Bäbin konverserar

Ett år och kan redan föra en fullständigt begriplig konversation. Så här lät det nyss:
Frun: "Men har du bajsat?"
Bäbin: "Pappa! Pappa!"
Jag: "Mamma kan faktiskt också byta bajs, tro det eller ej..."
Bäbin (tveksamt): "Mmm..."
Frun: "Jo, kom nu. Tror du inte att jag kan?"
Bäbin: "Nää."

I himlen får alla leka

M och L ägnar en del tid att bygga upp en låtkatalog. Meningen är att jag ska spela in låtarna i fråga.
Kvaliteten har varit lite blandad än så länge, men nu har L fått till en riktigt stark text. De första verserna handlar om hur hon och en kompis kämpar för att få leka, men hela tiden möter hinder i form av sjukdom och annat. I den ruggigt starka avslutningsversen (se texten ovan) konstaterar de att de inte får leka i hela sina liv. Men så kommer den mäktiga vändningen när de möts i himlen och leker där hela tiden. Och när man tror att klimax är nått så kommer ännu en vändning när låtens jagperson far i väg till Egypten. Fast efter sportlovet är allt som vanligt igen. I himlen, alltså.
Banne mig det starkaste jag hört i den genren sen "I en sal på lasarettet".

Nedslag i julidyllen

 Julafton började traditionsenligt med julegröt och Vanquin. Hela familjen plus de två gästerna lät sig väl smaka.

Bäbin fick springmask (därav den fina grötkryddan), men det var ingenting mot vad L drabbades av. Att tappa rösten är ungefär det värsta som kan hända en pratmaskin som hon. Som tur är lärde sig det lilla geniet teckenalfabetet en långtråkig kväll i november. Oturligt nog har inte alla andra i familjen lärt sig det.

Barnen fick många men inte äckligt många julklappar. Föräldrarna lyckades nästan hålla den nya budget/antikonsumtionsgränsen gentemot varandra, jag bättre än frun, och gästerna blev till synes glada över att få välgörenhetsgåvor. På det hela taget en lyckad klapputdelning, även om barnen redan ett dygn senare hade utvecklat ett gravt dataspelsberoende. Men så är det när man håller dem ifrån det till åtta års ålder.

Jullov

Nu tar vi jullov här hemma. Än så länge en till synes idyllisk sådan. Barnen har gjort pepparkakshus, mamman har kokat knäck och kola, jag har gjort mina årliga chilipraliner, granen är klädd och bäbin har lärt sig gå på riktigt.
Och så är ju min "de fem sämsta ursäkterna"-lista avklarad. Den tog lite kraft, särskilt att svara på de arga kommentarerna, men det har varit roligt med supporten också. Nu går bloggen ner på lite jullovssparlåga, men jag har lite idéer om fler listor, så håll utkik framåt nästa år.
God jämställd jul.

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 1

1. ”Kvinnor är ju ändå bättre lämpade”

Låt mig citera något den aktade skådespelaren Börje Ahlstedt säger i den alldeles nya boken om hans liv: ”När kvinnor gör som Solveig Ternström, det vill säga klipper håret och börjar röka cigarr, lämnar de sin medfödda kapacitet som vårdande människor och då blir världen en sämre plats för oss alla.”

Börje Ahlstedt lever med andra ord kvar på 30-talet. Börje har i många sammanhang gjort tydligt för oss att han inte är riktigt riktig, men en ursäkt har han i alla fall: han är faktiskt född på 30-talet. Alla de stackars människor, män som kvinnor, som får barn i dessa dagar och låter mamman ta hela föräldraledigheten med motiveringen att hon ”genetiskt är bättre lämpad” är inte födda på 30-talet. De borde veta bättre.

Annat som ansågs fräscht på 30-talet: Ljudfilm. Planeten Pluto. Judeförföljelse. ”Negerjazz”. Militärer som skjuter demonstranter. Hitler.

