Schlingmann, som sagt. Vart vi än gick så dök han upp. På vanliga poppisstranden kom han och la sig ett par filtar bort. När vi bytte till Holmhällar dök han upp där och satte ner sina sandaler just där bäbin bajsat. När halva vårt sällskap bytte tillbaka var han också tillbaka och la sig demonstrativt nära. Till och med sista dagen, när vi stannade vid Burgsviks strand för att svalka oss på väg till färjan, så parkade han bilen en halv minut efter att vi hade anlänt och la sig för att gona sig i den medhavda brassestolen.
Det kändes lite som att han stalkade oss. Men det är ju mycket möjligt att det var han som kände sig stalkad av oss. Så där utifrån sett skulle ju det vara mer logiskt.
Södra Gotland var för övrigt ett litet mecka för den som gillar politik- och mediakändisspotting. Här är dem jag på rak arm kommer ihåg att vi såg, och då kan jag mycket väl ha glömt nån:
Peter Jihde (flexade i tajta badbrallor på närmsta stranden från där vi bodde)
Cecilia Blankens (delade parasoll med Jihdes familj)
Fredrik Wikingsson (köpte lördagsgodis på Coop i Hemse)
Cecilia Gralde (handlade på Ica Hoburgen i Burgsvik)
Allan Larsson (fikade på prästgården i Vamlingbo)
Per Schlingmann (precis överallt)
Visar inlägg med etikett Andra pappor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Andra pappor. Visa alla inlägg
lördag 6 augusti 2011
Kändisspotting
Etiketter:
Andra pappor,
Listor,
Politik,
Semesterliv,
Vuxenliv
onsdag 3 augusti 2011
Bäbins bajsattack mot borgarna
I dag fick bäbin för sig att bajsa på stranden vid Holmhällar. Eftersom vi var själva på vår del av stranden prioriterade jag att vaska bäbin i havskanten innan jag slutsanerade platsen för nedslaget. Jag hann ta bort själva huvudklutten med hjälp av en brödpåse, men inte mer.
Just då dök allas vår Per Schlingmann upp (hjärnan bakom "nya moderaterna", Reinfeldts viktigaste sidekick näst Borg, f d partisekreterare, nu hela regeringens pr-geni, reds anm). Något han gjort varje gång vi besökt en strand sedan vi kom till Gotland. Med sig hade han sin röda keps, sina barn och en kompis med barn och fru. De ställde sig precis vid bajset, varpå Per med myndig stämma beordrade alla i sällskapet att ta av sig skorna, eftersom man på stränder är tvungen att gå barfota (enligt "nya moderaterna" alltså, reds anm). En omständlig och utdragen fotavklädningsprocedur tog sin början, medan jag idogt drog bäbins rumpa av och an i vattenbrynet för att slippa gå upp.
Till slut tog Schlingmann och hans posse sina flip-flops i handen och vandrade vidare längs stranden. Jag och bäbin gick upp och kunde konstatera att den gode tysken så att säga hade gjort jobbet åt oss. Stranden var fullständigt ren.
Det kallar jag arbetslinjen, det. Eller hur man nu brukar säga.
Just då dök allas vår Per Schlingmann upp (hjärnan bakom "nya moderaterna", Reinfeldts viktigaste sidekick näst Borg, f d partisekreterare, nu hela regeringens pr-geni, reds anm). Något han gjort varje gång vi besökt en strand sedan vi kom till Gotland. Med sig hade han sin röda keps, sina barn och en kompis med barn och fru. De ställde sig precis vid bajset, varpå Per med myndig stämma beordrade alla i sällskapet att ta av sig skorna, eftersom man på stränder är tvungen att gå barfota (enligt "nya moderaterna" alltså, reds anm). En omständlig och utdragen fotavklädningsprocedur tog sin början, medan jag idogt drog bäbins rumpa av och an i vattenbrynet för att slippa gå upp.
Till slut tog Schlingmann och hans posse sina flip-flops i handen och vandrade vidare längs stranden. Jag och bäbin gick upp och kunde konstatera att den gode tysken så att säga hade gjort jobbet åt oss. Stranden var fullständigt ren.
Det kallar jag arbetslinjen, det. Eller hur man nu brukar säga.
