Hloin

I våra kvarter brukar halloweenbesöken (och påskbesöken) bestå av några 14-åringar som utan utklädnad knackar på dörren och håller upp en sopsäck framför näsan på en. Sen är det bara att tömma ner allt sött man har. Vad som händer annars är oklart, men tystlåtna 14-åringar med sopsäckar är nog läskiga utan Scream-masker och häxhattar.
Men i år har det varit lugnt än så länge. Kanske har till och med de förstått att det inte är riktigt åldersadekvat att tigga godis efter puberteten. Vi får väl se.
Vi skickade dock ut en liten styrka redan i går (se bilden). De tog med sig vapen för säkerhets skull och fick en rejäl dos snask redan vid andra dörrknackningen. Då gick de hem. Sockerdebatten är väl förankrad i vår familj.

Lika som bär

På sin lediga dag ville L fortsätta sin popkulturhistoriska utbildning. I dag stod Michael Jackson på schemat. Vi drog Billie Jean, märkligheterna och dödsfallet lite snabbt och sen körde vi imitationstävling. Medan jag satsade allt på pungjuck och strumpwalk samlade L snor. Det var ju ett vinnardrag som ni ser.

Obs! Autentisk bild, ej photoshoppad.

Snart dags för hloin

L:s läs- och skrivkunskaper har exploderat de senaste två veckorna. Nu har hon satt ihop ett schema för veckan. I dag är hon alltså ledig. I morgon är det mer späckat, med både halloween och kalas hos Filippa.

Något lila

Jag ville av självklara skäl bära något lila i dag, men trodde ett tag att jag hade tagit mig vatten över huvudet, då det visade sig att jag innehar en tråkigt oqueer garderob. Jag fick låna halsduk av kidsen. Och så bar jag ett lila barn hela vägen från bilverkstan.

Listor

Mina döttrar har till min glädje ärvt min klichéartat manliga fäbless för listor och poängrankning. Det går sällan en dag utan att något ska rangordnas. Och det finns inga spärrar mot kontroversiella saker som att rangordna familjemedlemmarnas olika värden. Senast jag hörde efter låg jag tvåa efter den svårslagna bäbin, så jag är helnöjd.
Till frukosten i dag serverades två listor.
M:s:
1. Julafton
2. Födelsedagskalas
2. Födelsedag
(ja, det blev en delad andraplats där)
L:s:
1. Julafton
2. Att få tvål i munnen
3. Att få såpbubblor i munnen

Var och en skäms för sig 2

På spårvagnen hem från stan i dag ville L sitta för sig själv på en liten avsats, då det fick henne att känna sig cool och gav henne bättre uppsikt över sina medresenärer. Hon ville för den sakens skull inte avbryta den evighetskonversation som pågått sen den dagen hon lärde sig prata, så i stället hojtade hon ordentligt högt för att det skulle höras bort till mitt hörn. Varje gång hon sa nåt försökte jag hojta tillbaka att jag inte hörde så det var ingen idé att hon försökte prata med mig. Vilket var en lögn. Det var bara att jag inte visste hur jag skulle svara på saker som "Han såg väldigt rolig ut, pappa" (om en gravt handikappad kvinna) och "Jag ser en som ser ut som hon har påssjuka runt hela ansiktet". Tyvärr fick mitt svar bara till följd att L tog om alla sina medresenärsrecensioner med dubbel röstvolym.
Att hon själv hade mössan bak och fram hela resan var det dock ingen som kommenterade.

Barda i trädgården

Föräldratips för den som vill få innesittande barn att komma ut men inte anser sig ha råd att hålla på och leka med dem i tid och otid: Gör trädgårdsarbetet till en lek!
I dag lekte vi Barda, känt och mycket läskigt barnlajv på Barnkanalen. Jag var Karl, då jag har en naturlig fallenhet för hans mjukväsande västgötska. Den s k portalen dök upp mellan äppelträden och ut kom "Häxan Maria" och "Trollkvinnan Lábrador" (med betoning på första a:et). HM och TL fick olika uppdrag såsom att "hitta kristallen som har blivit förvandlad till en helt vanlig sten". Karl bistod genom att samla magiska löv med sin lans (kratta), stuva undan sommarlägret (studsmattan) och låsa in hästarna (cyklarna). Sen frös Trollkvinnan Lábrador om tårna och Häxan Maria tappade byxorna så då gick de in. Karl stannade kvar ute och försökte hitta Bellawyn i varmkomposten, men där gick han bet.