Om jag ska sluta raljera: Visst är jag och min fru olika. Jag är mer känslomässigt hämmad, jag är mer intresserad av fotboll och jag är mer slarvig när det gäller att komma ihåg barnens matsäckar, extrakläder och kompisars födelsedagar. Men inget av det har ju med DNA att göra. Det beror på att vi är uppfostrade på olika sätt och genom hela livet i de flesta sammanhang har behandlats olika beroende på om vi står eller sitter ner när vi kissar (nu sitter jag också sedan några år, men ni fattar vad jag menar...). Att extraklädeslådan på dagis skulle ha något med biologi att göra faller ju på sin egen orimlighet. Extraklädeslådor fanns ju inte ens på 30-talet! Och garanterat inte på stenåldern.

Föräldraledigheten är i stället ett utmärkt tillfälle att råda bot på den lättja, självupptagenhet och missriktade koncentrationsförmåga som de flesta män påtvingas genom uppväxten. Jag får kämpa lite hårdare för att hålla den där extraklädeslådan i skick, men det går. Och i gengäld kan jag med mitt okomplicerade förhållande till denna låda lära min fru något om hur ens ställning som god förälder och människa inte i första hand står i relation till antalet extrastrumpor på förskolan.

Det jag vill säga är att det så lätt blir en ond cirkel. Om kvinnan från början får sköta blir hon så klart master på detta och då blir det kortsiktigt lättast att ”hon som vet hur man gör” får köra på i all evighet. Och att hon har första tjing på omhändertagandet och uppfostran betyder ju inte att den modell hon utvecklar är den enda rätta.

Claim your right boys! Killar kan! Chucks kick också ass! Om de bara vill.

Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”om nu Gud skapte en för att sköta bilen och tipsradera, varför skulle en då envises med hålla på och ägna sig åt di där barna? En begriper't då inte.” Om svaret är ja, har du gjort rätt.

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 2

2. ”Jag får inte för henne”

Äh men kom igen nu, macho man. Det är ju dina dagar. Att ta dem mot din vilja kallas stöld. Eller behövs det en lektion här? Okej, så här funkar det:

Varje förälder får 240 dagar var, punkt. De är alltså knutna till respektive förälder, precis som a-kassa, semester och annat individuellt. Meningen med detta är att barnet ska få vara lika mycket med båda sina föräldrar, och att de samhällsfunktioner föräldrarna har utanför hemmet ska bli ungefär lika lidande/gynnade av föräldrarnas bortovaro. Sen finns det en liten klausul i systemet som gör att vi till skillnad från andra statliga försäkringar kan skriva över dagar på den andra föräldern. Men det betyder ju inte att det är menat som grundmodell.

Alltså krävs det en aktiv, fysisk handling - ett skriftligt avsägande - från pappan för att mamman ska få fler än sina 240. Och att därför komma dragande med ”jag skulle vilja, men hon låter mig ju inte” blir bara självförnedrande.

Vad hotar hon med? Kökskniven? Skilsmässa? Knappast, va? Du gör det bara för enkelt för dig. Hon har haft barnet i magen och har ett försprång redan där. Vill du att det ska skena i väg fullständigt?

”Familjerna måste få välja själva vad som är bäst för dem” går som ett mantra genom debatten. Men sanningen är ju att det inte handlar om att familjerna sätter sig ner och väljer, utan att de låter allt rulla på som det alltid har gjort i alla tider. Om människor bara försökte närma sig att använda föräldraförsäkringen som den är tänkt att användas skulle individuell föräldraförsäkrings-ivrarna kunna ägna sig åt fotvård i stället för att lägga sig i andra människors liv.

Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”att hålla på och bråka med frugan om nåt så oviktigt som barnen, vad var det egentligen? Där borde jag ha gett mig direkt.”? Om svaret är ja, har du gjort rätt.

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 3

3. ”Men jag tar ju min del”

Jaså, gör du. Grattis, bra, man bugar. Men tillåt mig tvivla. Risken är stor att du är en av de väldigt många pappor som hävdar att de ”tar sin del” och då syftar på de så kallade ”pappamånaderna”. Vilket är en dubbel missuppfattning.

För de första så är hela utgångspunkten i föräldraförsäkringen - tro det eller ej - att föräldrarna ska ta hälften var av föräldradagarna. Men det återkommer jag till högre upp på listan.

