Trafiklektion

L förenar nytta med mellis och håller trafiklektion för familj och vänner, så nu vet jag allt om vad skyltarna heter. Till vänster här ovan ser ni till exempel Herr Gårman. Och till höger ser ni Herr Fruman.

Moralisk fråga

Är det okej att stänga in sin dotter i studsmattan under trädgårdsarbete?

Värdens bästa mamma!

I dag är det alltså mors dag. Ett kommersiellt påhitt, uppfunnet av den lömske skojaren Max Svensson Lurifax, enkom i syfte att lura fattiga barn på pengar.
Men i vår familj går vi ju inte på det! I stället för att virka en tavla av maskrosor (som i Max Svensson Lurifax-boken) skapade barnen ett vackert hyllningsplagg till sin älskade moder. Själv bistod jag enbart med stöld av linne ur mors garderob och strykning av det nya trycket. Se det som ett tips till nästa år.

Besök

Dagens stora händelse var att jag, L och bäbin skulle härbärgera den här tjejen medan hennes föräldrar var på sjukhuset för att se som småsyskonet inte skulle ta och komma ut snart. Vi har inte umgåtts överdrivet mycket tidigare och första timmen tillbringade hon följdaktligen med att stå blixtstilla på ett fårskinn och med gråten i halsen prata om sin pappa. Men sen lossnade det, bland annat när hon fick se Pippi och upptäckte att det fanns "massa grejer" i tv-skåpet.

Den långa färden

"Vov vov vov vov!"

Vår bäbi är som bekant mycket intresserad av att gå. Det har i modern tid än så länge inte hänt att hon åkt vagn frivilligt. Som ett experiment bestämde jag mig därför i dag, när vi skulle till öppna förskolan, för att se var gränsen gick. Jag skulle helt enkelt inte ta upp henne i vagnen förrän hon uttryckligen bad om det.
Hela vägen fram till stora polishusrondellen gick som förväntat utan problem. Några småstopp för att undersöka intressanta hål i väggarna eller utbyta artighetsfraser med mötande trafik, men annars smidigt och raskt. Även rondellen gick förvånansvärt bra, även om vi hade lite olika syn på när man bör hålla pappa i handen och när man inte bör det. Och så kom det ett par hundar lite olägligt precis vid rödljusen.
Bortåt resecentrum ramlade hon tre gånger på en sträcka på tio meter, och där trodde jag att färden var över. Men icke. En snabb kram av mer symbolisk art, och sen var hon igång igen.
Vid stora teatern höll hon på att blåsa bort, och då gick hon för första gången med på att hålla handen. Framme vid kaktusparken blev hon plötsligt knäpptyst efter att ha hållit monolog ända sen vi lämnade hemmet i Marielund., men hon sneglade inte ens mot vagnen. Sammanbitet och något långsammare än tidigare betade hon av den sista sträckan på Saltängsgatan.
Och sen var hon framme. Mer eller mindre oberörd och i god tid innan sångsamlingen.

Anne Frank for dummies

Fördelen med att umgås med L är att man lär sig så mycket. Eftersom hon, med all rätt, tar för givet att man i min ålder vet allt så får man helt enkelt se till att man också gör det. De första av dagens frågor klarade jag dock utan större bekymmer. Dinosauriefrågorna lyckades jag skjuta på framtiden, och Hitler fixade jag utan uppslagsverk. Men hennes 200 frågor om Anne Frank tarvade wikipedia-hjälp. Nu har vi stenkoll på hela storyn.

Byggkaos 2

För er som undrar: Nej, jag lyckades inte komma på tillräckligt starka skäl emot.

Byggkaos

Just nu vid köksbordet: Tre kloka huvuden slås ihop och skissar på den avancerade kojan som ska sågas till i trädgården.
Just nu i en annan del av köket: Ett annat, lite äldre, huvud slår knut på sig själv för att komma på ett sätt att avstyra projektet.

Världens bästa publik

I kväll var det cirkusföreställning av guds nåde med familjens två små tigrar som självklara stjärnor. De rullade bollar och stod på huvud på ett mycket kompetent vis.
Men allra mest rörande denna cirkushelg (show i morgon också) är den totala uppslutningen i publiken. Eftersom jag och frun är de enda släktingar barnen har på replängds avstånd brukar det bli lite tunt med applåder när de har uppvisning i sina olika fritidsaktiviteter. Men inte denna gång! I helgen går barnens vänner, dagisfröknar och grannar man ur huse för att beskåda, hylla och medaljbehänga (!) våra små. Fantastiskt.