I vår familj 2

Har jag sagt att vi självklart lagar all barnmat själva i vår familj? Nyttigare, billigare, godare och snyggare. Eller i alla fall billigare.

Vintermedicin

Efter en lite tuff och besynnerlig start på dagen behövde jag anlägga någon sorts motmedicin. Det blev vinterpromenad med bäbis och sen gå till förskolan för att jiddra med femåringarna (ett underskattat glädjepiller om man verkligen ger det en chans) och än en gång röras av hur fantastiskt genuint och inte bara yrkesmässigt vänliga L:s förskollärare är.

Comeback kid

Det var ca fyra och ett halvt år sen sist, men i dag var det comebackdags. Och hör och häpna - allt var sig likt och tydligen jag också eftersom både Tina och Mahin kände igen mig på stört. Då känner man sig sedd och välkommen.
Öppna förskolan är ett fint ställe. Bäbin fann sig väl tillrätta - roliga leksaker och mycket spill att sätta tänderna i på golvet. Sångstunden var också kvar, och det tog ju ett par låtar att vänja sig vid den något bisarra situation: tio vuxna människor som sitter i skräddarställningsring och sjunger "mjao, mjao, kiss kiss kiss kiss kiss kiss kiss" och låter som att de menar det. Men redan på noshörningslåten kändes allt fullständigt naturligt.
Tyvärr slutade det olyckligt då jag glömde skötväska inkl plånbok och kamera (därav detta bildlösa inlägg). Det blir öfs-tur i morgon också.

Skrattar bäst som skrattar högst

Utvecklingssamtal för M på eftermiddagen. Idel lovord när det gäller de teoretiska kunskaperna - hon är bäst i klassen på både svenska och matte - men så är det det där med muntlig framställan. Hon måste räcka upp handen mer och hon måste vara mer avslappnad när hon pratar inför hela klassen.
Och en del av mig är så trött på att det alltid är högljuddast som vinner och att bufflighet går före kompetens eller vänlighet i nästan alla sammanhang och att man borde kunna få vara som man är och att det är lika mycket värt. Å andra sidan ser ju världen ut just så, och då är det så klart jättebra att hennes lärare tar sitt ansvar och tar itu med det redan nu innan hon kommer upp i den åldern när klasskamraterna har blivit hårda pubertetskids som gärna tar chansen att skratta åt någon som rodnar lite under redovisningen. Dessutom är hon inte så blyg i andra sammanhang, så att det är inte orimligt att det går att träna bort.
Och så känner jag igen mig så mycket i henne. Jag tycker själv att det är svårt att ta för mig i stora grupper, medan det går mycket bättre i mindre sammanhang, och jag är ofta frustrerad över att jag har så mycket lättare att uttrycka mig i skrift än i snickesnack.

Av barn och fyllon får man höra sanningar

L:s kompis Cassandra är här och leker och avslöjade just det vi inte haft hjärta att säga till L: Att han faktiskt heter Justin Bieber och inte Justin Baby. L verkar ta det med en blandning av fattning och förnekelse.

Slutet närmar sig

Dagen då hon växer ur brickan börjar närma sig, och än så länge är hon fullständigt ovetande. Jag vet inte riktigt hur jag ska förbereda henne på detta. Förslag?

Hål

Diskokalasets mest spektakulära gåva var presentkortet på hål i öronen. I dag nyttjades det och M blev ännu större än hon redan var. Och väldigt, väldigt nöjd med sin nya look.

Så var det roliga över

I går tog det roliga slut. Bara några minuter efter skoldagens start började det pipa i M:s väska. Hon hade av okänd anledning ställt in alarmet på nya mobilen och inte lyckats stänga av den innan skolan började. Nu har magistern förbjudit henne att ha mobilen med sig till skolan.
Tråkigt av flera anledningar. Dels för att jag vet att M tycker att sånt där är fruktansvärt jobbigt: att komma försent, att göra bort sig i större folksamlingar, att göra fel. Dessutom har hon en ganska sträng lärare. Dels för att hon som sagt har längat så väldigt efter den där mobilen och så fick hon ha den drygt en dag innan det var över. Och så faller ju lite av poängen ur vuxenperspektiv. Även om jag tycker att åtta år är tidigt att ha mobil (själv var jag 27 när jag fick min första) så är det ganska praktiskt att hon kan ringa efter skolan om hon vill hänga med nån kompis hem utan att behöva ta omvägen hem för att fråga om lov.
I morgon är det utvecklingssamtal. Kanske kan vi ta upp det då. Även om jag verkligen förstår policyn och att samma måste gälla för alla.

