Laktosfritt

Och så har det uppdagats att L hittills givits laktosfri kost under hela sin skolgång. Trots att hon aldrig nånsin visat minsta tecken på laktosintolerans. Ingen fara så klart, hon har väl möjligen fått lite mindre god mat bara, men fascinerande ändå.
Så här tycks det ha gått till: Inför skolstarten fick vi fylla i en lapp med kontaktuppgifter och olika språkliga och kostliga preferenser. Där kryssade vi i rutan med "lakto ovo vegetariskt" (vilket betyder att hon får äta mjölk och ägg men inte kött), eftersom vi i vår familj inte äter kött sedan nåt drygt decennium. Trots att detta alltså var ett förtryckt alternativ och inte något vi skrev dit för att visa att vi kan svåra ord, så hade skolmåltidspersonalen läst det som "laktos och vegetariskt" vilket de tolkade som "kött- och mjölkfritt".
Hon har sett lite benskör ut senaste veckan, men nu har vi sagt till att vräka på med mjölkmaten, så snart har hon nog rätat upp sig.

Inskolad och klar

Bäbin är värsta inskolningsgeniet. I morse lämnade jag henne vid dörren för första gången. Hon gav mig ett glatt "hejdå!" och gick sen till fönstret och vinkade och skrattade med hela ansiktet.
När jag kom och hämtade henne på gården kom en av de andra avdelningarnas fröknar förbi och ropade "tjena primadonnan!". Lite research senare fick jag veta att hon fullständigt hade styrt upp dagens sångsamling (där alla 90 barn på förskolan är med) och dansat, sjungit, klappat och lett rörelserna. Allt ståendes mitt i ringen. Så nu är hon kändis och hennes fröknar är ganska tacksamma över att hon är så lätthanterlig. De har ganska många andra ettåringar att ta hand om, med alltifrån lite normal lämningsångest till så kallade affektkramper.
Ju mer bekväm bäbin har blivit på förskolan, desto odrägligare har hon blivit mot sin far. Men det är ju ett billigt pris att betala. Och egentligen ganska schysst: det gör mitt återinträde i arbete lättare att acceptera.

En vecka muck

Nu är det en vecka kvar på min och bäbins tid tillsammans. Hon trivs super på förskolan och trotsar och håller på när hon är med mig, så det känns som att det är dags. Men det är ju ändå konstigt och overkligt. Förhoppningsvis kan jag samla mig till en mer utbroderad känsloredogörelse när det närmar sig riktig point-of-no-return.
En stor fråga är ju hur jag ska göra med denna blogg. Det som talar emot en fortsättning är förstås att det är en föräldraledighetsblogg. En annan sak som talar emot är att besöksstatistiken inte har varit så rolig läsning på sistone. Men det sistnämnda kanske främst handlar om marknadsföring.
Det som talar för är att det för det mesta är kul att blogga och att man ju kan ha saker att säga om föräldraskap även om man jobbar. Vi får se hur det blir...

Första skoldagen

Så har lilla L börjat skolan. Lite så där i förbifarten som det lätt blir när man är andra barnet.
Det var i alla fall en allvarlig förskoleklasselev jag hämtade i eftermiddags. Att gå i skolan är ingen lek. Men efter en stund tinade hon upp, och det verkar som att hon tycker att det är helt okej. Även om det är mycket roligare på frita.
Det känns än så länge som att det finns två faktorer som kan ställa till problem för henne. Det ena är att hon läser kapitelböcker lika lätt som hon borstar tänderna medan hennes klasskamrater i bästa fall kan skriva sina namn. Det andra är att de verkligen verkar ha gått in för att splitta på de olika bästisparen från förskolan när de delat in klasserna. På rasterna i dag lekte L bara med sina äldre kompisar i ettan och inget med klassisarna. Men det kan förhoppningsvis lossna med tiden.

