Möte med en manspojke 3

Vi lyckades inte i vår kamp mot klockan. Familjens största melodifestivalnörd var fortfarande jättesjuk och fick gråtande stanna hemma och lyssna på låtarna på P4 i stället. Fast hon somnade så hon fick inte ens höra dem där. Det gjorde ont i hjärtat att åka utan henne, men vi lyckades med kort varsel skaka fram en vikarie och M var laddad och nästan frisk.

Eric Saade var i form. Och i fejkomröstningen gick han vidare tillsammans med den något mer otippade Simon Forsberg. M:s två favoriter, men hon kan nog inte räkna med samma lycka i kväll.

Lena Ph var inget vidare.

Möte med en manspojke 2

Sjuka, visst, men de orkade så klart masa sig till datorn för att chatta med Eric Saade på NT:s hemsida. Och de fick nästan alla sina frågor besvarade av den goe sång- och dansmannen. Nej, "Popular" handlar inte om hur populär han är, nej, han kommer inte att duscha på scenen i morgon, ja, om så där en femton år kan han nog tänka sig att bli programledare för melodifestivalen.
Frågan om flickvännen Molly Sandén fick dock inget svar. Med tanke på alla "åååååå, vad jag älskar dig" och "puuuuussss, du är bäst" som övriga chattare ville bidra med är det nog ett smart karriärdrag att ligga lågt med flickvännandet.
Men det är fortfarande en kamp mot klockan. Om mindre än ett dygn ska vi sitta i Cloetta Center och då duger det inte att ha 39 graders feber. Det är risk för enorm besvikelse.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 1

1. Barnen

Okej, vad har vi lärt oss så här långt? Du blir hjälte på öppna förskolan. Du slipper jobba. Du slipper skilja dig. Din fru, din syster och din dotter får chansen att göra karriär. Du ser till att svensk tillväxt skjuter i höjden. Snacka om win-win-situation. Finns det något att tillägga?

Det skulle väl vara något om själva barnen då.

Enligt gammal svensk tradition är pappan en andrahandsfigur. Nån otydlig snubbe i hatt som kom hem sent på kvällen, tände pipan och pekade lite med hela handen, och som någon vecka på sommaren kunde joxa lite trasa eller trycka in familjen i bilen och åka till farmor för lite all-inclusive. Många verkar än i dag nöja sig med att vara en sån pappa, om än lite 2000-talsuppdaterad. En rolig kille som kan skjutsa till simskolan och steka lite falukorv men ingen barnen kryper upp i knät på när de har ont i magen för att ingen vill sitta bredvid dem i skolmatsalen.

Jag känner alltför få människor som har en okomplicerad relation till sin pappa (och har de det är den gärna lite för okomplicerad), och inte många som skulle säga att de står närmare sin pappa än sin mamma. Själv drömmer jag mardrömmar om att bli en andrahandsförälder. Jag kan möjligen sträcka mig till att hamna på delad första plats. Och då duger det inte med lite kvalitetstid i simhallen. Då gäller det att få mil i kroppen, för att tala vasaloppsspråk.

En lång föräldraledighet är förenad med vissa risker. Mycket vill ha mer. När frun var föräldraledig med vår bäbi tog hon vid ett par tillfällen barnen och drog till sin mamma i Rättvik och stannade en vecka eller mer. Jag hade lite ont bakom ögonen under själva separationsfasen, men annars var det inga större känslostormar. Skulle jag bli av med bäbin i en vecka nu, efter snart fem månader där vi setts nästan dygnet runt, skulle jag drabbas av nästan outhärdliga fantomsmärtor. På sistone har det till och med hänt att jag legat på natten och önskat att hon skulle vakna eftersom jag längtar efter henne. Så klart att jag älskade mina barn även innan jag var föräldraledig, men jag skulle utan tvekan säga att känslorna och samhörigheten har hoppat upp ännu en nivå tack vare vårt intensiva umgänge.