Sorgliga bokupptäckter

Apropå censur av Vi Fem-böcker, och att den mest rasande föräldern hade som argument att han minsann läste dem när han var liten och tyckte att de var bra: Jag höll också på med Vi fem när jag var liten, fast det var mest i form av pjäsversioner som min syster skrev och där jag i bästa fall fick agera hunden. Men det gör ju inte att böckerna är bra eller uppbyggliga för det. Det är ganska många böcker jag älskade som barn som jag nu med sorg i hjärtat har upptäckt är för bedrövliga. Allt av Ole Lund Kirkegaard som jag skrattade munnen av mig åt när jag var liten visade sig ju till exempel vara så där äckligt danskt icke-PK och inget som jag vill att mina barn ska behöva smutsas ner med. Sune och Bert är inte direkt någon genusdröm (även om jag fortfarande tycker att Bert-tv-serien och filmen i många stycken är geniala). De där gamla John Bauer-grejerna med trollungar som förkastas av familjen bara för att de är fula har jag helt enkelt gömt undan på vinden. Inte ens en sån modern klassiker som "Tzatziki och morsan" känns helt okej. Astrid Lindgren är fortfarande toppen, men Bullerbyn och en del andra mer gamla grejer får jag simultancensurera för att få bort det värsta "sånt här passar sig för tjejer"-skräpet. För att inte tala om allt negertjat i Pippi, men det utgår jag från att alla plockar bort. Det är ett styvt jobb, men man vänjer sig snabbt.

Bråda dagar

Födelsedagsbarn i kombination med svärmorsbesök har inneburit späckade dagar, därav det tunnsådda bloggandet. Inte så att svärmor och hennes man kräver en massa uppvaktning, utan tvärtom. Eftersom vi till vardags lever i barnvaktslöst land gäller det att maximera tiden när de är här. I fredags passade jag som sagt på att vara med M i skolan, i fredags kväll kollade jag in John Cleese-showen, i går fick jag och frun först storhandla tillsammans i sällskap av endast ETT barn, vilket till vardags brukar kännas ungefär som att vara på dejt och sen på kvällen fick vi som sagt gå på riktig dejt, helt utan något barn. Här är lite annat som hände under helgen:

Vi har denna höst tagit itu med ett dåligt samvete och äntligen kommit igång med cykelträning för L. Och precis som jag anade var svärmors mans övernaturliga cykelpedagogik precis vad hon behövde för att lära sig på riktigt. Ett litet pass med honom och hon kunde plötsligt både starta och stanna själv. Och cykla lite däremellan. En stor händelse.

 Varje söndag är det simskola för L. Förra helgen tog hon två märken, i dag ingen. Dagens duschlåt var den finstämda Suzzie Tapper-låten "Visst finns spirakel, och för mig är det faktiskt du" och jag kunde bara säga "dito, baby".

 Och så bjöd den nyblivna åttaåringen på diskokalas. Gästerna var dansglada, hade köpt lite för överdådiga presenter och högg glatt in på både grönsaker, popcorn och glasstrutar (i vår familj tycker vi att man lika gärna kan dippa paprikastavar som chips). Födelsedagsbarnet själv var fortfarande mest intresserad av sin mobiltelefon.

Bäbin var också mycket disko- och popcornintresserad och bjöd gästerna på både dregel och tryckare.

BF på stan

Ungefär två gånger om året får jag och frun tillfälle att hitta på något på tu man hand. I går var årets andra tillfälle, när svärmor med man körde Dansfeber-mys med den dynamiska trion (en släkting var med och tävlade, annars hade vi så klart aldrig låtit våra barn se så undermålig underhållning). Jag och frun tillbringade vår kväll i frihet med varsitt glas Ripasso och första gemensamma biobesöket sen Dansar med vargar. Nu såg vi I rymden finns inga känslor. Den var jättebra, men det känns som att vi har nått det stadiet att det bara "är kul att komma ut lite" och att det är skitsamma om vi gör det framför Reine och Mimmi i fjällen eller typ KM i bridge.

