. Möjligen lite väl mycket. Jag insåg att det var en del att ge upp och kom som väntat på ett par brasklappar på direkten. Men vi gör ett försök.
När jag på nyårsdagsmorgonen frågade mina äldsta döttrar, öppet och förutsättningslöst, vad de önskade att 2011 skulle bli för slags år, svarade femåringen:
"Jag skulle vilja att vi åker till den där stora leksaksaffären vid Ica Maxi och så får vi köpa vad vi vill."
onsdag 22 december 2010
De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 1
1. ”Kvinnor är ju ändå bättre lämpade”
Låt mig citera något den aktade skådespelaren Börje Ahlstedt säger i den alldeles nya boken om hans liv: ”När kvinnor gör som Solveig Ternström, det vill säga klipper håret och börjar röka cigarr, lämnar de sin medfödda kapacitet som vårdande människor och då blir världen en sämre plats för oss alla.”
Börje Ahlstedt lever med andra ord kvar på 30-talet. Börje har i många sammanhang gjort tydligt för oss att han inte är riktigt riktig, men en ursäkt har han i alla fall: han är faktiskt född på 30-talet. Alla de stackars människor, män som kvinnor, som får barn i dessa dagar och låter mamman ta hela föräldraledigheten med motiveringen att hon ”genetiskt är bättre lämpad” är inte födda på 30-talet. De borde veta bättre.
Annat som ansågs fräscht på 30-talet: Ljudfilm. Planeten Pluto. Judeförföljelse. ”Negerjazz”. Militärer som skjuter demonstranter. Hitler.
Om jag ska sluta raljera: Visst är jag och min fru olika. Jag är mer känslomässigt hämmad, jag är mer intresserad av fotboll och jag är mer slarvig när det gäller att komma ihåg barnens matsäckar, extrakläder och kompisars födelsedagar. Men inget av det har ju med DNA att göra. Det beror på att vi är uppfostrade på olika sätt och genom hela livet i de flesta sammanhang har behandlats olika beroende på om vi står eller sitter ner när vi kissar (nu sitter jag också sedan några år, men ni fattar vad jag menar...). Att extraklädeslådan på dagis skulle ha något med biologi att göra faller ju på sin egen orimlighet. Extraklädeslådor fanns ju inte ens på 30-talet! Och garanterat inte på stenåldern.
Föräldraledigheten är i stället ett utmärkt tillfälle att råda bot på den lättja, självupptagenhet och missriktade koncentrationsförmåga som de flesta män påtvingas genom uppväxten. Jag får kämpa lite hårdare för att hålla den där extraklädeslådan i skick, men det går. Och i gengäld kan jag med mitt okomplicerade förhållande till denna låda lära min fru något om hur ens ställning som god förälder och människa inte i första hand står i relation till antalet extrastrumpor på förskolan.
Det jag vill säga är att det så lätt blir en ond cirkel. Om kvinnan från början får sköta blir hon så klart master på detta och då blir det kortsiktigt lättast att ”hon som vet hur man gör” får köra på i all evighet. Och att hon har första tjing på omhändertagandet och uppfostran betyder ju inte att den modell hon utvecklar är den enda rätta.
Claim your right boys! Killar kan! Chucks kick också ass! Om de bara vill.
Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”om nu Gud skapte en för att sköta bilen och tipsradera, varför skulle en då envises med hålla på och ägna sig åt di där barna? En begriper't då inte.” Om svaret är ja, har du gjort rätt.
måndag 20 december 2010
De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 2
2. ”Jag får inte för henne”
Äh men kom igen nu, macho man. Det är ju dina dagar. Att ta dem mot din vilja kallas stöld. Eller behövs det en lektion här? Okej, så här funkar det:
Varje förälder får 240 dagar var, punkt. De är alltså knutna till respektive förälder, precis som a-kassa, semester och annat individuellt. Meningen med detta är att barnet ska få vara lika mycket med båda sina föräldrar, och att de samhällsfunktioner föräldrarna har utanför hemmet ska bli ungefär lika lidande/gynnade av föräldrarnas bortovaro. Sen finns det en liten klausul i systemet som gör att vi till skillnad från andra statliga försäkringar kan skriva över dagar på den andra föräldern. Men det betyder ju inte att det är menat som grundmodell.