Nu har ju jag haft lyckan att få världens bästa barn. Fullständigt unika, vackra, begåvade och de roligaste personerna jag känner. Och det allra bästa med den där föräldraförsäkringen är att jag får betalt för att vara med världens bästa barn. Varje dag får jag en unik, privat show, full av plötsliga infall och crazyhumor. Varje dag får jag brottas, sjunga, gosa, snickesnacka och upptäcka världen med världens coolaste person. Varje eftermiddag får jag jiddra med de stora och driva så hårt med allt att vi efter ett tag inte riktigt vet vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Varje dag får jag känna den där känslan av att känslorna är så starka att de inte riktigt får plats i kroppen. Och det är jag som får betalt!

Visst, man ska vara ärlig. Ibland är de så klart helt dumma i huvudet (och nästan lika ofta är jag det), men det finns ju en tjusning i känslomaximering åt alla håll. Och okej: utifrån sett kan de säkert se ut som en anonym massa av småtjejer som verkar ungefär likadana, bara lite olika stora. Men det är fel, och en baksida med att vara heltidsförälder så länge är att jag börjat ta det som en personlig förolämpning när folk i min omgivning inte fattar hur fantastiska och unika de är.

När bäbin härom månaden drabbades av tidernas pappighet var jag så klart klädsamt medlidsam med hennes ratade mamma. Men inombords var det fanfarer och fyrverkerier.

För det är det mest fantastiska. Tack vare världens bästa föräldraförsäkring kan jag bli en förälder att räkna med. Jag blir den som bäbin vänder sig till, inte bara i medgång som när hon triumferande vill visa upp att hon lyckats få på sig samtliga kläder i storasysterns möss- och vantlåda, utan också i motgång som när hon har slagit sig eller bara är jättetrött och behöver en famn att somna i. Och tack vare att jag var hemma med hennes storasystrar går de lika gärna till mig som till sin mamma när de behöver tanka lite trygghet och vuxenvisdom. Än så länge.

Helt sjukt

Om inte Hosni Mubarak hade varit ett sånt as skulle vi ha satt oss i en bil mot Arlanda i natt. Och med facit i hand känns det rätt okej att vi inte behöver göra det just nu. Främst för det egyptiska folket, så klart, men även för att tre av tre barn är sjuka och inte hade varit så roliga att klämma in i ett flygplan. Nu blir det bara en kamp mot klockan för att få de två stora i form till lördagens melodifestival, som vi i och med detta kan bevittna på plats i Cloetta Center. Även det tack vare gamle Hosni, alltså.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 2

2. Världen behöver dig

Jo, jag vet. ”Individualism” är ordet för dagen och prylar som solidaritet och altruism är 2011 ungefär lika hett som kjol-på-byxa och magväska. Jag vågar ändå vara mossig och sätta solidaritetsaspekten näst högst på denna lista. Samhällsnyttan med en delad föräldraledighet är så stor att den borde räcka som morot om man otroligt nog skulle tycka att egenvinningen inte är tillräcklig.

Ska vi dra lite hårda siffror?

Enligt de senaste mätningarna ligger kvinnors löner på 93 procent av männens löner, om man tar hänsyn till en massa aspekter som ålder, olika arbetstid, utbildning, olika yrkesgrupper och annat.

34 procent av kvinnorna jobbar deltid, 11 procent av männen, vilket gör den verkliga löneskillnaden ännu större.

Kvinnors pension ligger på i snitt 146 000 om året, männens på 212 000.

I den privata sektorn är 25 procent av cheferna kvinnor.

I börsbolagen är 20 procent av styrelseledamöterna kvinnor. Andelen styrelseordföranden och vd:ar är knappt mätbar.

Vän av ordning frågar så klart: vilken är kopplingen till föräldraledigheten? Den är direkt avgörande, svarar jag.

Grejen är att män och kvinnor enligt statistiken tjänar rätt lika och har rätt likvärdiga karriärer fram till nånstans kring 30-årsåldern. Det är först där männen skenar i väg både löne- och karriärmässigt. Man behöver inte vara Gudrun Schyman för att se sambandet.

Dels handlar det så klart om att bidra till en attitydförändring. Ju fler män som tar en ordentlig del av föräldraledigheten, desto mindre givet blir det för arbetsgivarna att räkna graviditetsrisk som ett lyte när det ska anställas, och därmed ökar karriärmöjligheten för kvinnor.