Paketen är inte det viktigaste

Tjuvlyssnat på väg från matsalen i skolan i dag:
Klasskompis 1: Du, jag kanske inte har med mig nåt paket till ditt kalas. Mamma har inte så mycket pengar.
Min dotter: Det gör inget.
Klasskompis 2: Jag kan ta med mig två paket.
Min dotter: Det behövs inte. Jag får ändå så mycket paket så att alla saker inte får plats i mitt rum.

Min dag i skolan

Min dag i skolan började med att vi fick ta magistern i hand. Sen fick vi stå på led. Sen gick hela ledet jätte jätte långt. Jag fick inte hålla magistern i handen. Vi fick stanna på vägen och titta på en jätte gammal fästning som var tre hundra år fast den fanns inte kvar ännu så det var mest en fotbolls plan där. Sen gick vi vidare och kom ända till renings verket. Där var det en tjej som berättade om vatten och bajs och vi fick se en film med en som jag känner lite som heter Jesper där han berättade om vattnet och bajset fast hans röst passade inte med munrörelserna så jag fattade inte så mycket och sen berättade tjejen om hur dom kan återvinna bajset och sen fick vi chokladbollar. Sen fick vi gå runt och titta på alla ställen där allt som man spolar ner i toan hamnar och det luktade så äckligt att vissa nästan försökte kräkas. Sen fick vi en vattenflaska och en avlopps skrapa och sen fick vi gå hem och det var jätte jätte långt då också. Sen fick vi mat. Det var rösti. Man fick högst ta 20 rösti. Jag tog 18. Rana tog 36. Man fick dinosauriekiss att dricka. Sen var det klassens timma och då var det mördarleken, äggulan och katten och musen. Jag fick aldrig va men jag fick hålla magistern i handen då. Sen fick vi färg lägga en grej från renings verket. Hedvig och Hillevi hade namns dag och det var fem grader ute. Sen fick vi gå hem.

En gåva

Kring jul 2001 blev jag ihop med en tjej. I början på mars 2002 upptäckte vi att vi var gravida. Det var ganska chockartat, särskilt för henne som var 25 år och dittills inte hade ägnat en tanke på att bli mamma. Själv var jag nästan 27 och hade så smått börjat längta, men tänkte nog att jag skulle leva under något mer ordnade förhållanden innan det blev av.
Det blev till att rannsaka sig själv. Jag slöt ögonen och försökte föreställa mig mig själv tillsammans med denna tjej och ett litet barn. Det gick bra. Jag blundade lite hårdare och försökte se oss tillsammans om fem år. En revolutionerande tanke som jag under andra omständigheter aldrig ens hade vågat snudda vid. Till min häpnad och glädje såg det riktigt fint ut.
Lyckligtvis var tjejen ifråga med på båten efter en tid av chock och ältning. Månaderna efter blev några av de bästa i mitt liv - det var helt fantastiskt att bygga om sitt utsiktslösa singelliv till att leka och faktiskt leva kärnfamiljsidyll med någon som man fortfarande var nyförälskad i. Särskilt för två skilsmässobarn som oss.
Kl 14.28 den 14 oktober 2002, ungefär tio månader efter att vi blivit tillsammans, kom vår dotter. Det var så klart det mäktigaste jag varit med om. I dag fyller hon åtta år, har fått en egen mobiltelefon i present och jag är så sjukt obeskrivligt ödmjukt glad för att jag har henne.
Och tjejen som blev överraskningsförälder för åtta år sen visade sig så klart vara världens bästa mamma. Och fru.

I vår familj

I vår familj blandar och maler vi vår egen bäbisgröt.

Evolutionens under

När jag var åtta år kom min pappa in en kväll och satte sig på min sängkant och förkunnade med allvarlig röst att det var dags nu. Sen lärde han mig det oumbärliga prutt-i-armhålan-partytricket, och du milde vad jag har haft glädje av det genom åren.
Självklart har jag sett det som av högsta vikt att föra över denna färdighet till kommande generation. Och se och häpna! I kväll lossnade det ordentligt för min förstfödda och till skillnad från mig lyckades hon lära sig det redan som sjuåring. I morgon fyller hon åtta och vi har plötsligt dubbel anledning att fira. Hon gör mig sannerligen stolt varje dag.