För det andra har ”pappamånaderna” inget specifikt med papporna att göra. Så här är det: varje förälder har 240 dagar att förfoga över. Av dessa går 60 inte att överlåta på den andra föräldern, oavsett kön. Att dessa dagar i folkmun har kommit att kallas ”pappamånader” har så klart att göra med att de tillkommit för att få fler pappor att vara hemma. Vilket dessa månader också har lyckats med, och det är ganska få utanför kristdemokratiska partiet som i dag ifrågasätter dem. Även om de tyvärr har en tendens att pytsas ut i småportioner kring julhelger och sommarlov och därmed inte göra någon större nytta för jämställdheten i vare sig hem eller samhälle.

Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”jag är så jävla stolt över hur jag lyckades lura systemet när kidsen var små. De där tvångsföräldradagarna var ju perfekta för att slippa ta semester i mellandagarna när frugan ändå var hemma och skötte barnomsorgen.”? Om svaret är ja, så har du gjort rätt.

PS: Så här långt in i listan vill jag passa på att be om ursäkt för att den är så tvåsamhetsfokuserad, och i viss mån heteronormativ. Men nu var det just de män som inte vill ta sin del av ansvaret för barnen som jag vill komma åt här. Förhoppningsvis kan jag få till fler listor framöver med andra vinklar.

Rejs mot döden

På väg till cirkusträningen lekte vi "den som inte blir påkörd vinner". En plogbil på baksidan av polishuset var nära att putta ner L till andraplatsen, men det slutade oavgjort.

Vårt dagliga bröd

Fråga: om en åttaåring just har ätit åtta smörgåsar till mellis - är det då fel att neka henne en nionde?

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 4

4. ”Jag är för oumbärlig på jobbet”

Jag har tagit upp detta tidigare i bloggen: Om det är något man lär sig när man är föräldraledig, så är det att man inte är oumbärlig på jobbet. Jag har själv fått veta det den hårda vägen, och det är klart att det gör saker med självkänslan. Min erfarenhet är att det tar ungefär två månader att flytta över sin självkänsla från att vara baserad på yrkesstolthet och samhällsstatus till att främst bygga på att man faktiskt är en närvarande och bra förälder. Det kan vara en omskakande process, men välgörande, och ger i längden en frihetskänsla. Dessutom kan det vara bra att vara förberedd på den dagen man går i pension. Där kan man snacka om brutalt uppvaknande när man inser att arbetsplatsen fortsätter precis som vanligt och att man efter uppskattningsvis två veckor i bästa fall är någon vag skröna värd att ägna ett par minuter av en fikarast åt.

Det finns alltid någon annan som kan göra ditt jobb. Och denna annan kanske dessutom är en arbetslös figur som får väldigt stor glädje av att du ger den chansen att få in en fot på arbetsmarknaden.

Dessutom är föräldraledigheten en baggis ur jobbsynpunkt. Det spelar ju knappast någon roll om du är borta två, sex eller tolv månader – rimligen måste din arbetsgivare ändå sätta in en vikarie som gör att du kan släppa jobbet mer eller mindre fullt ut. Det svåra kommer sen, när du ska jobba deltid och vabba. Det är då den stora jobbstressen sätter in.

Fast just det, ja. Om du inte tar din föräldraledighet kommer ju den andra föräldern automatiskt att bli den som tar hand om deltidsarbetandet och vabbandet när barnet börjar förskolan. Det enklaste för alla parter är att låta gamla könsrollskillen sköta castingen i familjelivet, så slipper man struliga dilemman. Men det enklaste är inte alltid det bästa i längden...

Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”jag ångrar att jag bara ägnade 38 år åt företaget, när jag hade kunnat ge det 40 år av mitt liv”? Om svaret är ja, så har du gjort rätt.

Simultankapacitet

Att gå och prata i mobilen samtidigt är inga problem för vår bäbi. Nya rekordet: 16 steg! Nu kan man säga att hon kan gå, va? Eller var går gränsen?
Och till frun, om du läser detta på din htc nånstans i Norrköpings nattliv: du hade rätt. Förlåt för att jag tvivlade på vår alla tiders bäbi.

