Möte med en manspojke 3

Vi lyckades inte i vår kamp mot klockan. Familjens största melodifestivalnörd var fortfarande jättesjuk och fick gråtande stanna hemma och lyssna på låtarna på P4 i stället. Fast hon somnade så hon fick inte ens höra dem där. Det gjorde ont i hjärtat att åka utan henne, men vi lyckades med kort varsel skaka fram en vikarie och M var laddad och nästan frisk.

Eric Saade var i form. Och i fejkomröstningen gick han vidare tillsammans med den något mer otippade Simon Forsberg. M:s två favoriter, men hon kan nog inte räkna med samma lycka i kväll.

Lena Ph var inget vidare.

Möte med en manspojke 2

Sjuka, visst, men de orkade så klart masa sig till datorn för att chatta med Eric Saade på NT:s hemsida. Och de fick nästan alla sina frågor besvarade av den goe sång- och dansmannen. Nej, "Popular" handlar inte om hur populär han är, nej, han kommer inte att duscha på scenen i morgon, ja, om så där en femton år kan han nog tänka sig att bli programledare för melodifestivalen.
Frågan om flickvännen Molly Sandén fick dock inget svar. Med tanke på alla "åååååå, vad jag älskar dig" och "puuuuussss, du är bäst" som övriga chattare ville bidra med är det nog ett smart karriärdrag att ligga lågt med flickvännandet.
Men det är fortfarande en kamp mot klockan. Om mindre än ett dygn ska vi sitta i Cloetta Center och då duger det inte att ha 39 graders feber. Det är risk för enorm besvikelse.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 1

1. Barnen

Okej, vad har vi lärt oss så här långt? Du blir hjälte på öppna förskolan. Du slipper jobba. Du slipper skilja dig. Din fru, din syster och din dotter får chansen att göra karriär. Du ser till att svensk tillväxt skjuter i höjden. Snacka om win-win-situation. Finns det något att tillägga?

Det skulle väl vara något om själva barnen då.

Enligt gammal svensk tradition är pappan en andrahandsfigur. Nån otydlig snubbe i hatt som kom hem sent på kvällen, tände pipan och pekade lite med hela handen, och som någon vecka på sommaren kunde joxa lite trasa eller trycka in familjen i bilen och åka till farmor för lite all-inclusive. Många verkar än i dag nöja sig med att vara en sån pappa, om än lite 2000-talsuppdaterad. En rolig kille som kan skjutsa till simskolan och steka lite falukorv men ingen barnen kryper upp i knät på när de har ont i magen för att ingen vill sitta bredvid dem i skolmatsalen.

Jag känner alltför få människor som har en okomplicerad relation till sin pappa (och har de det är den gärna lite för okomplicerad), och inte många som skulle säga att de står närmare sin pappa än sin mamma. Själv drömmer jag mardrömmar om att bli en andrahandsförälder. Jag kan möjligen sträcka mig till att hamna på delad första plats. Och då duger det inte med lite kvalitetstid i simhallen. Då gäller det att få mil i kroppen, för att tala vasaloppsspråk.

En lång föräldraledighet är förenad med vissa risker. Mycket vill ha mer. När frun var föräldraledig med vår bäbi tog hon vid ett par tillfällen barnen och drog till sin mamma i Rättvik och stannade en vecka eller mer. Jag hade lite ont bakom ögonen under själva separationsfasen, men annars var det inga större känslostormar. Skulle jag bli av med bäbin i en vecka nu, efter snart fem månader där vi setts nästan dygnet runt, skulle jag drabbas av nästan outhärdliga fantomsmärtor. På sistone har det till och med hänt att jag legat på natten och önskat att hon skulle vakna eftersom jag längtar efter henne. Så klart att jag älskade mina barn även innan jag var föräldraledig, men jag skulle utan tvekan säga att känslorna och samhörigheten har hoppat upp ännu en nivå tack vare vårt intensiva umgänge.