Etiketter:
Andra pappor,
Dråpligheter,
Politik,
Semesterliv
torsdag 14 juli 2011
Finfrämmat
Pirre med vidhängande barn kom förbi. De skulle ha kommit i lördags enligt planen, men mycket lös avföring samt ett par rejäla spyor ställde sig i vägen. Av integritetsskäl säger jag inte vem som stod för vad. Men i tisdags orkade de i alla fall masa sig hit, och för en stund sedan lämnade de oss.
Trots att vi ses för sällan fann bäbin och hennes gudfar varandra omgående och tog vid där de slutade sist.
Min guddotter var inte alls lika intresserad av att umgås med sin fadder. Däremot var hon väldigt kramig med frun. Jag tror att hon saknade sin mamma och tog det mest skäggstubbsfria och ljusröstade hon kunde hitta i vårt hus.
Vi tog även med oss gänget till vår favoritslottsruin. Besöket där började dock med en otäck vagn-i-backe-olycka, där vi var mer eller mindre säkra på att Lyktan hade brutit foten. Efter en kort gråtstund var hon dock lika cool och oberörd som hon alltid är annars.
Och de stora barnen lekte också så klart och hade roligt. Ja, det var härliga dagar.
söndag 10 juli 2011
Lika som bär
Varje dag under vår Skånevistelse pratade bäbin om vår granne "Manni". Och nästan lika mycket om granndottern Nomi (grannfrun och Nomis lillebror har hon dock aldrig nämnt, de är inte på långa vägar lika viktiga för henne). Det har inte direkt avtagit sen vi kom hem, och hon upptäckte att de är bortresta och att trädgården gapar tom.
Men i dag sken hon upp i total lycka när vi satt och läste sommarläsningstipsen i Tidningen Vi! "Manni! Manni! Manni!" ropade hon i eufori när hon fick se att han var på bild (se nedan) under ett tips om Patti Smiths självbiografi.
Och i ärlighetens namn blev hon nästan lika glad i går, när hon tittade på NT:s förstasida och började peka och ropa "Pappa! Pappa! Pappa!"
Men i dag sken hon upp i total lycka när vi satt och läste sommarläsningstipsen i Tidningen Vi! "Manni! Manni! Manni!" ropade hon i eufori när hon fick se att han var på bild (se nedan) under ett tips om Patti Smiths självbiografi.
Och i ärlighetens namn blev hon nästan lika glad i går, när hon tittade på NT:s förstasida och började peka och ropa "Pappa! Pappa! Pappa!"
lördag 9 juli 2011
Skånebilder 3
Vi var ju i Malmö också, utan barn och allt. Där spontangästade vi ett par vänner från förr. De bjöd på vin och inspiration. När vi lärde känna dem bodde de i en liten lägenhet i centrala Norrköping. Sen köpte de en fallfärdig gård typ fyra mil utanför Skärblacka med får, traktor, skog och allt. Och för ett par år sen sålde de den och bor nu i en stor lägenhet i centrala Malmö. Dessutom är de coola musiker och konsthantverkare och följer alltid sina drömmar utan att bekymra sig för att det ska bli svårt och besvärligt. Och de har två barn, så inte ens det kan vi skylla på.
Etiketter:
Andra pappor,
Hyllningar,
Semesterliv,
Vuxenliv
söndag 26 juni 2011
Midsommar
De senaste åren har Rättvik dominerat, eftersom min midsommarfetischist till fru kommer därifrån, men i mitt liv har klart flest midsomrar tillbringats i den lilla byn Mora utanför Eskilstuna. I år var det dags igen, förmodligen för sista gången eftersom min far med fru flyttar därifrån nästa år. De stora barnen och deras kusiner tog detta historiska tillfälle på allvar, och såg till att få bära den största midsommarkransen i det traditionsenliga flaggtåget från Backgårn.
Bäbin fick inte bära, men firade med liv och lust och gjorde sitt bästa i "Mormors lilla kråka" och "Små fåglarna i skogen".
Frampå småtimmarna gick vi (jag, storbarn, kusiner, faster och farbröder) traditionsenligt till Sågen för att håna ortsbefolkningen. Det visade sig att det inte fanns så många att håna längre, så då tog vi vårt ansvar och hoppade upp på dansgolvet för att ge andra chansen att upprätthålla traditionen i vårt ställe.