Föräldramöte

Föräldramöte på förskolan på kvällen, och jag höll en låg profil. När de delar in oss föräldrar i smågrupper brukar jag känna att jag måste ta mitt ansvar och fråga något om det där med genus och då blir det alltid så spänd och konstig stämning. Och eftersom jag är konflikträdd brukar jag inte ställa till några större scener, utan lägga ner rätt kvickt.
Nu var det bara en storgrupp, så då sa jag inget. Men när en av förskollärare sa att det ju ställer lite speciella krav att det är 16 flickor och 6 pojkar på avdelningen, tog en pappakollega sitt genusansvar och ställde en följdfråga. Genast blev det en massa fniss och höhöande bland övriga föräldrar och jag blev sådär sorgsen igen och kände att vi har en sån lång, lång väg att vandra. Men förskolläraren svarade bra och det känns ändå viktigast.

Aramsamsam

Första gången M skämdes för mig var för övrigt i samband med ett barnkalas. Hon skulle till en kompis med det skönt klingande förnamnet Samsam och jag erbjöd mig att vid hämtning hylla födelsedagsbarnet med att sjunga klassikern "Aramsamsam, aramsamsam, karevarevarevarevare ramsamsam" (med reservation för att jag missuppfattat texten). Detta var inte aktuellt visade min dotter med väldig tydlighet, vilket som sagt gjorde mig väldigt stolt.
När jag väl stod i Samsams tambur kom M fram och sa lite för högt: "Skulle du inte sjunga, pappa?". "Eh, nej... eh..." stammade jag fram och kände skammens rodnad stiga i ansiktet. Men blev än mer stolt över min dotters sätt att hämnas och fullständigt genomskåda min skämsbluff. Hon är sannerligen fantastisk.

Var och en skäms för sig

I går kväll gavs det konsert med äldsta dotterns kör, denna gång på temat katt, vilket drog rekordpublik. När vi satt och väntade på att konserten skulle börja blev jag lite rastlös och frågade M om hon tyckte att jag skulle gå fram och köra lite på trumsetet som stod bakom scenen. Hon svarade med ett sammanbitet, vokallöst och väldigt distinkt "nj" och en blick som med all tydlighet visade att det var en mycket dålig idé.
Detta är andra gången på kort tid som hon visat att hon faktiskt kan skämmas för sin pappa. Och det gör mig mycket stolt, då det ju är ett av de främsta tecknen på mognad och utveckling. Samt att jag gläds åt varje gång jag får använda det fina vuxenuttrycket "var och en skäms för sig".

Svettig morgon på Vaxkupan

Jag och bäbin hängde så klart på låset på Vaxkupan i dag för att komma över Håkan Hellströms nya. Men icke. Den hade inte kommit in än fick den klart besvärade försäljaren erkänna. Jag kände mig inte helt nerslagen då jag i stället hittade en gammal Damien Rice-platta med tillhörande b-sidessamling till vrakpris. Men icke. Skivan var spårlöst försvunnen (de har ju bara omslagen ute i affären, ni vet), trots att försäljaren for runt i hela lokalen och ringde både den ena och den andra. Han blev ganska svettig. Det blev även jag och bäbisen, som dagen till ära gjorde täckjacksdebut.
Vi fick gå hem i ogjort ärende. Men vi fick senaste Sade-skivan för 85 som tröstpris så nu blir det smooth poplunch.

Ny generation Beatles-freak

L är en riktig supernörd. Tidigare har det främst varit melodifestivalen - hon kan alla låtar, artister och länder som varit med de senaste tre åren. Härom månaden var det valet hon snöade in på - hon kan alla partiledare till namn och bild och de politiska grunderna (hon gillar inte "Sverigemodekraterna" och Göran Hägglund men tycker att Miljöpartiet är toppen).
Nu börjar hon visa ett mycket sunt intresse för Beatles. Förmiddagen har ägnats åt förhör, och hon vet nu sånt som är viktigt i hennes värld som i vilken åldersordning beatlarna är, vilka som är döda och hur de dog och vilka som bar glasögon. Dessutom älskar hon låtarna. "I me mine" är favoritlåten än så länge.

Go Stadsbibblan!