Vill man se utvecklingen lite närmare och konkretare för att kunna motivera sig är det bara att titta på sin egen partner. Enligt en undersökning som kom förra året ger varje månad som pappan är hemma ett framtida lönepåslag för mamman med sju procent, medan pappans lön inte påverkas alls av hemmavaron. En så stor skillnad måste betyda att det handlar om mer än att mamman missar färre lönerevisioner än om hon skulle ta hela passet. Föräldraledighet leder ofrånkomligen till att man tar större ansvar för hem och hushåll och till större engagemang för sina barn, och att man därmed blir mer benägen till VAB, deltid och allmänt barnansvar under hela uppväxten. Vilket som jag hojtat om tidigare minskar risken för skilsmässa men också leder till att mamman får större utrymme att visa framfötterna på arbetsmarknaden.

Vill ni ha mer?

Andra undersökningar säger att föräldralediga pappor löper mindre risk att dö i förtid (eftersom de bryr sig mer om sina barn och därmed lever mindre riskfullt) och att de blir bättre chefer. Samma undersökning som konstaterade det där med skilsmässorisken drog slutsatsen att ökad pappaledighet skulle ge ”minskad ohälsa, stabilare familjer och fler nyfödda barn”. Rena drömmen för dem som tycker att svensk tillväxt är något eftersträvansvärt. Så jag säger som Karl-Bertil Jonsson: ta de här föräldradagarna och gå genast hem till din stackars familj. Både den och världen behöver dig.

Ligger lågt

Här hemma är det krassligt värre. Plötsligt däckade alla på vardagsrumsgolvet.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 3

3. Delad glädje är dubbel glädje

När jag var två år skilde sig mina föräldrar. Det minns jag inget av, och länge hävdade jag att jag var helt opåverkad av att vara ett skilsmässobarn eftersom ”jag vet ju inget annat”. Det sistnämnda är visserligen sant, men självklart är jag inte opåverkad, vilket jag blivit varse med åren.

Bland annat har det lett till en väldigt stark längtan efter tillhörighet och fasta punkter och någon slags föräldrarevolt där jag privat är en riktig kärnfamiljsivrare (jag är helt emot kärnfamiljen som samhällelig norm, men tycker för egen del att det är en fantastiskt trevlig uppfinning).

En av mina största rädslor i livet är att bli en sån pappa som Doktor Kosmos sjunger om i ”En pappa” – en som försöker vara bästa pappan och ge sitt barn allt det hans pappa inte gett honom men efter skilsmässan upptäcker att han blivit en typisk ensam lördags- och julaftonspappa.

Självklart ska man inte hålla ihop till varje pris, men om det nu finns knep som ökar chansen att få det att funka är det ju fiffigt att använda dem.

Det allra bästa är förstås att välja rätt från början, men det är ju lättare sagt än gjort. Betydligt enklare är att gå in för att leva jämställt.

Grunden i den långsiktiga jämställdheten är föräldraledigheten. Så här är det: Många par lever någorlunda jämställt fram till de får barn. När sen mamman tar hela eller det mesta av föräldraledigheten tar hon automatiskt över huvudansvaret för barn och hushåll vilket så klart inte slutar bara för att barnet i fråga börjar på förskola. I längden sliter detta på mamman som till slut tröttnar och kastar ut snubben.

Enligt en uppmärksammad undersökning som kom för några år sen är det respektingivande 30 procent mindre risk för skilsmässa i familjer där föräldrarna delar på ledigheten. Som en liten bonuseffekt ökar dessutom chansen för fler barn. Och spin-off-effekterna är fler: skulle det trots delad föräldrapenning bli skilsmässa och denna blir så smutsig att det blir vårdnadstvist ökar rimligen chansen till fortsatt barnansvar ordentligt om du har svart på vitt att du är en ansvarstagande, likvärdig förälder.

Och så är det ju det där med delad glädje. Även om den inte är dubbel så är den i alla fall värd en hel del. När bäbin börjar gå eller utan förvarning visar sig kunna alla rörelser i ”I ett hus vid skogens slut” kan jag så klart springa över till grannen eller skryta för hon med håret i kassa två på Ica Maxi, men det ger inte riktigt samma feeling som att dela det med den enda som fullt ut förstår storheten.