Alltså krävs det en aktiv, fysisk handling - ett skriftligt avsägande - från pappan för att mamman ska få fler än sina 240. Och att därför komma dragande med ”jag skulle vilja, men hon låter mig ju inte” blir bara självförnedrande.
Vad hotar hon med? Kökskniven? Skilsmässa? Knappast, va? Du gör det bara för enkelt för dig. Hon har haft barnet i magen och har ett försprång redan där. Vill du att det ska skena i väg fullständigt?
”Familjerna måste få välja själva vad som är bäst för dem” går som ett mantra genom debatten. Men sanningen är ju att det inte handlar om att familjerna sätter sig ner och väljer, utan att de låter allt rulla på som det alltid har gjort i alla tider. Om människor bara försökte närma sig att använda föräldraförsäkringen som den är tänkt att användas skulle individuell föräldraförsäkrings-ivrarna kunna ägna sig åt fotvård i stället för att lägga sig i andra människors liv.
Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”att hålla på och bråka med frugan om nåt så oviktigt som barnen, vad var det egentligen? Där borde jag ha gett mig direkt.”? Om svaret är ja, har du gjort rätt.
fredag 17 december 2010
De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 3
3. ”Men jag tar ju min del”
Jaså, gör du. Grattis, bra, man bugar. Men tillåt mig tvivla. Risken är stor att du är en av de väldigt många pappor som hävdar att de ”tar sin del” och då syftar på de så kallade ”pappamånaderna”. Vilket är en dubbel missuppfattning.
För de första så är hela utgångspunkten i föräldraförsäkringen - tro det eller ej - att föräldrarna ska ta hälften var av föräldradagarna. Men det återkommer jag till högre upp på listan.
För det andra har ”pappamånaderna” inget specifikt med papporna att göra. Så här är det: varje förälder har 240 dagar att förfoga över. Av dessa går 60 inte att överlåta på den andra föräldern, oavsett kön. Att dessa dagar i folkmun har kommit att kallas ”pappamånader” har så klart att göra med att de tillkommit för att få fler pappor att vara hemma. Vilket dessa månader också har lyckats med, och det är ganska få utanför kristdemokratiska partiet som i dag ifrågasätter dem. Även om de tyvärr har en tendens att pytsas ut i småportioner kring julhelger och sommarlov och därmed inte göra någon större nytta för jämställdheten i vare sig hem eller samhälle.
Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”jag är så jävla stolt över hur jag lyckades lura systemet när kidsen var små. De där tvångsföräldradagarna var ju perfekta för att slippa ta semester i mellandagarna när frugan ändå var hemma och skötte barnomsorgen.”? Om svaret är ja, så har du gjort rätt.
PS: Så här långt in i listan vill jag passa på att be om ursäkt för att den är så tvåsamhetsfokuserad, och i viss mån heteronormativ. Men nu var det just de män som inte vill ta sin del av ansvaret för barnen som jag vill komma åt här. Förhoppningsvis kan jag få till fler listor framöver med andra vinklar.
onsdag 15 december 2010
De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 4
4. ”Jag är för oumbärlig på jobbet”
Jag har tagit upp detta tidigare i bloggen: Om det är något man lär sig när man är föräldraledig, så är det att man inte är oumbärlig på jobbet. Jag har själv fått veta det den hårda vägen, och det är klart att det gör saker med självkänslan. Min erfarenhet är att det tar ungefär två månader att flytta över sin självkänsla från att vara baserad på yrkesstolthet och samhällsstatus till att främst bygga på att man faktiskt är en närvarande och bra förälder. Det kan vara en omskakande process, men välgörande, och ger i längden en frihetskänsla. Dessutom kan det vara bra att vara förberedd på den dagen man går i pension. Där kan man snacka om brutalt uppvaknande när man inser att arbetsplatsen fortsätter precis som vanligt och att man efter uppskattningsvis två veckor i bästa fall är någon vag skröna värd att ägna ett par minuter av en fikarast åt.