Medalj nummer 1.

Medalj nummer 2.

Och så sockervadd på det!

It's alive!

Herre Jehova! Plötsligt lyckas jag skriva ett inlägg i denna världens segaste dator (i höst har jag haft den i två år, så jag förstår verkligen att den sjunger på sista versen).
Denna chans lär av allt att döma inte dyka upp igen under överskådlig framtid, så det gäller verkligen att ta vara på den.
Kombinationen av fredagsvinet och prestationsångesten gör dock att det låser sig lite. Och eftersom det fortfarande inte går att ladda upp bilder kan jag inte delge er de mustiga berättelser om mångkulturella förskolepartyn, skumma bilverkstadsmaffiautryckningar och badbyxelösa badhusbesök jag samlat på mig sen sist.
Resten av helgen kommer att ägnas åt cirkus. Vi får väl se om det är nåt jag kan skildra här, men det är inget ni bör räkna med.

I Bamseland är alla trevliga

"Bamse är idag ett begrepp som står för solidaritet och omtanke och vi som arbetar med serien idag gör vårt bästa för att förvalta den del av det svenska kulturarvet som Bamse utgör." (citat från bamse.se)
Knappt har stormen börjat bedarra efter det puckade "pojkar är blåa, flickor är rosa"-debaclet förrän det kommer ut att allas vårt Egmont har ställt upp och gjort världens mest aningslösa produkt till Migrationsverket.
I höstas fick de en beställning på en tidning om den svenska asylprocessen, och det behöver ju inte vara fel. Om de med hjälp av sin känsla för barn, pedagogik och glada färger kan ge barn bättre koll på själva proceduren är väl det toppen. Men då får de banne mig också berätta hur svensk asylpolitik verkligen ser ut. I serien "Bamse, Mim och Meles" står det ingenting om spottluvor eller skelettröntgen. I stället står det att det visst blir lite tråkigt att få lämna de nya kompisarna, men mest av allt toppen att få komma hem igen till sitt trevliga hemland där alla är snälla. Som om de flesta asylsökande kom typ från Norge. Snacka om att spela Sverigedemokraterna i händerna.
Än så länge har jag inte hittat något uttalande från någon på Egmont eller Bamse, trots massiva protester från upprörda läsare på Bamses facebook-sida och andra ställen. Det blir spännande när de tar bladet från munnen.

Lovsång i kjol

"Den som är född med penis skall icke bära kjol under lovsång" (Lukas 14:10)
Eller nej. Så står det ju inte alls. Jesus lär ju ha varit en vidsynt kille som tyckte att man var värd och viktig hur man än var. Och som gärna bar klänning själv.
Så tolkar i alla fall Edgar sin bibel. Han är en mycket modig, mogen och begåvad 15-åring som gillar att ha kjol och klänning ibland. Dessutom är han med i Pingstkyrkan och eftersom han tycker att det banne mig inte går i linje med Jesus vilja att inte få vara den man är så har han gett sig den på att "reformera kyrkan" i stället för att gå den enkla vägen och bara sjappa. Han skriver själv om det i sin blogg. Hans stolta mamma, sociala mediekändisen Mymlan, skriver också om det. Liksom pastorn i församlingen, som i ärlighetens namn inte är så fundamentalistiskt seg i kolan som man kan tro vid första anblicken.
Ett mycket glädjande ljus i detta mörker av knivskurna balettkjolsklädda dagisbarn och sorgligt kortsynta tidningsutgivare.

Barnvakt

Hej frun. Jag har äntligen hittat nån som kan tänka sig att vara med våra barn. Fast det beror lite på hur desperata vi är... Buren känns helt okej för mig, men jag är inte helt hundra på den där piskan.