För M var som vanligt höjdpunkten att få umgås med sin tretton dagar äldre kusin. En härlig person som vid en snabb anblick kan verka väldigt olik M, men det finns någon magisk connection mellan dem som gör att de trots att de inte har setts på ett halvår har en startsträcka på ungefär minus en sekund och sen bara leker och leker dygnet runt tills man får slita dem ifrån varandra för att det är dags att åka hem. Som tur är kommer det denna gång dröja mindre än en vecka tills den dynamiska tvillingkusinduon får ses igen.
Bäbin fick inte bära, men firade med liv och lust och gjorde sitt bästa i "Mormors lilla kråka" och "Små fåglarna i skogen".
Frampå småtimmarna gick vi (jag, storbarn, kusiner, faster och farbröder) traditionsenligt till Sågen för att håna ortsbefolkningen. Det visade sig att det inte fanns så många att håna längre, så då tog vi vårt ansvar och hoppade upp på dansgolvet för att ge andra chansen att upprätthålla traditionen i vårt ställe.
För M var som vanligt höjdpunkten att få umgås med sin tretton dagar äldre kusin. En härlig person som vid en snabb anblick kan verka väldigt olik M, men det finns någon magisk connection mellan dem som gör att de trots att de inte har setts på ett halvår har en startsträcka på ungefär minus en sekund och sen bara leker och leker dygnet runt tills man får slita dem ifrån varandra för att det är dags att åka hem. Som tur är kommer det denna gång dröja mindre än en vecka tills den dynamiska tvillingkusinduon får ses igen.
Etiketter:
Andra pappor,
Präktiga familjen,
Semesterliv
måndag 13 juni 2011
En ständig tävling
Det dröjde som väntat inte länge innan grannen hade fått flukt på vår fina lekstuga och satt igång att bygga en egen. Men det duger ju inte att göra som jag. Här ska det määätas och sååågas och annat avancerat. Villalivet är en ständig tävling.
onsdag 11 maj 2011
Gäst hos verkligheten
I går var jag tillbaka på jobbet för en eftermiddag med konferens och en kväll med muntert samkväm. Som väntat var allt sig likt. Samma människor, samma samtalsämnen, samma gin och tonic på chefens balkong. Det enda nya var att alla mina kollegor hade fått htc:er med fina skinnfodral. Se där något att se fram emot när verkligheten tränger sig på framåt sensommaren.
fredag 29 april 2011
Ett inställt grillparty är också ett grillparty
Dags för grillpremiär men i sista sekunden fick gästerna feber så allt blåstes av. Där stod jag med en hink nygjord tzatziki och ett gäng nytinade laxfiléer.
Som tur var hade grannen en ny grill som behövde testas, så han och familjen fick rycka in som back-up. Dessutom var M och L utleasade så vi kunde prata till punkt om flera ämnen. Man tackar.
Bäbin ville göra skäl för namnet och kröp ner i grannens liggvagn. Det gick så där. Kanske måste jag tänka om kring hennes smeknamn.
Som tur var hade grannen en ny grill som behövde testas, så han och familjen fick rycka in som back-up. Dessutom var M och L utleasade så vi kunde prata till punkt om flera ämnen. Man tackar.
Bäbin ville göra skäl för namnet och kröp ner i grannens liggvagn. Det gick så där. Kanske måste jag tänka om kring hennes smeknamn.
tisdag 19 april 2011
Cigarr
Grannarna har fått smått, och hur feministisk jag än är så finns det vissa gamla patriarkala traditioner som känns värda att bibehålla. Som att röka cigarr vid barnafödsel. Jag gick dit för att beskåda underverket och för att bjuda fadern på en fin kubansk Montechristo nr 3. Den avnjöts sedan i trädgården (jag hade med mig en åt mig själv också så klart) tillsammans med ett par stadiga Laphroig. Där diskuterade vi barnomsorg, ståbrädor och annat manligt.
onsdag 9 mars 2011
Ett litet steg för Glenn Hysén, ett stort steg för mänskligheten
I kommande nummer av fotbollsmagasinet Offside kliver fotbollsspelaren Anton Hysén ut ur garderoben. Hade han varit artist eller GIS-ingenjör eller nåt hade det så klart inte varit nåt att sprätta champagnekorkarna för, men nu råkar han vara elitfotbollsspelare och då är det en av tidernas tyngsta garderobsdörrar som har sparkats in.