Dålig tajming

Fint utomhuslucia i går med något mulliga lucior och tärnor. Och stor teaterpremiär i dag med L i huvudrollen. Som jag hade sett fram emot detta, men så började bäbin göra ifrån sig på ett misstänkt magsjukevis och då är det ju 48 timmars karantän som gäller.
Hon och jag fick bli hemma. Och i morse begicks en stor debut i familjen när M för första gången på egen hand följde L till förskolan. Dessutom utrustad med videokamera så att hon skulle kunna föreviga den stora teaterinsatsen. Jag och bäbin är hemma och håller oss i närheten av skötbordet i stället.

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 5

5. "Vi har inte råd"

I min bekantskapskrets finns ca två par där jag faktiskt respekterar detta argument. I båda fallen handlar det om att den ena föräldern pluggar medan den andra har fast heltidsjobb. Klart att det blir snårigt att få det att gå ihop, även om det faktiskt går om man verkligen vill.

Men så gott som alla pappor (och mammor för den delen) som använder det ekonomiska argumentet gör det av något av följande skäl:

1. Han tror att de inte har råd, och utgår från att man automatiskt hamnar på fattighuset om den förälder som tjänar minst jobbar. Om han bara bemödade sig om att räkna lite skulle han upptäcka att det krävs väldiga löneskillnader för att kunna använda detta argumentet med någon sorts trovärdighet. Och om han inte orkar räkna kan jag passa på att tipsa om detta lilla verktyg, skapat av några driftiga folkpartister som också tröttnade på slentriansnickesnacket.
2. Han är inte beredd att offra någon som helst levnadsstandard för att kunna vara med sitt barn. Matlådor, H&M-tröjor och förra årets platt-tv-modell är för förnedrande för att ens komma på fråga.
3. Det är ett smidigt argument att ta till, eftersom det sällan ifrågasätts, när det i själva verket handlar om att han och mamman tycker att det är bekvämare att låta gamla könsrollsmonstret sköta ruljangsen.

Punkt 2 är lite av en nyckel, för nästan oavsett ekonomiska förutsättningar handlar det om att göra ett val. Valet platt-tv, hämtmat och charterresor kontra föräldraledighet borde ju i en bra värld vara givet. Det kan krävas mer omvälvande uppoffringar än så, men oftast handlar det om ganska små livsstilsomställningar. Men oavsett vad så skulle det vara mer ärligt att i alla fall kalla det för vad det är: Säg inte ”vi har inte råd att jag är hemma” om du egentligen menar ”vi tycker att det är viktigare att kunna bo jättestort” eller ”vi tycker att det är viktigare att ha råd att äta halvfabrikat och åka till Phuket”.

Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”jag ångrar att jag var så mycket med mina barn när de var små när jag i stället hade kunnat satsa på att ha mer avancerad teknisk utrustning hemma”? Om svaret är ja, så har du gjort rätt.

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn

Av någon anledning finns det en mängd människor (både män och kvinnor) därute i den s k verkligheten som är beredda att offra både armar och ben för männens rätt att skita i sina barn. Jag har som några eventuellt märkt rätt svårt att förstå detta. Det finns så många skäl att utnyttja det fantastiska föräldraförsäkringssystem som politikerna har givit medborgarna i detta land.

Enligt en opinionsundersökning som SVT gjorde förra året tycker också 70 procent av svenskarna att män och kvinnor ska vara hemma lika länge med barnen. Ändå är det bara en halv procent av de svenska familjerna som tar ut helt jämställd föräldraledighet.

Så vad handlar då detta om? Ett samhälle inte anpassat för manlig föräldraledighet? Jo, till viss del – det är fortfarande rätt kass attityd på många arbetsplatser. Klassiskt hyckleri? Jo, det också, förstås. Uppfinningsrikedomen när det gäller att komma på ursäkter för att inte vara med sina barn är imponerande.

På allmän begäran (eller mest min egen, ärligt talat) tänkte jag de närmaste dagarna presentera min lista över de sämsta ursäkterna för pappor att inte ta ut sin halva av föräldraledigheten.