Tredje dagen på förskolan

Tre inskolningsdagar avklarade och än så länge går allt som det ska. De korta stunder jag går och gömmer mig frågar bäbin efter mig, men nöjer sig med informationen att "pappa kommer sen".
I dag var det premiär för fredagsrutinen "sångsamling", där alla 90 barn på förskolan samlas i den gemensamma lekhallen för att sjunga och dansa till levande musik spelad av två av våra favoritfröknar. Det var roligt.
I dag dök också de första papporna upp, dock i sällskap med mammorna. Min tidigare erfarenhet har annars varit att inskolning främst är en manssyssla, men denna gång har jag alltså varit solo som pappa. Vad det beror på vet jag inte riktigt. Antingen att de andra papporna vägrar någon som helst föräldraledighet eller att de har varit hemma så länge att mammorna nu vill ta chansen att få en sista stund med sina små. En gissning baserad på vad jag uppsnappat av de andra föräldrarna är att det är ungefär 50/50. Och det är ju i så fall ett lyft för jämställdheten.

Första dagen på frita

Det är som sagt mycket stort i görningen i dessa dagar. L gjorde i dag sin första dag på frita inför skolstarten på måndag, och jag var ärligt talat mer orolig för det än för bäbins inskolning. Men peppar, peppar gick det riktigt bra det också.
Första timmen var hon lite avvaktande, sen bad hon sin mamma åka till jobbet och för en stund sen hämtade jag henne. Då krävde hon att få vara till klockan 17 i morgon. Så det verkar lovande där också. I alla fall så länge hennes kompisar också är där.

Första dagen på förskolan

I dag tog världens bästa och största bäbi sin mössa och jeansjacka och knallade i väg till första förskoledagen.

Väl på plats var hon blyg i ungefär fyra minuter, sen började hon frossa i de roliga leksakerna och den lyxiga personaltätheten (tre pedagoger och fyra barn första inskolningsdagen) och tog väldigt lite notis om sin pappa som fick stå i ett hörn och känna sig obehövd.

Efter en timme blev hon trött och ville sova, men då var det tyvärr redan dags att gå hem.
Det ser väldigt lovande ut. Det är mest pappan som har ont i hjärtat över att superteamet är på väg att brytas.

Stor sittfiol

M har stått i kö i drygt ett och ett halvt år för att få spela gitarr eller piano, och i dag ringde frun och kollade hur det går. Tidigast om ett år trodde de att hon kunde komma in. Hårt.
I alla fall tvingade vi L att bestämma sig för vad hon vill spela, så att vi kan sätta henne i kö redan nu. Hon gjorde en lista på sina två främsta val. Helst vill hon spela cello, eller "stor sittfiol" som det också kallas. Tvåa kom vanlig fiol.
Vi försökte få bäbin att bestämma sig också, men hon var lite otydlig med vad hon ville.

Historiens vingslag

Och på tal om Holmhällar. Där ligger Pensionat Holmhällar, känt som inspelningsplats för den fina Loa Falkman-filmen "Pensionat Oskar", men också en plats med viss betydelse i min ungdom. När jag och bäbin kom dit tog jag därför henne på en promenad i de klassiska omgivningarna.
För drygt 23 år sedan var jag där på skolresa. Vi bodde i baracker, rymde till raukarna mitt i natten och Björn snodde choklad i fiket. Precis det som hör till en normal lägervecka alltså. Men det mest dramatiska var att jag efter en improviserad rugbymatch drabbades av en allvarlig och ytterst smärtsam testikelåkomma. Klassföräldern Dick (sic!) fick köra mig till nån vårdcentral, förmodligen i Hemse, där läkaren undersökte mig och sedan gav oss ett kuvert där han skrev "AKUT!!!" med stora bokstäver och bad oss att ta oss i ilfart till Visby lasarett. Dick körde i tystnad i 180.
Allt detta berättade jag om för bäbin under vår sightseeing för att hon skulle förstå att på den här platsen hade min och framför allt hennes historia kunnat ta en helt annan vändning. Utan fungerande testiklar - ingen bäbi.
Men när jag hade kommit så långt hade hon redan somnat.

Att skiljas är att dö en smula

Det är sannerligen avskedsdagar. M sa hejdå för evigt till läraren och ett helt gäng klasskamrater i torsdags (hon får bara behålla några när hon börjar trean). L slutade ju förskolan officiellt i onsdags, men vi har sprungit där lite så där varannan dag sen dess eftersom vi lider av sån svår separationsångest och har så många blommor att dela ut. Och i dag fick bäbin gå för sista gången på sin roliga öppna förskola. De flesta gamla kompisarna har redan hunnit sluta och fröken Tina var inte där, så det blev inte så känslosamt. Men skönt att få ett tydligt avslut i alla fall.