Möte med en manspojke

En del av mitt jobb går ut på att träffa kända artister och prata med dem. Detta har jag gjort från och till de senaste tio åren, och jag brukar aldrig be om autograf eller sånt eftersom jag tycker att det helt enkelt känns lite oproffsigt och fånigt. Och så vet jag inte vad jag skulle ha autograferna till.
Men när jag träffade Eric Saade inför förra årets melodifestivalfinal gjorde jag ett undantag. Jag tog inte autograf, men jag bad om att få bli mobilfotograferad ihop med honom. Detta eftersom jag visste att det skulle ge mig fett med kredd hos två av mina familjemedlemmar.
I dag tog jag ett sällsynt jobbåterfall och pratade en stund med Eric Saade i telefon. Jag tog upp vårt möte förra året och just att det var första gången jag bett om att få bli fotad ihop med nån. När jag formulerade detta kände jag att det blev lite fel, och han tolkade det mycket riktigt som att han var den första artisten jag tyckte var tillräckligt stor och bra för att vara värd att göra så med. Ett faktum som han mottog med en blandning av glädje och sund avvaktan i rösten. När jag snabbt tillade att det var för barnens skull blev han klart mindre entusiastisk, men också något lättad.
Nåja. Det allra viktigaste var ju att kunna säga till M och L att jag hade snackat med manspojken. Fast nu var de klart mer luttrade, och L blev mest sur för att inte hon hade fått prata.

Kulturlördag

Ännu en helg i barnteaterns tecken. Denna gång "Siv sover vilse", och precis som förra helgen var det hög kvalitet och lapp på luckan. Framför allt häpnar jag över uppfinningsrikedomen. Men när det gäller barnkultur krävs det ju sinne för trolleri när man utan några som helst resurser ska få till berättelser som funkar. Precis som förra veckan var det två skådisar men mångdubbelt fler roller att spela, och denna gång en snillrik scenografilösning där något som förmodligen var en dörr från början med några små justeringar förvandlas till att dessutom gestalta säng, skåp och korridor.
Respekt!
Dessutom är ju Pija Lindenbaum typ bäst i världen, även om just denna bok inte är hennes bästa.

Inget fredagsmys utan snacks

Fredagsmyset blir inte riktigt detsamma med frun fastklämd i ett snökaos någonstans i mellansverige, men vi gör vårt bästa. Bäbin tyckte dock att det var dåligt med snacks och tog saken i egna händer. Vips hade hon länsat skötväskeförrådet på smörgåskex, majskrokar och riskakor och ordnat enmansmys i hallen.

Balettkjolar är starkare än svärdet

Man borde väl kommentera det där knivdådet på förskolan i Jönköping, där både dagispersonal och den otäcka nätmobben tycker att en förskolekille som frivilligt tar på sig nagellack får skylla sig själv om han blir knivskuren i nacken. Men det är ju lite öppet mål. Dessutom finns det andra som har kommenterat det så bra redan, som Åsa Erlandsson. Och så skrev jag ju i ämnet bara häromdagen. Killar och föräldrar som vågar trotsa normen är som sagt hjältar, som går i bräschen för att förändra vårt samhälle till det bättre. De förtjänar statyer och inte knivhugg.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 4

4. Omväxling förnöjer

Brasklappen först: Jag vet att det finns en massa människor därute utan jobb eller med osäker arbetssituation. För dem är det så klart ingen ynnest att slippa jobba.

Men annars:

Jag har ett jobb jag trivs med för det mesta. Det är i sina bra stunder kreativt, jag har fina arbetskamrater, ibland känns det utvecklande och det finns chans att testa lite nya grejer. Men, ärligt talat: det är ett jobb. Och är det ett jobb längtar man per definition efter att få vara ledig oavsett om jobbet handlar om att paketera gem, provsmaka lakrits eller spela funk metal.

Som föräldraledig, särskilt manlig sådan, får man mycket medkänsla och människor vill gärna i alla välmening sätta citationstecken kring ordet ”ledig” – ”ledig och ledig, det vet man ju vilket sjå det kan vara med såna där, hehe”.