Nu har ju jag haft lyckan att få världens bästa barn. Fullständigt unika, vackra, begåvade och de roligaste personerna jag känner. Och det allra bästa med den där föräldraförsäkringen är att jag får betalt för att vara med världens bästa barn. Varje dag får jag en unik, privat show, full av plötsliga infall och crazyhumor. Varje dag får jag brottas, sjunga, gosa, snickesnacka och upptäcka världen med världens coolaste person. Varje eftermiddag får jag jiddra med de stora och driva så hårt med allt att vi efter ett tag inte riktigt vet vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Varje dag får jag känna den där känslan av att känslorna är så starka att de inte riktigt får plats i kroppen. Och det är jag som får betalt!

Visst, man ska vara ärlig. Ibland är de så klart helt dumma i huvudet (och nästan lika ofta är jag det), men det finns ju en tjusning i känslomaximering åt alla håll. Och okej: utifrån sett kan de säkert se ut som en anonym massa av småtjejer som verkar ungefär likadana, bara lite olika stora. Men det är fel, och en baksida med att vara heltidsförälder så länge är att jag börjat ta det som en personlig förolämpning när folk i min omgivning inte fattar hur fantastiska och unika de är.

När bäbin härom månaden drabbades av tidernas pappighet var jag så klart klädsamt medlidsam med hennes ratade mamma. Men inombords var det fanfarer och fyrverkerier.

För det är det mest fantastiska. Tack vare världens bästa föräldraförsäkring kan jag bli en förälder att räkna med. Jag blir den som bäbin vänder sig till, inte bara i medgång som när hon triumferande vill visa upp att hon lyckats få på sig samtliga kläder i storasysterns möss- och vantlåda, utan också i motgång som när hon har slagit sig eller bara är jättetrött och behöver en famn att somna i. Och tack vare att jag var hemma med hennes storasystrar går de lika gärna till mig som till sin mamma när de behöver tanka lite trygghet och vuxenvisdom. Än så länge.

Helt sjukt

Om inte Hosni Mubarak hade varit ett sånt as skulle vi ha satt oss i en bil mot Arlanda i natt. Och med facit i hand känns det rätt okej att vi inte behöver göra det just nu. Främst för det egyptiska folket, så klart, men även för att tre av tre barn är sjuka och inte hade varit så roliga att klämma in i ett flygplan. Nu blir det bara en kamp mot klockan för att få de två stora i form till lördagens melodifestival, som vi i och med detta kan bevittna på plats i Cloetta Center. Även det tack vare gamle Hosni, alltså.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 2

2. Världen behöver dig

Jo, jag vet. ”Individualism” är ordet för dagen och prylar som solidaritet och altruism är 2011 ungefär lika hett som kjol-på-byxa och magväska. Jag vågar ändå vara mossig och sätta solidaritetsaspekten näst högst på denna lista. Samhällsnyttan med en delad föräldraledighet är så stor att den borde räcka som morot om man otroligt nog skulle tycka att egenvinningen inte är tillräcklig.

Ska vi dra lite hårda siffror?

Enligt de senaste mätningarna ligger kvinnors löner på 93 procent av männens löner, om man tar hänsyn till en massa aspekter som ålder, olika arbetstid, utbildning, olika yrkesgrupper och annat.

34 procent av kvinnorna jobbar deltid, 11 procent av männen, vilket gör den verkliga löneskillnaden ännu större.

Kvinnors pension ligger på i snitt 146 000 om året, männens på 212 000.

I den privata sektorn är 25 procent av cheferna kvinnor.

I börsbolagen är 20 procent av styrelseledamöterna kvinnor. Andelen styrelseordföranden och vd:ar är knappt mätbar.

Vän av ordning frågar så klart: vilken är kopplingen till föräldraledigheten? Den är direkt avgörande, svarar jag.

Grejen är att män och kvinnor enligt statistiken tjänar rätt lika och har rätt likvärdiga karriärer fram till nånstans kring 30-årsåldern. Det är först där männen skenar i väg både löne- och karriärmässigt. Man behöver inte vara Gudrun Schyman för att se sambandet.

Dels handlar det så klart om att bidra till en attitydförändring. Ju fler män som tar en ordentlig del av föräldraledigheten, desto mindre givet blir det för arbetsgivarna att räkna graviditetsrisk som ett lyte när det ska anställas, och därmed ökar karriärmöjligheten för kvinnor.