Otroligt nog har det inte under fotbollsallsvenskans 100-åriga historia funnits en enda manlig homosexuell spelare, så det är klart att det är stort att vi nu har en (även om Anton i ärlighetens namn pga av skador och motgångar nu spelar i division 2 och därför inte hade fått alls samma uppmärksamhet om det inte var för efternamnet). Eller så är det så klart inte. Självklart har det funnits en massa bögar som spelat fotboll, men som i den grabbiga jargongen valt att dölja en rätt avgörande del av sig själva. Och tyvärr har det nog också funnits en hel del talang som kvästs innan den ens nådde allsvenskan, bara för att den suttit hos en kille som gillar killar.
Nu ska jag inte orda så mycket om detta, men jag hoppas verkligen att modiga Anton kan bli en dörröppnare för ett nytt fotbolls-Sverige där alla får plats. I övrigt hänvisar jag till Simon Banks mycket fina blogginlägg i ämnet. Simon är sannerligen en välsignelse för svensk fotbollsjournalistik.
Eftersom detta är en pappablogg skulle jag i stället vilja ägna några rader åt Antons pappa, Glenn Hysén. Han känns lite som själva definitionen av uttrycket "en enkel själ", och jag har väl genom året tänkt att han är lite väl enkel, men nu börjar jag få mer och mer respekt för honom. Trots att han är en gammal fräckisgubbe med ett förflutet i den minst sagt jargongiga engelska ligan tar han beskedet om Antons läggning med precis samma göteborgska lugn och avslappning som allt annat. "Det är ju världens vanligaste grej" och "han är nog jävligt lättad nu" är typ det han har att säga. Precis lika okomplicerat och prestigelöst som när han efter att han fått kicken från tv klev in på arbetsförmedlingen. Eller som när han klippte till en man som ofredade honom på en krogtoalett.
Respekt, Anton. Respekt, Glenn.
Otroligt nog har det inte under fotbollsallsvenskans 100-åriga historia funnits en enda manlig homosexuell spelare, så det är klart att det är stort att vi nu har en (även om Anton i ärlighetens namn pga av skador och motgångar nu spelar i division 2 och därför inte hade fått alls samma uppmärksamhet om det inte var för efternamnet). Eller så är det så klart inte. Självklart har det funnits en massa bögar som spelat fotboll, men som i den grabbiga jargongen valt att dölja en rätt avgörande del av sig själva. Och tyvärr har det nog också funnits en hel del talang som kvästs innan den ens nådde allsvenskan, bara för att den suttit hos en kille som gillar killar.
Nu ska jag inte orda så mycket om detta, men jag hoppas verkligen att modiga Anton kan bli en dörröppnare för ett nytt fotbolls-Sverige där alla får plats. I övrigt hänvisar jag till Simon Banks mycket fina blogginlägg i ämnet. Simon är sannerligen en välsignelse för svensk fotbollsjournalistik.
Eftersom detta är en pappablogg skulle jag i stället vilja ägna några rader åt Antons pappa, Glenn Hysén. Han känns lite som själva definitionen av uttrycket "en enkel själ", och jag har väl genom året tänkt att han är lite väl enkel, men nu börjar jag få mer och mer respekt för honom. Trots att han är en gammal fräckisgubbe med ett förflutet i den minst sagt jargongiga engelska ligan tar han beskedet om Antons läggning med precis samma göteborgska lugn och avslappning som allt annat. "Det är ju världens vanligaste grej" och "han är nog jävligt lättad nu" är typ det han har att säga. Precis lika okomplicerat och prestigelöst som när han efter att han fått kicken från tv klev in på arbetsförmedlingen. Eller som när han klippte till en man som ofredade honom på en krogtoalett.
Respekt, Anton. Respekt, Glenn.