Som trebarnsfar åtnjuter jag extra stor respekt från mina medmänniskor, och visst: det kan vara körigt när alla tre är hemma och har med sig kompisar och alla ska ha mellis eller torkas i rumpan samtidigt. Men det är körigt på ett helt annat sätt än att jobba, och även om det inte alltid känns som avkoppling är det en rejäl mental omkoppling som i förlängningen faktiskt funkar just avkopplande.

I 2011 års Sverige byggs vår identitet väldigt mycket på två saker – vår yrkesroll och vår förmåga att konsumera. Alltså borde vi göra allt för att slippa vara hemma från jobbet. Eller? Så klart inte. Att det är på ett visst sätt är inte detsamma som att det borde vara så. Att lämna jobbet för ett halvår eller mer är ett mycket bra sätt att försöka skapa sig en identitet som inte bygger på titlar, yrkesprestation eller nyans på köksluckorna.

Det så många verkar glömma bort i den avgrundsdjupa viljan att undvika statlig inblandning i privatlivet är att det i grund och botten handlar om en nästan världsunik lyx: i detta land får vi betalt för att vara lediga från jobbet och vara med våra barn. Det är en rättighet (och enligt vissa en skyldighet) men framför allt är det en fantastisk och väldigt generös möjlighet.

Dessutom – vad är grejen? Tror du inte att du ska hinna jobba? Jösses, du har ju hela livet på dig. Den tanken borde vara betydligt mer skrämmande än tanken på att lämna trucken eller kundregistret till någon annan i ett halvår.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 5

5. Lättförtjänt karma

Jag vet – det finns knäppisar som tycker att män som tar föräldraledigt är löjliga och illojala. Men annars är manlig föräldraledighet en finfin källa till oproportionerlig kredd.

För att detta inte gäller kvinnor är viktigt att poängtera direkt. En mamma som säger ”för mig är det jätteviktigt att vara hemma med mitt barn” möts förmodligen med en lika förvånad blick som om hon hade sagt ”för mig är det jätteviktigt att borsta tänderna varje dag”. En självklarhet som man ärligt talat är rätt dum i huvudet om man luftar som ett unikt ställningstagande.

En man som säger samma sak är däremot en härlig, engagerad, jämställd kille som kan räkna med varmt kärleksfulla blickar från både arbetskamrater (om han jobbar på rätt ställe) och mammorna på öppna förskolan och att i stället för irritation mötas med småfnittrigt överseende när han väller in med alla döttrarna på folktandvården och låter overallerna täcka 70 procent av golvytan i väntrummet. Tar han dessutom hela sin halva av ledigheten finns chansen att han får uppleva den sköna tillfredsställelsen i att gå från ”rara pappan” till en jämbördig förälder att räkna med. Det är en cool känsla.

Men som sagt: detta gäller inte kvinnor. Skalan är i detta fall fullständigt olika. Sex månader för en man betyder ”overkligt jämställd superpappa” medan det för en kvinna betyder mer åt ”vaddå, vill du inte vara med ditt barn?”-hållet. Orättvist, men det finns många andra skäl för kvinnor att släppa till.

Den som har råd kan annars göra som jag och frun och ta elva månader var. På så sätt är kvinnan fortfarande en ”bra och riktig mamma” medan jag nästan trillar över från ”fina pappan” till ”vad fan är det med honom?”. Men bara nästan.

De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten

 

Mellan lucia och julafton hystade jag ut en serie inlägg i denna blogg, där jag presenterade mina fem sämsta ursäkter för män att inte ta sin halva av föräldraledigheten. Med mina bloggmått mätt blev detta en mindre succé, som fick upp läsarsiffrorna på en helt ny nivå.

Ämnet är kontroversiellt, och jag fick som väntat en del mothugg. Jag är själv nöjd med serien och får fortfarande en och annan ryggdunk för den av människor som liksom jag tycker att en delad föräldraledighet är något av det mer utilitaristiska man kan ägna sig åt. En win-win-situation både familjeinternt och samhälleligt.