Bloggtrassel

Som alla bloggare som slavar under Blogger har jag levt med trasslande blogg på sistone. Obloggbart under nästan en hel dag och försvunna inlägg som sedan återkommit, fast utan kommentarer och med nya etiketter.
Det sistnämnda försökte jag åtgärda just, men då hoppade ett gammalt inlägg upp i topp på ett dåligt sätt. Jag gissar att det spelar mindre roll i ett kosmiskt perspektiv, men jag vill ändå förtydliga: inlägget här under med titeln "Hönspappa" utspelade sig alltså i fredags och inte i dag. I dag är M i skolan som vanligt. Och sen är det cirkus resten av dagen, som vanligt.
/Vän av ordning

Under ytan

När M gick på simskola fick hon harva i nybörjarklassen i evigheter. Detta trots att hon faktiskt lärde sig simma. Nyckeln är tydligen att våga doppa huvudet. Om man är rädd för vatten i ögonen spelar det ingen roll om man simmar som en flasknos - då är det simskola 1 som gäller.
I dag hade L simskoleavslutning, och hon har redan tidigare fått besked om att hon efter sommaren kan flytta upp en klass. Jag blev lite förvånad, eftersom jag bara sett henne simma ett par meter och då under vattnet, men det stämde ju med den allmänna fixeringen vid att det viktigaste är att ha ögonen under ytan.
På avslutningen fick jag dock svar på tal. Barnet tog ett andetag och klämde i med värsta crawluppvisningen. Från den ena långsidan till den andra. Utan problem. Och utan att en enda gång lyfta huvudet över vattenytan.

Besvikelse

Men årets prestation var ändå att fyra av fem familjemedlemmar höll sig vakna ända till slutet.

Vi ser inte skogen för alla träd

I dag bär det av till kalas i Uppsala (vår stammismekare Bertil kirrade dödsfällan till bilfjäder på nolltid). Barnens minsta kusin ska välkomnas till världen, och förutom en kasse urvuxna kläder måste han ju få en present. Vi har kört en del varianter detta antiprylår, med alltifrån biobiljetter till hemgroddade groddar och hembrända skivor. Men till lillkusinen, som vi tror fortfarande är så där skönt antimaterialistisk som man ofta är i åttamånadersåldern, blir det en liten lagom dunge i Vi-skogen. Och han är inte den första. Vi räknade just ut att vi denna vår planterat 70 träd. Fett.

Kärt barn har många namn

"Så nära körförbud man kan komma." (Besiktningsmannen)
"Fjäder, vänster fram, brusten." (Besiktningsprotokollet)
"Uppsala i morgon? Du kör inte till Uppsala i morgon med den där." (Besiktningsmannen igen)
"Borde vi verkligen ha bil?" (Frun)
"Har du långt hem?" (Besiktningsmannen börjar bli riktigt orolig)

Hönspappa

Studiedag för M i dag, och då valde hon att tillbringa förmiddagen på sin lillasysters förskola och lunchen med två kompisar på McDonalds.
Och det sistnämnda ställde till en del bryderier. Då vi är en liten medelklasspräktofamilj i ett område med betydligt mer hard knock life-vibbar blir det ibland lite kulturkrockar. I går kväll knackade det till exempel på dörren klockan 20 och en kompis tyckte att det var lämpligt att M kom ut och lekte. Medan jag tyckte att det var lämpligt att hon började tänka på att borsta tänderna och ta på nattlinnet. Samma sak med dagens McDonalds-besök. Kompisarna får röra sig fritt i hela stan, medan M:s föräldrar tycker att stora rondeller och promenader är läskiga. Frun är hårdare på den punkten än jag, som har lite svårt att säga nej och får lite ont i magen när M riskerar att missa umgänge på grund av hönsiga föräldrar.
I dag fick jag lösa det genom att med bestämdhet hävda att jag och bäbin behövde en promenad precis vid lunchtid och ändå skulle åt samma håll. Och sen fick hon gå därifrån själv.
Självklart ville hon ha hela handen, och ringde direkt när fiskburgaren var uppäten och krävde att få hänga med polarna till Folkparken för att köpa glass. Som av en händelse behövde jag och bäbin ut och röra på oss även då och tog en promenad över Norra promenaden. När vi hade hämtat L behövde vi prompt gå och gunga, så då passade det perfekt att plocka med sig M hem.
Mycket spring och många framkrystade promenadärenden, men vad ska man göra? Barn är mjuka och spårvagnar är hårda.