Etiketter:
Andra pappor,
Det där med genus,
Hyllningar
tisdag 25 januari 2011
Ingen konst att vara pappa
En pappakompis var över med barnen och svepte en mugg kaffe i eftermiddags. Jag beklagade mig lite över att jag skulle sitta i tv och leka farbror duktig när jag i själva verket inte än så länge har påverkats över huvud taget av familjens nya köpstopp. Han kände igen sig lite, eftersom han i höstas blev porträtterad i tidningen som duktiga föräldralediga pappan när han inte heller tycker att det är någon direkt uppoffring med betald ledighet och att få vara med sina barn.
Han berättade också att han blivit lite trackad av kollegor, vilket överraskade mig eftersom han har ett konstnärligt yrke och jag trodde att alla i den branschen var mjukmysig flumvänster.
Och faktum är att jag bara härom dagen var på väg till öppna förskolan med en annan pappakompis i en annan konstnärlig bransch och stötte på en av stans mer klassiska skådespelare. Och denne mans magnifika blandning av skadeglädje och äckel över att möta två män med barnvagn var omvälvande att beskåda. Att vi var löjliga mesar som genast borde gå hem och slå näven i bordet och visa vem som bestämmer kunde jag möjligen hantera, men när han började hojta om hur skadligt det var för våra barn att tvingas umgås med sina pappor blev jag provocerad på allvar.
Nåja. Bara för att man är i en bransch där man måste ha nära till känslorna betyder det ju inte att man känner rätt.
Han berättade också att han blivit lite trackad av kollegor, vilket överraskade mig eftersom han har ett konstnärligt yrke och jag trodde att alla i den branschen var mjukmysig flumvänster.
Och faktum är att jag bara härom dagen var på väg till öppna förskolan med en annan pappakompis i en annan konstnärlig bransch och stötte på en av stans mer klassiska skådespelare. Och denne mans magnifika blandning av skadeglädje och äckel över att möta två män med barnvagn var omvälvande att beskåda. Att vi var löjliga mesar som genast borde gå hem och slå näven i bordet och visa vem som bestämmer kunde jag möjligen hantera, men när han började hojta om hur skadligt det var för våra barn att tvingas umgås med sina pappor blev jag provocerad på allvar.
Nåja. Bara för att man är i en bransch där man måste ha nära till känslorna betyder det ju inte att man känner rätt.
tisdag 11 januari 2011
Repa i källaren
Mannen till höger heter Jesper. En lite lätt skådespelaryvig men annars trevlig och rolig kille som jag kände lite vagt när jag bodde i Eskilstuna i början på 90-talet. Eftersom föräldraledigheten är ett fullt godkänt alibi för att bjuda hem vem som helst har vi börjat umgås, då även Jesper är begåvad med en ettåring.
Kvinnan till vänster heter Sofie. Hon är en mycket begåvad singer/songwriter och ihop med Jesper. Eftersom Jesper är så där härligt spontan och yvig bjöd han hastigt och lustigt in mig att ingå i Sofies kompband, som nu består av mig och Jesper. 1 februari har vi en spelning i Stockholm, så nu pendlar vi mellan vår källare och deras vardagsrum och försöker repa när bäbisarna sover eller äter banan. Det är mycket roligt.
Se där: ännu ett skäl att vara föräldraledig. Ett bland många andra.
Kvinnan till vänster heter Sofie. Hon är en mycket begåvad singer/songwriter och ihop med Jesper. Eftersom Jesper är så där härligt spontan och yvig bjöd han hastigt och lustigt in mig att ingå i Sofies kompband, som nu består av mig och Jesper. 1 februari har vi en spelning i Stockholm, så nu pendlar vi mellan vår källare och deras vardagsrum och försöker repa när bäbisarna sover eller äter banan. Det är mycket roligt.
Se där: ännu ett skäl att vara föräldraledig. Ett bland många andra.
tisdag 4 januari 2011
Tjackpundare i köket!
Bäbin småspringer sig genom tillvaron nuförtiden. En bekant som tittade förbi gav henne en spontan recension:
"Har du sett den där killen på stan som går precis så där? Jag tror att han är tjackpundare."
"Har du sett den där killen på stan som går precis så där? Jag tror att han är tjackpundare."
torsdag 9 december 2010
Etnologisk genusstudie på öppna förskolan
När jag gick på öppna förskolan med min förstfödda var jag ensam man. Som jag minns det såg jag inte en enda annan pappa på de elva månader jag var föräldraledig. Det var jag och ett litet kvinnligt kärngäng som åt kaka och snackade om tv-såpor, då detta utspelade sig på den tiden när jag hade tid att se på såna.