För spänningens skull börjar jag bakifrån, och kommer under dagen alltså att ge er den femte sämsta ursäkten för att inte vara med sina barn. Sen kommer de en efter en med jämna intervall, och innan julafton hoppas jag kunna presentera vinnaren: den allra sämsta ursäkten för att inte ta sin del av föräldraledigheten. Klipp ut och spara.

Själv är bäste dräng

När vi började föreslå får bäbin att det kanske var dags att börja äta på egen hand tog hon det som en mycket grov förolämpning och grät och skrek så fort vi antydde att hon kunde hålla i skeden själv.
Sen dess har vi tagit det lugnt, men på sistone har hon visat en del frustration och rastlöshet vid måltiderna och till lunchen i dag tog mamman fram hennes sked för att kolla om det var det hon suktade efter. Och visst: det var dags att ta ännu ett småbarnssteg! Det blev en mycket lugn och trevlig måltid, om än något kladdig.

Monarkin räddad?

Jahaja, så har allas våra kvällstidningar basunerat ut den stora nyheten: Victoria är tjock! Hon måste vara på smällen!
Jag hoppas sannerligen att de har rätt. Dels för att det vore roligt för Vickan och Danne, men också med tanke på Victorias sjukdomshistoria. Om hon bara har tryckt i sig lite för mycket pressad anka är dagens förstasidor med inringad mage inte det nyttigaste att tugga i sig till frukosten.
Men eftersom hon tydligen ratade vinet till ankan är det säkert en bulle i ugnen. Och det är ju bara att gratta. Jag och frun har snackat mycket om vad som skulle hända om något inte gick enligt normplan 1A, och det första hindret tycks alltså avklarat. Det är trots allt väldigt många människor därute som inte kan få barn alls eller i alla fall har väldigt svårt att få till det.
Men det finns mycket annat som kan hända innan vi har facit. Och det är nog en del oro i kungliga slottet framöver. Det är trots allt den kommande statschefen som ligger där och jäser. Kan man tänka sig en liten monark med Down's syndrom, till exempel? Chansen är nog liten, jag gissar att Victorias kropp är minitiöst genomgången med alla sorters KUB-, PUK- och PIN-koder som finns och att kromosomfel inte riktigt är välkomna i den rojalistiska familjen. Men det vore spännande att se vad succesionordningen skulle säga om det. Och även om det i dag går väldigt lätt att välja bort ovälkomna gäster i livmodern så har inte ens tronföljaren gudamakt. En liten syrebrist vid förlossningen till exempel och farbror kungen står där med ett problem att hantera... Betänk hur hårt han kämpade emot att Victoria (gud bevare oss väl, hon har ju snippa!) skulle få ta över tronen, när det faktiskt fanns en son (och med facit i hand: tack gode gud att det inte blir Carl-Philip som tar över tronen). Hur skulle han se på en tronföljare med cp-skada? En med aspergers? En homosexuell?
Nåja. Det blir nog bra. Och förhoppningsvis lever vi i en republik innan Westling junior ens har nått puberteten.

Fredagslista från en renlevnadsfemåring

OBS! Bilden tagen vid ett tidigare tillfälle.

Så var det dags att kasta lite dåligt samvete på sin stackars far som bara vill ha lite lugnt och avslappnat på fredagkvällen. L kastade helt utan förvarning fram en lista på med vilken frekvens hon tycker att vuxna ska konsumera alkohol:
1. Aldrig
2. En lördag i månaden
3. Varje lördag
4. Varje onsdag och lördag
5. Varje dag
Själv klarar jag med nöd och näppe fjärdeplatsen, fast jag brukar föredra fredag och lördag. Denna vecka körde jag dock rätt hård torsdagskonsumtion, när mina arbetskamrater bjöd på både glögg, julöl, rödvin och whisky, så nu är frågan hur jag gör resten av helgen.

Tjock tärna

 På L:s utmärkt ambitiösa förskola sker luciafirandet så klart utomhus. Vi har därför inventerat förrådet efter lucialinnen med rätt passform för att träs över en täckjacka. Det gick bra. Tyckte i alla fall jag. Tärnan var själv inte helt nöjd med sin nya, knöliga putmage.

