L:s bästa Beatles-låtar denna vecka:
1. It won't be long
2. All my loving
3. Ob-la-di ob-la-da
fredag 12 november 2010
onsdag 10 november 2010
En gåva 2
Hej bäbin. I dag har du fyllt ett och jag vill verkligen tacka för ditt första år.
Du satt hårt inne. Det var verkligen inte självklart att du skulle komma. När din yngsta storasyster var ungefär ett och ett halvt bestämde vi oss för att det fick vara nog. Två var precis vad vi klarade av och hade plats för. Vi gav bort alla bäbisgrejer och stängde butiken. Men behöll ändå nyckeln utifall utifall.
Och mycket riktigt: till slut blev längtan för svår. Att få barn är ändå så sjukt maxat att det är svårt att låta bli när man som vi har den djupt orättvisa lyxen att än så länge kunna i princip när vi vill.
Ditt första år har inte varit bara glatt, men de ledsamheter som har varit har sannerligen inte berott på dig. Du har varit en fullträff från början. En från början godmodig typ på gränsen till självutplåning, men som på sistone blivit en färgstark, oerhört rolig och ibland rätt krävande donna.
Inför kommande år lovar jag följande:
Att vi ska fortsätta att snacka om allt.
Att sjunga mer med dig. Vi ligger efter på öppna förskolan.
Att gunga mer. Det är kul.
Att vara ihärdig med bokläsandet, även om du är minst sagt otålig.
Att brottas med dig minst en gång om dagen.
Att ge dig mat. Mycket mat.
Att aldrig glömma bort vilken lyx det är att ha dig och att få vara med dig så mycket.
En massa andra saker som jag inte kommer på nu. Vi kan ta dem på tu man hand vartefter.
Från dig önskar jag bara att du ska fortsätta att vara den du är. Om du kan skära ner en gnutta på gnällandet och skrikandet är det ett plus, men inget måste. Och det gäller väl lika mycket mig i så fall.
Du är i alla fall världens bästa bäbis och den som inte fattar det får skylla sig själv.
Kärlek och respekt.
/Pappa
Du satt hårt inne. Det var verkligen inte självklart att du skulle komma. När din yngsta storasyster var ungefär ett och ett halvt bestämde vi oss för att det fick vara nog. Två var precis vad vi klarade av och hade plats för. Vi gav bort alla bäbisgrejer och stängde butiken. Men behöll ändå nyckeln utifall utifall.
Och mycket riktigt: till slut blev längtan för svår. Att få barn är ändå så sjukt maxat att det är svårt att låta bli när man som vi har den djupt orättvisa lyxen att än så länge kunna i princip när vi vill.
Ditt första år har inte varit bara glatt, men de ledsamheter som har varit har sannerligen inte berott på dig. Du har varit en fullträff från början. En från början godmodig typ på gränsen till självutplåning, men som på sistone blivit en färgstark, oerhört rolig och ibland rätt krävande donna.
Inför kommande år lovar jag följande:
Att vi ska fortsätta att snacka om allt.
Att sjunga mer med dig. Vi ligger efter på öppna förskolan.
Att gunga mer. Det är kul.
Att vara ihärdig med bokläsandet, även om du är minst sagt otålig.
Att brottas med dig minst en gång om dagen.
Att ge dig mat. Mycket mat.
Att aldrig glömma bort vilken lyx det är att ha dig och att få vara med dig så mycket.
En massa andra saker som jag inte kommer på nu. Vi kan ta dem på tu man hand vartefter.
Från dig önskar jag bara att du ska fortsätta att vara den du är. Om du kan skära ner en gnutta på gnällandet och skrikandet är det ett plus, men inget måste. Och det gäller väl lika mycket mig i så fall.
Du är i alla fall världens bästa bäbis och den som inte fattar det får skylla sig själv.
Kärlek och respekt.