Ett hett barnkulturbråk har svajat upp i Norrköping de senaste dagarna. Föräldrar rasar över att de inte kan låna Fem-böcker på stadsbiblioteket. Jag säger: go stadsbibblan. Så länge det sker med någon slags måttfullhet och utan överdrivna översittarfasoner tycker jag absolut att ett stadsbiblioteks uppgift bör vara att agera någon sorts gatekeeper för barnens läsvanor. Särskilt som det i detta fall inte bara handlar om den låga litterära kvaliteten utan om den otäcka 50-talsrasism som befolkar Enid Blytons böcker.
Nu har bibblan, läser jag i NT, gjort någon sorts halv pudel och tagit in specialtvättade Fem-böcker där den värsta rasismen plockats bort. Fint, även om jag gärna hade sett att bibblan stått pall hela vägen ut.
Jag har väldigt svårt att förstå hur det kan vara viktigt ur något slags kulturarvssynpunkt att rasistiska skitböcker ska läsas för barnen, precis lika lite som jag förstår att det ses som något slags angrepp på den svenska folksjälen att göra nya Pippi-böcker där kungar får vara kungar utan sjuka KKK-prefix.

Glad i mat

Min fru ägnade en ansenlig del av sin föräldraledighet åt att brassa krubb åt bäbin. Och då snackar vi inte vanligt morotsmos, utan här skulle det så klart serveras kulinariska läckerheter med parmesan, oliver, bulgur, pestopasta - allt blandat med nyttiga linser, rotfrukter och det var bara stavmixerihopjoxandet som skilde rätterna från vilken trendig vegolunch på stan som helst.
Självklart har jag känt pressen. Den har jag hanterat genom att försöka toppa med en massa avancerade storkok med svåruttalade ingredienser. Tyvärr även ganska svårsmälta, har det visat sig. Bäbin har varit lös i magen i typ två veckor och först nu har jag fattat sambandet med mina halvkokta borlotti- och mungbönor.
Eftersom hon likt sina systrar har en fullständigt omättlig aptit har detta lett till att jag tillbringat så gott som hela förmiddagarna vid skötbordet.
Nu är det diet som gäller. Högst 2,5 dl mat (motsv en dryg barnmatsburk) per måltid och bara milda och välmosade puréer. I dag blev det kålrot, morot och potatis. Fast kokat i lite Renée Voltaires lantbuljong. Nån sorts värdighet måste även en bäbis få ha.

18 kids kvar

Så nås vi av nyheten att Solomon Burke har trillat av pinn på en flygplats i Amsterdam, och i samma sekund blev fler barn faderslösa än vid en genomsnittlig bombräd på Gazaremsan. 21 barn, 90 barnbarn och 19 barnbarnsbarn lyckades han lämna efter sig. Jag hoppas att det inte stämmer, men det sägs att han inte tog ut sin halva av föräldraledigheten för ett enda av barnen. Dåligt i så fall.
Men han hade ju andra talanger. Hans magnifika comebackalbum "Don't give up on me" från 2002 har spelats flitigt hemma i köket under åren. Tyvärr får jag efter idoga försök inte in youtubeklippet med Burken i detta inlägg, men kolla youtube. Han är mäktig på så många sätt.

I rollerna

Kamrater och mötesdeltagare.
Sen två veckor är jag det som i folkmun kallas "barnledig", och planerar att vara det i cirka 11 månader till. Likt många före mig känner jag ett omättligt behov av att dela med mig av allt mina gudomliga avkommor tar sig för, men nu när jag är utan både fikaraster och arbetskamrater finns inget naturligt forum längre. Jag känner inte att jag kan ringa till jobbet varje gång något stort händer.
Så, tam-ta-tam, i stället ger jag er (eller mig själv, kanske): Hemma bäst-bloggen.

För nytillkomna tittare inleder jag för tydlighetens skull det hela med en presentation av huvudrollsinnehavarna:



 J, elva månader. Min huvudsakliga partner in crime det närmsta året. En språkligt begåvad och på det stora hela taget gladlynt tjej. Intresserad av mat, människor och practical jokes.




L, fem år. Rolighetsminister och drama queen. Väldigt mycket hjärta och hjärna på liten yta. Känner sig bara fullständigt hel och tillfreds om hon upptar minst 80 procent av familjens samlade levnadsutrymme. Ligger för tillfället på ungefär 65 procent, vilket stör henne.

 

M, åtta år. Familjens Garbo - vacker, svårfångad och komplex: lätt blyg men med en väldig integritet. Bortsett från hennes medfödda känsla för stil och mode den i familjen som mest liknar mig.



Och så får jag väl bita i det sura kd-äpplet och erkänna att det finns en mamma/fru inblandad också (till höger på bilden).

Själv är jag en lagom klok och ännu inte helt gråhårig man i mina bästa år. Här på snabbvisit i Helsingör i min finaste Bosse Larsson-tischa.