Och för Norrköpings kommun kommer det nog att bli ett ekonomiskt uppsving. Öppna fs-fikat kostar 15 kr per familj och då ingår hur mycket macka och kaffe man vill ha. När både bäbin, L och jag är med skulle jag gissa att vi klämmer polarkakor för uppskattningsvis ett par hundra.
Å andra sidan ska både bäbin och L från och med i höst äta varje dag på kommunens bekostnad, så de lär nog få lägga ner nån skola eller nåt för att få det att gå runt.

Lång dags färd mot natt

Sommarens hittills längsta dag lider mot sitt slut. En massa kraftödande vuxenbråte har dominerat, men här skriver jag ju bara om mystrevliga barnanekdoter, så det lämnar jag därhän.
Dagen började i alla fall härligt, när min äldsta dotter slutade tvåan med buller, flaggor och Justin Bieber. Magistern visade bildspel i klassrummet och jag framstod som fina pappan som varit med både på årets reningsverksutflykt och förra veckans grottäventyr.
Sen blev det finsång, blomutdelning och rektorstal i Lejongropen och sen gick vi hem och åt jordgubbstårta. Precis som barnets mor alltid gjorde när hon slutade skolan.
Jag hann också med att jogga för första gången på ett par år och slog mitt personbästa med sex minuter på varvet runt strömmen. Vinterns innebandypass och squashturneringar har gett resultat.
Japp, händelserikt som sagt. Och när vuxenvärlden ter sig mörk kan jag som vanligt glädja mig åt att jag har världens bästa barn.

Sista dagen med världens bästa

Just nu gör L sin sista dag någonsin på förskolan. Hon var glad när jag lämnade henne, men jag gissar att den stora tomheten kommer att infinna sig senast framåt kvällen när hon inser att hon nu har skilts från sina älskade, älskade fröknar. Som tur är är det lagstiftning på att hon måste hälsa på minst två gånger i veckan. I alla fall enligt fröknarna, och jag ser ingen anledning att misstro dem.
I morse grattade L med varsin trädgårdsbukett och en liten dunge Vi-skogenträd. Själv höll jag mig i bakgrunden. Hade jag försökt säga nåt hade jag bara börjat grina, och då hade barnen blivit rädda. Som ni vet har ju L världens mest kompetenta fröknar, med ett personligt engagemang som går utanför alla krav man nånsin kan ställa. Hade det inte varit för att bäbin ska få ha dem från och med i höst hade jag garanterat ställt till en scen.

Min dag i grottan

Nu ska jag berätta om när jag och klassen åkte till en grotta. Först åkte vi buss jätte länge. Vi åkte tex förbi hela Kolmården och sen var vi framme. Sen gick vi jätte länge i en skog. Jag fick gå sist då.

Ibland stannade magistern vid ett träd och frågade vad det var för ett träd. Det var tex rönn, björk, tall och en buske som man kunde göra smörknivar av. Ibland stannade han vid ett bajs och frågade vad det var för ett bajs. Det var tex räv.

Sen var vi framme vid grottan och då kröp vi ner direkt.

Där inne var det kallt och blött och brunt. Magistern hade pann lampa.

Sen var det dags för lunch, men först ville magistern visa lite bajs igen. Sen lekte vi med bajset. Vi spelade tex kula. Sen åt vi mat säcken. Jag hade pasta sallad.

På vägen hem visade magistern att man kunde göra ljud med maskros stjälkar. Alla lät som ankor hela vägen till bussen. Magistern kunde spela tvåstämmigt. Det var en rolig dag.

Förresten...

... så var hon inte alls sjuk när jag kom för att hämta henne i går kväll. Jag tog med mig tempen och det var hellugnt. Däremot var hon rejält trött och förmodligen ganska spänd. Hon är väldigt förtjust i sina föräldrar nämligen.
Men efter lite pepp och kram bestämde hon sig för att stanna. Så i morse hämtade jag hem henne, stolt, nöjd och inte särskilt utsövd.