Men sen blev hon glad i alla fall.

Pannbiffschock

Ibland när jag och bäbin vill ha lite vardagsedge går vi till arbetarfiket nere på Stockholmsvägen. Där kan man få sig en kaffe, helt utan krusiduller. Möjligen med lite mjölk om man letar. Framför allt kan man leka "leta köttfritt" på de över hela lokalen spridda menytavlorna. Det är inte det lättaste. Än så länge har det blivit ostfralla varje gång, men vi letar vidare.

Etnologisk genusstudie på öppna förskolan

När jag gick på öppna förskolan med min förstfödda var jag ensam man. Som jag minns det såg jag inte en enda annan pappa på de elva månader jag var föräldraledig. Det var jag och ett litet kvinnligt kärngäng som åt kaka och snackade om tv-såpor, då detta utspelade sig på den tiden när jag hade tid att se på såna.
När det några år senare var dags att gå dit med min andra dotter hade tiderna förändrats. Nu kunde man faktiskt stöta på en och annan man, men det fanns bara två sorter. Antingen den typen som höll sig cirka 50 centimeter bakom mamman och till nöds kunde uttala sig i flerordiga meningar och eventuellt hålla i barnet i några sekunder när mamman tog kaffe. Eller den lätt kutryggiga typen som i bästa fall tog av sig cykelhjälmen inomhus och som utan att skämmas sa hejdå med frasen "tjingeling!". En viss identitetskris infann sig när jag tvingades konstatera att jag förmodligen tillhörde någon av dessa två sorter och att tjingelingtypen låg närmast till hands.
Nu har jag tillbringat fyra torsdagar på öppna förskolan och kan konstatera att tiderna har förändrats igen. Nu är nästan hälften av föräldrarna till synes fullständigt normala män, varav flera verkar tillhöra den moderna, urbaniserade medelklass jag själv räknar mig till. Kvinnorna tycks dock fortfarande vara såna som helt utan reflektion räknar med att inte släppa till en enda föräldradag till dagisinskolningen.

Pålägg

Jag har en liten håglöshetssvacka och lever ett alltför händelselöst liv. Men i väntan på bättre tider ger jag er...tamtaram... M:s påläggslista!
1. Kaviar (med betoning på första a:et på östgötskt manér)
2. Keso
3. Cream cheese

Teaterchock på förskolan

Kanske såg ni den trevliga serien "Våra vänners liv" (visst heter den så) i går. Kanske tyckte ni att det var oeralistiskt överdrivet när Gustav Hammarsten ordnade superregisserat luciatåg med femåringarna. Icke. Precis detta pågår just nu på L:s förskola. Fast inte för luciatåget. Där kör de i stället daglig teaterföreställning som någon slags adventskalender med rullande schema mellan avdelningarna. För vår del innebär det att det inte är tal om någon 15-timmarsplats i dessa tider. Det är casting, klädutprovning och extrarepetitioner, så nu är det fem dagar i veckan som gäller.
Lite körigt för mig och bäbin att springa fram och tillbaka mellan repen, men mest är det ju helt fantastiskt vad de fixar på den där förskolan. Man blir ju rörd dagligen.

Ilska vid radion

Att vara hemmaledig (som L kallar det jag ägnar mig åt) innebär att man får tid att lyssna både på radio.
I dag var det Kaliber i P1 om svensk asylpolitik. Och varje gång ämnet kommer upp blir jag så arg så jag måste gå och lägga mig. Vi borde fanimig skämmas för vad vi gör med människor. Och det är nästan det värsta med sverigedemokraternas plats i riksdagen: att regeringen och socialdemokraterna kan slå sig för bröstet för att de har en sån human flyktingpolitik. Möjligen i jämförelse med sd, men det är ju som att jämföra spyor med bajs: visst, det förstnämnda smakar lite bättre men det är fan inte människovärdig föda för det.
Nu ska jag blunda en stund och i mitt inre visualisera Tobias Billström på ett plan till Irak med tvångströja och spottluva.