Vill man se utvecklingen lite närmare och konkretare för att kunna motivera sig är det bara att titta på sin egen partner. Enligt en undersökning som kom förra året ger varje månad som pappan är hemma ett framtida lönepåslag för mamman med sju procent, medan pappans lön inte påverkas alls av hemmavaron. En så stor skillnad måste betyda att det handlar om mer än att mamman missar färre lönerevisioner än om hon skulle ta hela passet. Föräldraledighet leder ofrånkomligen till att man tar större ansvar för hem och hushåll och till större engagemang för sina barn, och att man därmed blir mer benägen till VAB, deltid och allmänt barnansvar under hela uppväxten. Vilket som jag hojtat om tidigare minskar risken för skilsmässa men också leder till att mamman får större utrymme att visa framfötterna på arbetsmarknaden.

Vill ni ha mer?

Andra undersökningar säger att föräldralediga pappor löper mindre risk att dö i förtid (eftersom de bryr sig mer om sina barn och därmed lever mindre riskfullt) och att de blir bättre chefer. Samma undersökning som konstaterade det där med skilsmässorisken drog slutsatsen att ökad pappaledighet skulle ge ”minskad ohälsa, stabilare familjer och fler nyfödda barn”. Rena drömmen för dem som tycker att svensk tillväxt är något eftersträvansvärt. Så jag säger som Karl-Bertil Jonsson: ta de här föräldradagarna och gå genast hem till din stackars familj. Både den och världen behöver dig.

Ligger lågt

Här hemma är det krassligt värre. Plötsligt däckade alla på vardagsrumsgolvet.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 3

3. Delad glädje är dubbel glädje

När jag var två år skilde sig mina föräldrar. Det minns jag inget av, och länge hävdade jag att jag var helt opåverkad av att vara ett skilsmässobarn eftersom ”jag vet ju inget annat”. Det sistnämnda är visserligen sant, men självklart är jag inte opåverkad, vilket jag blivit varse med åren.

Bland annat har det lett till en väldigt stark längtan efter tillhörighet och fasta punkter och någon slags föräldrarevolt där jag privat är en riktig kärnfamiljsivrare (jag är helt emot kärnfamiljen som samhällelig norm, men tycker för egen del att det är en fantastiskt trevlig uppfinning).

En av mina största rädslor i livet är att bli en sån pappa som Doktor Kosmos sjunger om i ”En pappa” – en som försöker vara bästa pappan och ge sitt barn allt det hans pappa inte gett honom men efter skilsmässan upptäcker att han blivit en typisk ensam lördags- och julaftonspappa.

Självklart ska man inte hålla ihop till varje pris, men om det nu finns knep som ökar chansen att få det att funka är det ju fiffigt att använda dem.

Det allra bästa är förstås att välja rätt från början, men det är ju lättare sagt än gjort. Betydligt enklare är att gå in för att leva jämställt.

Grunden i den långsiktiga jämställdheten är föräldraledigheten. Så här är det: Många par lever någorlunda jämställt fram till de får barn. När sen mamman tar hela eller det mesta av föräldraledigheten tar hon automatiskt över huvudansvaret för barn och hushåll vilket så klart inte slutar bara för att barnet i fråga börjar på förskola. I längden sliter detta på mamman som till slut tröttnar och kastar ut snubben.

Enligt en uppmärksammad undersökning som kom för några år sen är det respektingivande 30 procent mindre risk för skilsmässa i familjer där föräldrarna delar på ledigheten. Som en liten bonuseffekt ökar dessutom chansen för fler barn. Och spin-off-effekterna är fler: skulle det trots delad föräldrapenning bli skilsmässa och denna blir så smutsig att det blir vårdnadstvist ökar rimligen chansen till fortsatt barnansvar ordentligt om du har svart på vitt att du är en ansvarstagande, likvärdig förälder.

Och så är det ju det där med delad glädje. Även om den inte är dubbel så är den i alla fall värd en hel del. När bäbin börjar gå eller utan förvarning visar sig kunna alla rörelser i ”I ett hus vid skogens slut” kan jag så klart springa över till grannen eller skryta för hon med håret i kassa två på Ica Maxi, men det ger inte riktigt samma feeling som att dela det med den enda som fullt ut förstår storheten.