/Pappa
tisdag 9 november 2010
WT-kids hos frissan
![]() |
| OBS! Genrebild. Kameran glömdes hemma. |
Närå. De blev helfina. "Klipp så lite som möjligt" var deras enda order.
måndag 8 november 2010
Rättelse
Sundsvallsvärden har hört av sig och vill rätta produktangivelsen i den sista bildtexten i min Sundsvallsdagbok. Det är inte vaselin, utan idomin. Rätt ska vara rätt.
söndag 7 november 2010
Grannspaning
De stora barnen har, inspirerade av en viss sjukt populär litterär detektivbyrå (ej damernas), börjat bedriva spaning i grannskapet. En mystisk bil har länge legat under bevakning och i dag var de ute igen med både kikare och kamera. Sen fick jag agera consigliere och dataexpert och kolla upp alla fakta kring bilen. Vi beställde uppgifter från transportstyrelsen: bilen var besiktigad och godkänd och skattad och klar. Sen kollade vi upp ägarens namn, bostad och födelsedata. Allt antecknades nogsamt i M:s detektivblock. Sen ville M gå och konfrontera honom med att han var alldeles för mystisk, men där avrådde jag. Det kändes som att det fanns risk för att han skulle ifrågasätta denna fullständiga kartläggning och att min inblandning skulle bli besvärande för mig. Särskilt som han bor bara två hus bort.
lördag 6 november 2010
Vårt höstlov i Sundsvall
Sorry att det bloggats så oflitigt detta höstlov, men det har varit annat på agendan och lite svårt med datortillgängligheten. Här kommer i alla fall ett matigt bildspel från mitt och les kids höstlov i glada Sundsvall.
Bäbin passade på att bonda med sin nyblivne gudfar. Det sa klick lite väl snabbt. Redan andra dagen ropade hon pappa efter honom.
Min guddotter och min bäbis fann också varandra. De nio dagarnas åldersskillnad tog dock ut sin rätt: när det kom till att göra upp var hon med dreglet rätt överlägsen tack var kroppstyngd och erfarenhet. Napp- och kexknyckning var favoritsysslan. Och att knipa tag i de greppvänliga öronen som guddottern ärvt av sin far.
Även de lite större barnen hade mycket gemensamt.
Onsdagen tillbringades med onkel Jan, som tog sitt farbrorsansvar på allvar och kommunicerade med barnen på barns vis.
Några klassiska näringsidkare fanns kvar sen de tre år jag bodde i Sundsvall i slutet på förra årtusendet.
Som Leif, t ex.
Och denna magnifika kombinationsbutik. "Sko och cd" är dock nedlagd sedan länge.
Sista kvällen bjöd jag och värden på ett dansperformance som gjorde opropotionerligt stor lycka hos våra döttrar.
Och sen firade vi med en joint i uterummet när barnen somnat. Pirre lärde mig ett riktigt husmorstrick: genom att smeta vaselin på läppar och fingrar döljer man lukten för fru och andra.
måndag 1 november 2010
Söta pappor på tåg
Sträckan Norrköping-Sundsvall är lång. Särskilt om man åker tåg med tre barn. Jag ska erkänna att jag var orolig i förväg, men jag får säga att det gick över förväntan. Bäbin visade sig vara paniskt rädd för tågtoaletter och den äldsta visade sig pendla mellan djup åksjuka och överraskande sprallighet, men annars gick allt någorlunda värdigt till.
Från Stockholm fick vi sällskap av dem som vi var på väg hem till: Pirre med sina två döttrar. Då blev allt roligare. Och det dröjde inte länge innan en parant madame kom fram och smickrade: "Ni är såå söta med alla era barn." Hon hade nog sagt precis samma sak om det hade varit våra fruar som åkte.
Från Stockholm fick vi sällskap av dem som vi var på väg hem till: Pirre med sina två döttrar. Då blev allt roligare. Och det dröjde inte länge innan en parant madame kom fram och smickrade: "Ni är såå söta med alla era barn." Hon hade nog sagt precis samma sak om det hade varit våra fruar som åkte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