It's a kind of magic

De dåliga nyheterna: Det gick inte att lämna tillbaka den där mördardyra spillran till metallskräp.
De goda nyheterna: Jag lyckades få dit den trots att det var till synes omöjligt!
Det är i stunder som denna jag känner mig totalt oövervinnerlig. Jag kanske borde passa på att löneförhandla och lägga om taket när jag ändå har feelingen.

Quiz

1. Vad kostar en sån här?
2. Är den ett okej köp när man har köpstopp?
3. Funkar den på vår ugn?
4. Får man lämna tillbaka den?

Gäst hos verkligheten

I går var jag tillbaka på jobbet för en eftermiddag med konferens och en kväll med muntert samkväm. Som väntat var allt sig likt. Samma människor, samma samtalsämnen, samma gin och tonic på chefens balkong. Det enda nya var att alla mina kollegor hade fått htc:er med fina skinnfodral. Se där något att se fram emot när verkligheten tränger sig på framåt sensommaren.

Under diskbänken is the new bricka

Brickorna åker fortfarande fram med jämna mellanrum, men de är egentligen urvuxna och övergången har så smått börjat. Nya stället att hänga på är numera bredvid sopkorgen under diskbänken. Och det gäller att vara på hugget när föräldrarna glömt att barnsäkra. 

Till frun

Så här ser hon ut, vår lilla mammagris. Nu ser hon på Lilla sportspegeln och verkar stabil, så njut av maten, sällskapet och av att vara populär. Och så klart av din dotters fina frisyr.

PS. Övriga bloggläsare: L fick för en stund sen ett fullständigt utbrott när det gick upp för henne att hennes mor skulle komma hem först efter läggdags och inte få se de fina flätorna. Och eftersom jag inte kan mms:a var detta enda sättet att få lite frid i huset. DS.

Glädjespridare

Just nu i vår trädgård förenas nytta med nöje under glada och ljusa tillrop.

Tokiga pappa

När jag var yngre, så där 34, hände det titt som tätt att jag blev fullständigt galen och förvandlades till det barnen brukar kalla "tokiga pappa". Det gick ut på att jag gjorde helt tokiga grejer, till exempel ställde filen i diskmaskinen och gick rakt in i dörrar och sånt. Nu känns det som att jag har vuxit ifrån det, men då och då kommer det starka önskemål om att "tokiga pappa" ska återuppstå. I morse var en sådan morgon. Tyvärr var jag dessutom lite bakis efter lördagskvällens hejdundrandes spontanparty, så jag var inte alls i form för tokerier. Men jag försökte i alla fall med ett par småtokerier: "å, å, nu vill jag sitta här och prata med mina barn, men i stället råkar jag läsa tidningen, å så tokigt", men det dög tydligen inte.
Till slut tog M saken i egna händer och började hälla yoghurt på ett minst sagt tokigt sätt. Skrattfest är kanske att ta i, men jag tyckte nog att bäbin log lite. Fast hon kan förstås ha haft lite gaser eller nåt bara.

Förresten...

... så var hon inte alls sjuk när jag kom för att hämta henne i går kväll. Jag tog med mig tempen och det var hellugnt. Däremot var hon rejält trött och förmodligen ganska spänd. Hon är väldigt förtjust i sina föräldrar nämligen.
Men efter lite pepp och kram bestämde hon sig för att stanna. Så i morse hämtade jag hem henne, stolt, nöjd och inte särskilt utsövd.

En tidning för små noppor

Härligt! Nu får vi som tycker att det här med vad som passar för flickor och vad som passar för pojkar har blivit alldeles för luddigt äntligen lite hjälp. Egmont, Sveriges överlägsna dominant på barntidningsmarknaden, lanserar två nya tidningar. En rosa som är "pysslig och tjejig" och en blå som är "en cool fotbollstidning för killar".
De senaste decennierna har ju fler och fler fått för sig att tjejer kan gilla fotboll. Har ni hört så dumt! Och på sistone har ju vissa killar till och med fått för sig att det är kul med husdjur och pyssel. Men nu får vi hjälp att komma tillbaka till sunda 30-talsvärderingar. Eller som Idrottsbladet skrev redan 1926: "Fotbollen förstör benen, tänk på det små noppor i dessa de korta kjolarnas förföriska tider." Tack, Egmont!

Och skulle ni mot förmodan tycka att detta är det dummaste ni har hört sen Glenn Hyséns självbiografi kan ni skriva på OLIKA förlags upprop här.