När det några år senare var dags att gå dit med min andra dotter hade tiderna förändrats. Nu kunde man faktiskt stöta på en och annan man, men det fanns bara två sorter. Antingen den typen som höll sig cirka 50 centimeter bakom mamman och till nöds kunde uttala sig i flerordiga meningar och eventuellt hålla i barnet i några sekunder när mamman tog kaffe. Eller den lätt kutryggiga typen som i bästa fall tog av sig cykelhjälmen inomhus och som utan att skämmas sa hejdå med frasen "tjingeling!". En viss identitetskris infann sig när jag tvingades konstatera att jag förmodligen tillhörde någon av dessa två sorter och att tjingelingtypen låg närmast till hands.
Nu har jag tillbringat fyra torsdagar på öppna förskolan och kan konstatera att tiderna har förändrats igen. Nu är nästan hälften av föräldrarna till synes fullständigt normala män, varav flera verkar tillhöra den moderna, urbaniserade medelklass jag själv räknar mig till. Kvinnorna tycks dock fortfarande vara såna som helt utan reflektion räknar med att inte släppa till en enda föräldradag till dagisinskolningen.
När det några år senare var dags att gå dit med min andra dotter hade tiderna förändrats. Nu kunde man faktiskt stöta på en och annan man, men det fanns bara två sorter. Antingen den typen som höll sig cirka 50 centimeter bakom mamman och till nöds kunde uttala sig i flerordiga meningar och eventuellt hålla i barnet i några sekunder när mamman tog kaffe. Eller den lätt kutryggiga typen som i bästa fall tog av sig cykelhjälmen inomhus och som utan att skämmas sa hejdå med frasen "tjingeling!". En viss identitetskris infann sig när jag tvingades konstatera att jag förmodligen tillhörde någon av dessa två sorter och att tjingelingtypen låg närmast till hands.
Nu har jag tillbringat fyra torsdagar på öppna förskolan och kan konstatera att tiderna har förändrats igen. Nu är nästan hälften av föräldrarna till synes fullständigt normala män, varav flera verkar tillhöra den moderna, urbaniserade medelklass jag själv räknar mig till. Kvinnorna tycks dock fortfarande vara såna som helt utan reflektion räknar med att inte släppa till en enda föräldradag till dagisinskolningen.
torsdag 2 december 2010
Stoppa pressarna!
| Obs! Det är notisen i mitten som åsyftas i texten nedan. Om någon skulle få för sig att göra sig lustig på döda människors bekostnad eller så. |
Vad vill Niklas Svensson säga?
Att om det nu i några månader blir lite si och så med nyhetsbevakningen i landets näst största kvällsblaska så är det inte mer än rätt att vi vet varför? Kanske, men borde det då inte vara infört under rubriken "Hybris" i stället för "Noterat"?
Eller bara "om ni tycker att jag skriver för lite så är det inte för att jag är lat utan för att jag bara jobbar på tisdagar"?
Eller är det "se nu alla hur mjukfin och pk-duktig jag är som gör min plikt som pappa trots att jag är Sveriges viktigaste och tuffaste journalist"? Nja, då har du missat något, Nicke. Din bransch består till 80 procent av s k "upplyst medelklass" och då förslår fyra månader och 80 procent inte särskilt långt. Om det inte är så att modern tar lika lite, men då har ni mor- eller farföräldrar med väldigt mycket fritid eller nån sorts friförskola med väldigt egna regler.
En sak är i alla fall säker. Detta är Niklas Svenssons första barn. Han har ännu inte lärt sig att vi alla är fullständigt utbytbara.
fredag 26 november 2010
Det här är Max
Det här är Max med dotter. Här står de i min hall. Max är också föräldraledig. Det fina med det här är att om det inte vore för att både han och jag är föräldralediga så skulle han inte ha stått i min hall. För jag och Max känner inte varandra särskilt väl. Vi har träffats hos gemensamma bekanta några gånger, och jag tror inte att jag hade kommit på tanken att bjuda hem honom om det inte vore för att jag hade "vi är ju båda pappalediga och borde hänga lite"-kortet att spela ut. Men nu kan vi umgås och dricka kaffe och göra pastasallad och lära känna varandra på ett otvunget vis samtidigt som barnen kastar pusselbitar på varandra på golvet.