Fina familjen firar helg

 Jajemen. Äntligen dags för bäbin att göra pulkadebut. Den genomfördes i en känsla av samlad glädje.

Hela lördagen ägnades åt M:s julmusikal. Övning först och sedan skarpt framförande. Hon åskådliggjorde sin sotarnisse med glad uppsyn och lågmäld musikalitet.

Förklaring

Det bloggas lite lite för tillfället, men det är för att ett tidigare blogginlägg har renderat rena bokmängden med kommentarer. Skrivna av bara mig och en till i och för sig, men den tid jag haft till bloggande har gått åt att läsa och svara där.
Så att ni vet. Men det kommer nog nån mysig pulkabild här under kvällen.

När barnet själv får välja

L har ledig dag i dag och fick välja vad hon ville göra. Då valde hon att gå till förskolan.

Stoppa pressarna!

Obs! Det är notisen i mitten som åsyftas i texten nedan. Om någon skulle få för sig att göra sig lustig på döda människors bekostnad eller så.

Denna lilla notis ur tidningen Journalisten, som kom i dag, fascinerar mig så. Jag har läst tidningen i uppskattningsvis cirka 14 år och det är första gången jag ser någon annonsera på detta sätt.
Vad vill Niklas Svensson säga?
Att om det nu i några månader blir lite si och så med nyhetsbevakningen i landets näst största kvällsblaska så är det inte mer än rätt att vi vet varför? Kanske, men borde det då inte vara infört under rubriken "Hybris" i stället för "Noterat"?
Eller bara "om ni tycker att jag skriver för lite så är det inte för att jag är lat utan för att jag bara jobbar på tisdagar"?
Eller är det "se nu alla hur mjukfin och pk-duktig jag är som gör min plikt som pappa trots att jag är Sveriges viktigaste och tuffaste journalist"? Nja, då har du missat något, Nicke. Din bransch består till 80 procent av s k "upplyst medelklass" och då förslår fyra månader och 80 procent inte särskilt långt. Om det inte är så att modern tar lika lite, men då har ni mor- eller farföräldrar med väldigt mycket fritid eller nån sorts friförskola med väldigt egna regler.
En sak är i alla fall säker. Detta är Niklas Svenssons första barn. Han har ännu inte lärt sig att vi alla är fullständigt utbytbara.

Veckans fynd på hallmattan

Jo, det finns faktiskt en bäbis nånstans därinne. En väldigt trött sådan, dock.

Lebensraum 3

Skrev jag två minuter? Det tog ungefär en minut. Sen ville två gå hem och den tredje grät och hade nog också velat gå hem om det inte var för att hon råkar bo här.
Efter lite hård medling och terapi lyckades jag rädda kvar en av kompisarna. Nu är de ute igen. Livet som femåring är som en evig dokusåpa. Spännande hela tiden.

Lebensraum 2

Och bara för det bestämde de sig hastigt och lustigt för att gå ut. Mycket duktiga ungdomar. Jag tar tillbaka allt jag sagt. Tills om ca två minuter när de kommer på att de vill in igen...

Lebensraum

Det fanns många skäl för oss att köpa hus. Några: Barnen kunde få egna rum (då hade vi bara två barn), mycket mer yta för var och en, vi kunde få dörr till fler rum än toaletten.
Men det var ärligt talat rätt bortkastat. L tycker att det enda intressanta rummet att vara i är köket. Liksom alla hennes vänner.

Bajsredovisning på BVC

Den senaste veckan har vi fört noggrannt schema över bäbins matintag, bajskvalitet/frekvens och förekomst av prickar. Detta på BVC-Sannas inrådan. I dag var det redovisning.
"Hm... väldigt mycket fibrer..." var hennes första kommentar när hon såg mina minutiösa anteckningar. Men slutbetyget blev ändå väl godkänt. I vår familj gör vi ju näringsrik, hemlagad mat. Och bajset har repat sig på sistone, så vi fortsätter på den inslagna linjen och gör en ny utvärdering framåt jul.
Att bäbin tuggade i sig en hög ved precis innan BVC-besöket fick jag dock inte med på schemat. Där kan man ju snacka fibrer.