Men själva rubriken gjorde ju att inläggen ofrånkomligen blev lite surmagade och anklagande. Därför är jag glad att i dag kunna dra igång uppföljaren, den mer positivt klingande listan: ”De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten”.

Jag börjar som vanligt bakifrån för spänningens skull. Närsomhelst dimper det femte bästa skälet ner här i bloggen, och sen kommer övriga listplaceringar med jämna intervall och lagom till sportlovet hoppas jag kunna ge er förstaplatsen: det allra bästa skälet att ta sin föräldraledighet. Klipp ut och spara.

Bäst för penis

Nu har jag bloggat i fyra månader och det är dags att kolla statistiken. Det finns nämligen en massa viktig information man kan få om sin blogg och sina läsare. Som att det här inlägget är det överlägset mest lästa, som att näst facebook är Snokis den som har lotsat flest läsare till min blogg och som att min blogg läses av människor i Sverige, USA, Indien, Japan och Storbritannien, i den ordningen.
Men det allra mest intressanta är att man kan se vad folk har googlat på för att hamna i min blogg. "hemma bäst nkpg", "hemmabast erik" och "börje ahlstedt kvinnosyn" är ju fullt förståeliga. Dessa googlare har rimligen vetat vad de har varit ute efter.
Betydligt mer intressanta är de människor som sökt på "cykelpedagogik" och "bäst för penis".
Jag vet inte riktigt vilken av dem som fascinerar mig mest. Vad är cykelpedagogik? Vem vill veta mer om detta? Fick personen ifråga sig något till livs när den kom till min blogg? Om du som sökte på detta ord gör det igen borde du ju rimligen hamna på detta inlägg. Skriv i så fall gärna några rader i kommentarsfältet och berätta om ditt intresse för cykelpedagogik.
Och så har vi "bäst för penis"-googlaren. Vad är han (hon?) ute efter? Är det allmänna tips om penisomsorg? Har penis hamnat i olag och behöver vård? Vill den bara ha det lite skönare? Fick den någon hjälp av denna blogg? I vilka sammanhang googlar man på "bäst för penis"? Kom gärna med förslag, annars kommer jag att grubbla ihjäl mig på detta.

Män är också människor

"Men vi män då? Har vi det så jävla bra alltid?"
En ganska vanlig fråga när någon jämställdhetsfråga ska diskuteras. Som om jämställdhetskampen bara handlar om att göra det bättre för kvinnor. För mig handlar det minst lika mycket om en befrielsekamp för män och inte minst små pojkar som så småningom ska bli män. Det allra värsta med påtvingade könsroller och ojämställda orättvisor är inte att flickor tvingas stå i dockvrån och inte tillåts svinga loss med lasersvärd eller monstertruckar.
För mig som tredöttrarsfar känns det inte som att vårt största problem är att vi har för få vapen hemma. Då är det mycket värre att pojkar inte tillåts vara sårbara, mjuka och omvårdande. Och att ett mer tillåtande och icke könsrollscementerande bemötande under uppväxten faktiskt med stor säkerhet skulle leda till mer rättvisa på de områden där män faktiskt är missgynnade gentemot kvinnor: att vi utsätts för mer våld, att vi dör tidigare, att vi är ensammare, att vi tar livet av oss, att vi förlorar vårdnadstvister, att vi får sämre betyg och så vidare.
Jag har just läst ett långt, nyanserat och sifferspäckat reportage i utmärkta nyhetsmagasinet Fokus, där just alla områden där män är i bakvattnet gentemot kvinnor redovisas. Läs gärna. Tyvärr verkar de ha lagt ut hela senaste numret utom just den artikeln på sin hemsida, så ni får knalla till pressbyrån eller bibblan (om ni har köpstopp). Men det är det värt.

Fin söndagskultur

I dag råkade vi halka in på Kulturkammaren där det bjöds finkultur för barn 5-10 år. Jag och de två stora bänkade oss i den mer än överfulla teatersalongen och lät oss ryckas med i den härliga föreställningen "Historien om flickan", om åttaåriga Aminas färd från ett oroligt i pjäsen namnlöst land till skolbänken i Sverige. En perfekt historia för allra mest M, som är just åtta år och går i en klass där en klar majoritet av kompisarna är första eller andra generationens invandrare. Spännande, roligt, sorgligt och lite läskigt. Men med lyckligt slut.
Ungefär som melodifestivalen, alltså, fast med mer träblås och lite tydligare budskap.