Se där - ett väldigt gott skäl att vara föräldraledig. Och vill ni veta en hemlis: det finns flera.
Se där - ett väldigt gott skäl att vara föräldraledig. Och vill ni veta en hemlis: det finns flera.
lördag 6 november 2010
Vårt höstlov i Sundsvall
Sorry att det bloggats så oflitigt detta höstlov, men det har varit annat på agendan och lite svårt med datortillgängligheten. Här kommer i alla fall ett matigt bildspel från mitt och les kids höstlov i glada Sundsvall.
Bäbin passade på att bonda med sin nyblivne gudfar. Det sa klick lite väl snabbt. Redan andra dagen ropade hon pappa efter honom.
Min guddotter och min bäbis fann också varandra. De nio dagarnas åldersskillnad tog dock ut sin rätt: när det kom till att göra upp var hon med dreglet rätt överlägsen tack var kroppstyngd och erfarenhet. Napp- och kexknyckning var favoritsysslan. Och att knipa tag i de greppvänliga öronen som guddottern ärvt av sin far.
Även de lite större barnen hade mycket gemensamt.
Onsdagen tillbringades med onkel Jan, som tog sitt farbrorsansvar på allvar och kommunicerade med barnen på barns vis.
Några klassiska näringsidkare fanns kvar sen de tre år jag bodde i Sundsvall i slutet på förra årtusendet.
Som Leif, t ex.
Och denna magnifika kombinationsbutik. "Sko och cd" är dock nedlagd sedan länge.
Sista kvällen bjöd jag och värden på ett dansperformance som gjorde opropotionerligt stor lycka hos våra döttrar.
Och sen firade vi med en joint i uterummet när barnen somnat. Pirre lärde mig ett riktigt husmorstrick: genom att smeta vaselin på läppar och fingrar döljer man lukten för fru och andra.
måndag 1 november 2010
Söta pappor på tåg
Sträckan Norrköping-Sundsvall är lång. Särskilt om man åker tåg med tre barn. Jag ska erkänna att jag var orolig i förväg, men jag får säga att det gick över förväntan. Bäbin visade sig vara paniskt rädd för tågtoaletter och den äldsta visade sig pendla mellan djup åksjuka och överraskande sprallighet, men annars gick allt någorlunda värdigt till.
Från Stockholm fick vi sällskap av dem som vi var på väg hem till: Pirre med sina två döttrar. Då blev allt roligare. Och det dröjde inte länge innan en parant madame kom fram och smickrade: "Ni är såå söta med alla era barn." Hon hade nog sagt precis samma sak om det hade varit våra fruar som åkte.
Från Stockholm fick vi sällskap av dem som vi var på väg hem till: Pirre med sina två döttrar. Då blev allt roligare. Och det dröjde inte länge innan en parant madame kom fram och smickrade: "Ni är såå söta med alla era barn." Hon hade nog sagt precis samma sak om det hade varit våra fruar som åkte.
måndag 11 oktober 2010
18 kids kvar
Så nås vi av nyheten att Solomon Burke har trillat av pinn på en flygplats i Amsterdam, och i samma sekund blev fler barn faderslösa än vid en genomsnittlig bombräd på Gazaremsan. 21 barn, 90 barnbarn och 19 barnbarnsbarn lyckades han lämna efter sig. Jag hoppas att det inte stämmer, men det sägs att han inte tog ut sin halva av föräldraledigheten för ett enda av barnen. Dåligt i så fall.
Men han hade ju andra talanger. Hans magnifika comebackalbum "Don't give up on me" från 2002 har spelats flitigt hemma i köket under åren. Tyvärr får jag efter idoga försök inte in youtubeklippet med Burken i detta inlägg, men kolla youtube. Han är mäktig på så många sätt.
Men han hade ju andra talanger. Hans magnifika comebackalbum "Don't give up on me" från 2002 har spelats flitigt hemma i köket under åren. Tyvärr får jag efter idoga försök inte in youtubeklippet med Burken i detta inlägg, men kolla youtube. Han är mäktig på så många sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)