I min bekantskapskrets finns ca två par där jag faktiskt respekterar detta argument. I båda fallen handlar det om att den ena föräldern pluggar medan den andra har fast heltidsjobb. Klart att det blir snårigt att få det att gå ihop, även om det faktiskt går om man verkligen vill.
Men så gott som alla pappor (och mammor för den delen) som använder det ekonomiska argumentet gör det av något av följande skäl:
- Han tror att de inte har råd, och utgår från att man automatiskt hamnar på fattighuset om den förälder som tjänar minst jobbar. Om han bara bemödade sig om att räkna lite skulle han upptäcka att det krävs väldiga löneskillnader för att kunna använda detta argumentet med någon sorts trovärdighet. Och om han inte orkar räkna kan jag passa på att tipsa om detta lilla verktyg, skapat av några driftiga folkpartister som också tröttnade på slentriansnickesnacket.
- Han är inte beredd att offra någon som helst levnadsstandard för att kunna vara med sitt barn. Matlådor, H&M-tröjor och förra årets platt-tv-modell är för förnedrande för att ens komma på fråga.
- Det är ett smidigt argument att ta till, eftersom det sällan ifrågasätts, när det i själva verket handlar om att han och mamman tycker att det är bekvämare att låta gamla könsrollsmonstret sköta ruljangsen.
Punkt 2 är lite av en nyckel, för nästan oavsett ekonomiska förutsättningar handlar det om att göra ett val. Valet platt-tv, hämtmat och charterresor kontra föräldraledighet borde ju i en bra värld vara givet. Det kan krävas mer omvälvande uppoffringar än så, men oftast handlar det om ganska små livsstilsomställningar. Men oavsett vad så skulle det vara mer ärligt att i alla fall kalla det för vad det är: Säg inte ”vi har inte råd att jag är hemma” om du egentligen menar ”vi tycker att det är viktigare att kunna bo jättestort” eller ”vi tycker att det är viktigare att ha råd att äta halvfabrikat och åka till Phuket”.
Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”jag ångrar att jag var så mycket med mina barn när de var små när jag i stället hade kunnat satsa på att ha mer avancerad teknisk utrustning hemma”? Om svaret är ja, så har du gjort rätt.
18 kommentarer:
Tack, bra skrivet! Jag följer nedräkningen med spänning hela vägen från Indien.
/Masse H (som på sin dödsbädd INTE kommer ångra att han tog ut hälften av föräldraledigheten på båda sina döttrar)
Oj. Vilka utfall. Borde vi prata om detta på ett annat sätt än så här?
Det blir så väldigt mycket att svara på här...
Jag har vad jag kan se inte skrivit någonting om individualiserad föräldraförsäkring. Det bästa vore förstås om folk kunde tänka sig att ta sitt ansvar för barnen utan statlig styrning, bland annat eftersom hemmatid och föräldradagar inte alltid går hand i hand (det går ju att ta hand om sina barn utan att ta ut föräldrapenning). Men jag tror inte att statlig styrning alltid är synonymt med mindre frihet. En individualiserad ff skulle ju leda till att både föräldrar, arbetsgivare, högskolor och annat skulle veta vad som gäller och få betydligt mindre anledning att jiddra med folk.
Att något kommer från fp behöver inte automatiskt betyda att det är dåligt, anser jag. Sen kan jag hålla med om att det hade sett bättre ut med ett annat exempel än deras, men det behöver ju inte diskvalificera hela beräkningsmodellen. Apropå inkomster så har jag inte sett någon tydlig koppling mellan inkomster och benägenhet att ta hand om sina barn. Snarare att det kanske känns mer naturligt för människor med lite pengar, eftersom de är vana att klara sig med knappa resurser och inte behöver offra lika mycket för att vara jämställda. Dessutom är det faktiskt så att jag ändå i vissa extrema situationer har förståelse för det ekonomiska argumentet. Det är därför jag sätter det först på femte plats. Men jag gissar att du kommer att återkomma innan denna lista är slut.