Orättvisan skördar fler segrar

I februari var L sjuk senast. Det var när hon skulle få gå på Melodifestivalen, och missade det på grund av skyhög feber.
Nu är hon sjuk för andra gången i år. Och då sammanfaller det så klart med årets andra stora höjdpunkt, som hon sett fram emot sen det bestämdes för säkert ett halvår sen. Natten då hon skulle få sova över på förskolan, med fröknarna och alla kompisarna. När hon lämnades med kudde, täcke och gosedjur för ett par timmar sen verkade det helt okej, men nyss ringde en av fröknarna och sa att L var ledsen och frös och kändes varm. Så nu är det bara att gå och hämta henne. Hon skulle få vara med på film- och popcornmyset först bara.
Snacka om typiskt. Men härdande.

Tre tecken på att jag varit föräldraledig (för) länge

1. Bäbin var idag överlägset äldst av barnen på öppna förskolan.
2. Vi blir lätt kvar en timme när vi ska hämta L på förskolan, eftersom bäbin tycker att det är så roligt att leka med sakerna, barnen och fröknarna.
3. I går deklarerade L att hon börjar tröttna på mig. Inte på något argsint sätt, utan på ett "jag älskar dig ju så klart, men jag börjar tröttna på att vara med dig hela tiden"-sätt.

Det verkar lite som att det bara är jag som tycker att det är en bra idé att jag är hemma. Och då är det ändå fyra och en halv månad kvar.

Möte med en manspojke 5

En händelserik dag är till ända. I dag fick vi veta vilka klasskamrater och lärare L kommer att ha de närmsta tre åren - ett besked som vi mottog med blandade känslor.
Det största hände dock när vi tömde brevlådan, och hittade ett signerat idolkort på Eric Saade. För nån vecka sen skickade L en fin teckning till Eric, med nåt fjäskande om hur bäst "Popular" är, och han var alltså snabb på att svara.
Som grädde på moset fick både L och M sina fina Kosovare Asllani-teckningar uppvisade i Lilla sportspegeln på kvällen, så glädjen stod högt i tak. En dag att minnas för oss alla.

Gud hör bön

Ny vecka, nya möjligheter. Bäbins förskolestartsdrama har legat som en våt filt över mig sen i torsdags, och stor del av de senaste dagarna har ägnats åt telefonsamtal till planeringshandläggare och förskolechef, terapisamtal med förskollärare och taktikuppläggning med fru.
Men så, precis när vi börjat fundera på de mer fula tricksen, ringde förskolechefen och sa att det såg ut som att det var klart. Bäbin får börja på världens bästa förskola i höst!
Och under de senaste dagarna har min övertygelse om att vi har världens bästa förskollärare inte direkt minskat.
Man tackar.
Tack.

Det luktar katastrof

Arkivbild.

I augusti ska bäbin börja på förskolan. Och självklart ska hon gå på världens bästa förskola, nämligen den som båda hennes systrar går och har gått på i (nästan) alla tider.
Men icke sa nicke. Eftersom det av förklarliga skäl är en väldigt populär förskola och eftersom jag började höra om bekanta som redan fått veta att de har fått plats där i augusti så började jag bli orolig. Därför ringde jag Anita på kommunen för att höra mig för. Och hon gjorde direkt klart för mig att jag verkligen hade skäl för min oro. Eftersom närmsta storasyster börjar förskoleklass i augusti upphävs syskonförturen (precis som jag redan antagit) och det är väldigt många som vill ha plats. Vi kan absolut inte räkna med något. Särskilt som vi varit otaktiska (och ärliga) och sökt från det datum vi vill att hon ska börja inskolningen, dvs mitten på augusti, och inte ett par veckor tidigare. Där missade vi en vecka i kötid och det kan bli avgörande.
Vi har liksom inte ens sökt något andrahandsalternativ. Hon måste gå där. Fröknarna är mer eller mindre en del av familjen, de är de mest proffsiga och engagerade personerna jag känner och bäbin går redan som barn i huset där.
Annars får vi nog fortsätta vara hemma tills det blir nåt ledigt. Finns det vårdnadsbidrag i Norrköping?

Ligger lågt

Här hemma är det krassligt värre. Plötsligt däckade alla på vardagsrumsgolvet.