Det finns alltid någon annan som kan göra ditt jobb. Och denna annan kanske dessutom är en arbetslös figur som får väldigt stor glädje av att du ger den chansen att få in en fot på arbetsmarknaden.
Dessutom är föräldraledigheten en baggis ur jobbsynpunkt. Det spelar ju knappast någon roll om du är borta två, sex eller tolv månader – rimligen måste din arbetsgivare ändå sätta in en vikarie som gör att du kan släppa jobbet mer eller mindre fullt ut. Det svåra kommer sen, när du ska jobba deltid och vabba. Det är då den stora jobbstressen sätter in.
Fast just det, ja. Om du inte tar din föräldraledighet kommer ju den andra föräldern automatiskt att bli den som tar hand om deltidsarbetandet och vabbandet när barnet börjar förskolan. Det enklaste för alla parter är att låta gamla könsrollskillen sköta castingen i familjelivet, så slipper man struliga dilemman. Men det enklaste är inte alltid det bästa i längden...
Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”jag ångrar att jag bara ägnade 38 år åt företaget, när jag hade kunnat ge det 40 år av mitt liv”? Om svaret är ja, så har du gjort rätt.
måndag 13 december 2010
De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 5
5. "Vi har inte råd"
I min bekantskapskrets finns ca två par där jag faktiskt respekterar detta argument. I båda fallen handlar det om att den ena föräldern pluggar medan den andra har fast heltidsjobb. Klart att det blir snårigt att få det att gå ihop, även om det faktiskt går om man verkligen vill.
Men så gott som alla pappor (och mammor för den delen) som använder det ekonomiska argumentet gör det av något av följande skäl:
- Han tror att de inte har råd, och utgår från att man automatiskt hamnar på fattighuset om den förälder som tjänar minst jobbar. Om han bara bemödade sig om att räkna lite skulle han upptäcka att det krävs väldiga löneskillnader för att kunna använda detta argumentet med någon sorts trovärdighet. Och om han inte orkar räkna kan jag passa på att tipsa om detta lilla verktyg, skapat av några driftiga folkpartister som också tröttnade på slentriansnickesnacket.
- Han är inte beredd att offra någon som helst levnadsstandard för att kunna vara med sitt barn. Matlådor, H&M-tröjor och förra årets platt-tv-modell är för förnedrande för att ens komma på fråga.
- Det är ett smidigt argument att ta till, eftersom det sällan ifrågasätts, när det i själva verket handlar om att han och mamman tycker att det är bekvämare att låta gamla könsrollsmonstret sköta ruljangsen.
Punkt 2 är lite av en nyckel, för nästan oavsett ekonomiska förutsättningar handlar det om att göra ett val. Valet platt-tv, hämtmat och charterresor kontra föräldraledighet borde ju i en bra värld vara givet. Det kan krävas mer omvälvande uppoffringar än så, men oftast handlar det om ganska små livsstilsomställningar. Men oavsett vad så skulle det vara mer ärligt att i alla fall kalla det för vad det är: Säg inte ”vi har inte råd att jag är hemma” om du egentligen menar ”vi tycker att det är viktigare att kunna bo jättestort” eller ”vi tycker att det är viktigare att ha råd att äta halvfabrikat och åka till Phuket”.
Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”jag ångrar att jag var så mycket med mina barn när de var små när jag i stället hade kunnat satsa på att ha mer avancerad teknisk utrustning hemma”? Om svaret är ja, så har du gjort rätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)