Rätt showdansare vann

Härligt. Nu har L och jag något att prata om de närmsta sex veckorna. Förra året var hon familjens stora orakel och tippade rätt typ varje deltävling. I kväll satte hon sina stålar på Danny och Jenny Silver och fick nästan helt rätt. Denna första deltävling lyckades vi samla ihop sju personer framför tv:n. Bäbin somnade redan innan det började, två andra somnade under och de fem överlevande röstade på Danny (2), Pernilla Andersson (2) och Jenny Silver (1). Sen ställde sig L i sängen och hoppade upp och ner och ropade "In the club" 200 gånger och sen somnade hon.

Trosbekännelse

Bakslag i köpstoppet. Den senaste inventeringen visade att M bara äger fem småbyxor, så vi fick börja lista alternativen.
1. Tvätta oftare? Nej, det är ju ännu sämre för miljön än att konsumera.
2. Byta till sig begagnade? Nja, svårt att få någon att ställa upp. Plus att det känns som ett lite väl stort steg att börja med begagnade underkläder redan nu.
3. Sy nya själv? Nej. Absolut inte.

Vi bestämde oss för att bita i det sura och kategorisera in köpet under "nödvändigheter". Men jag känner mig smutsig.

Matkompetens

Här hoppades man att man skulle få folk att tänka till lite kring konsumtionshetsen och dess påverkan på vår miljö och vårt identitetsskapande, men icke. Det enda folk vill prata om efter min och bäbins tv-uppvisning är hur bra bäbin är på att äta. Huruvida det handlar om att hon är duktig på att äta själv eller duktig på att äta mycket vet jag inte riktigt, men jag tror att det är kombinationen som imponerade. På bilden ses hon hugga in på dagens andra portion purjolökssoppa med ris.

Återfunnet

Och plötsligt hade bäbin hittat örhänget som var försvunnet. Hon vägrar dock avslöja var det fanns.

Giget

Eftersom Sofie var artisten fick hon fint hotellrum. Och eftersom hon är ihop med den andra halvan av kompbandet fick han också bo där. Själv fick jag sova på en luftmadrass i Liljeholmen. Men jag fick vara med när vi skulle prova scenkläderna.

 Vi åt på en sushirestaurang. Man kunde välja buffé, men jag drog mig ur eftersom jag har en åkomma som gör att om det står att man får äta max 35 bitar så måste jag äta 35 bitar. Jesper tog buffén, men la av efter 26. Fegis.

 Innan spelningen var vi i logen. Raidern hade kommit fram som den skulle: sura tefat och salta katten i en liten glasbyrå var vårt enda krav. Sissela hade bara påscappuccino på sin lista.

 Sen blev det lite nervöst.

Och som sagt: vi delade loge med Sissela Kyle. Eller som herr linslus till höger på bilden säger: "Siisela Kyle" (med långt i och utan sche-ljud, alltså).

Spelningen? Tja, den var kort och gick väl hyfsat. Men det känns underordnat. Det viktigaste var allt annat vi fick uppleva i den stora staden. Sushi, hotell, Sissela. Jag fick till och med åka tunnelbana. Ja, detta gav verkligen mersmak.

Warzone i köket

Barnvakten inför min Stockholmsresa är på plats. De två stora barnen firade genom att gå fullständigt bärsärk mot varandra redan innan frukost, vilket slutade med att L röck loss ett av M:s örhängen. Fullständigt galet, och kanske inte det bästa sättet att bädda i en familj som redan har svårt att få barnvakt.
Dagens barnvakt verkar dock inte avskräckt, och den som egentligen skulle bli det största problemet, dvs bäbin, är än så länge fullständigt harmonisk och jättekompis (se bilden). Vi får se hur hon reagerar när jag pyser om en dryg timme.
Det blir även intressant att se vad som händer när bäbin hittar det fortfarande försvunna örhänget. En nål rätt in i foten eller rätt ner i magsäcken - där får barnvakten nåt att bita i.