Och härligt med hälsning från Indien, MH. Hoppas att ni har det varmt, skönt och lärorikt.
Jag blir ärligt talat lite sorgsen av att läsa det du skriver. Och har en massa barn att sköta så jag hinner inte svara så utförligt. Men om du känner att gruppen "männen" är den som behöver mest stöd och backning i vårt samhälle så tycker jag att det är missriktat och sorgligt. Och den där "demoniseringen" du snackar om är ju ärligt talat bara löjl. Där får du faktiskt skärpa dig.
Med tanke på att 199 av 200 väljer att inte dela 50/50 (enligt försäkringskassans statistik) är det väl ändå rätt svårt att se dem som uthängda.
Intressant diskussion! Som jag förstår det så utgår du Erik ifrån påståendet "Vi har inte råd" och försöker visa att det egentligen kan handla om någonting helt annat, till exempel okunskap, materialism eller stereotypa könsroller. Eftersom din rubrik klart och tydligt säger att detta är en av de "sämsta ursäkterna för män", så är jag inte förvånad över reaktionerna från grobianhannen. Ja, du diskriminerar män med dina påståenden, det tycker jag också. Är detta din bild av hur män är? Det hoppas jag sannerligen inte. Du behöver nog tillägna dig ett nytt familjeperspektiv, genomskåda könsrollerna och kliva ur fördomsträsket. Tack!
Lite obehagligt att diskutera med anonyma, men okej.
Jag hade kunnat kalla denna lilla inläggsserie för "de fem sämsta ursäkterna bland mäns och kvinnors etablerade och i många fall accepterade ursäkter att inte ta sin del av föräldraledigheten", men det hade blivit väldigt långt och inte så lockande. Det är klart att det går att komma på superkrystade ursäkter som är sämre än de jag kommer att skriva om här, men det känns ju meningslöst eftersom det inte berör någon eller möjligen några få galningar. I stället har jag valt att ge mig på de vanliga och av många accepterade ursäkterna.
Jag får nog börja spara mig lite. Det ska till fyra punkter till på denna lista och dem måste jag hinna skriva också.
Men några korta svar:
1. Jag vill att mina döttrar ska ha samma chanser på arbetsmarknaden som män när det gäller lön och karriär, och helst inte bedömas utifrån kön över huvud taget i något sammanhang. Och ett stort steg mot detta skulle vara om män och kvinnor bestämde sig för att dela lika. Sen handlar det också om att jag har svårt att förstå att så många män (lugn, lugn, jag menar inte alla) tycker att det är en så förskräcklig tanke att behöva vara med och ta ansvar för sina barn. Men det har jag ju egentligen inte med att göra.
2. Du väljer hela tiden att lyfta fram extremer. 199 av 200 lever knappast på existensminimum och att ha det knapert när man får barn är så klart astufft men betyder inte per automatik att det är svårare att dela.
3. Jag försöker inte presentera någon norm här. Om det är någon som faller utanför normen så är det väl jag. Mister en halv procent, liksom.
Oj, vissa kommentarer kanske borde ligga i en egen blogg med länk hit istället!
Jättebra med räknesnurra även om den inte funkar på högre löner (där båda tjänar mer än vad som ges tillbaka som föräldrapenning).
Punkt 2 är ju vad det egentligen handlar om, klart att det kostar att få barn och klart att livet blir annorlunda med nya prioriteringar.
En grej till: att köpa en ny bil är att kasta massor av pengar i sjön eftersom värdet sjunker rejält så fort man kör iväg från bilhandlaren. Det är många helt beredda att ta konstigt nog.
Äh, försök inte sno mina supportrar. Kerstin är ju på min sida här.
"I stället har jag valt att ge mig på de vanliga och av många accepterade ursäkterna." Gör du det Erik Mainstream Fiskmås. =D
Skicka en kommentar