Orättvisan skördar fler segrar

I februari var L sjuk senast. Det var när hon skulle få gå på Melodifestivalen, och missade det på grund av skyhög feber.
Nu är hon sjuk för andra gången i år. Och då sammanfaller det så klart med årets andra stora höjdpunkt, som hon sett fram emot sen det bestämdes för säkert ett halvår sen. Natten då hon skulle få sova över på förskolan, med fröknarna och alla kompisarna. När hon lämnades med kudde, täcke och gosedjur för ett par timmar sen verkade det helt okej, men nyss ringde en av fröknarna och sa att L var ledsen och frös och kändes varm. Så nu är det bara att gå och hämta henne. Hon skulle få vara med på film- och popcornmyset först bara.
Snacka om typiskt. Men härdande.

Vår dag hos frissan

"Här ska jag jobba när jag blir stor", konstaterade M så fort hon klivit in genom dörren och sett grannlåten.

"Här ska jag springa fram och tillbaka, klättra i trappa och stolar, äta banan, tappa banan, ta upp banan från hårigt golv och fortsätta äta, plocka fram alla blanka magasin och sprida ut lite här och där och pilla  i eluttag under vid pass en timme och tjugo minuter", tänkte bäbin och gjorde slag i saken.

Fast hon tog lite paus också och läste herrmagasin, som sig bör när man är hos barberaren.

Och även om en timme och tjugo minuter för en lekman till pappa kan tyckas vara ungefär femtiofem minuter mer än det borde ta att klippa lite toppar på två små barnfrisyrer så var det värt att vänta på. Se så granna.

Arne Norlin is in da house!

Folkligt, festligt, fullsatt. Eftermiddagens vernissage på den nya Arne Norlin-utställningen är så klart vårens kulturhändelse i Norrköping. Särskilt som min äldsta dotter är en av utställarna. Det blev dock ett lite hastigt besök för oss, eftersom montrarna inte var riktigt bäbisäkrade. Ungefär en fjärdedel av utställningen var en reflexräddning från att stupa i backen och orsaka allvarlig skada på både egendom och person. Alla uppskattade inte heller när bäbin hittade ett piano i ett hörn och drog igång en mäktig basgång. Och så tog de salta pinnarna slut ungefär en minut efter att L hade äntrat lokalen.

Nummer fyra på gång?

Medan jag sopade ihop det sista av städningen efter L:s glädjerus tog den utarbetade karriärmamman myssiesta framför "Dr NO" på Barnkanalen. Eller som L konstaterade: "Det är precis som när du skulle få bäbin att du har sådär ont i magen och bara vill vila. Fast nu är bäbin utanpå magen i stället för i."

Köpglädje

Att L är den i familjen som lider mest av vårt köpstopp råder det ingen tvekan om. Hennes ha-begär blossar upp titt som tätt och brinner som en supernova, men slocknar oftast efter någon dag. Men medan den brinner är den inte lätt att hålla i schack.
Att säga nej till att jag ska köpa saker till henne är lätt. Har man bestämt nåt så har man. Särskilt om man har kablat ut det i all världens press och eter. När hon vill köpa för egna pengar är det svårare. I dag lyckades jag inte stå emot, så då promenerade vi iväg i snörusket och hon fick lägga 30 av sina surt förvärvade pengar på ett par plastgrejer hon hett åtrådde.
När vi kom hem var hon så lycklig över köpet att hon städade sitt rum. Och i rena lyckoruset städade hon sin storasysters rum också (se bilden).
Själva grejerna har hon dock inte ens packat upp. Det är köpandet och ägandet som är det roliga.

En bestseller på whiteboarden

Se där. Plötsligt blev det skrivarstuga i ett av barnrummen. En mustig skröna om tvillingarna Johanna och Josefine skissades upp på whiteboarden. Av synopset att döma kan det bli en bestseller, med både humor, spänning, tokiga vändningar och lite sensmoral. Lite som den där boken om hundraåringen som klev ut genom fönstret, och den har ju toppat listorna så det står härliga till.
Men allra mest imponerande är förstås att de börjar med ett synopsis innan själva författandet tar vid. Snacka om att ha koll på hur det går till.

Skål!

Måltiderna här hemma är lite omständliga nu för tiden. Bäbin vägrar dricka om inte varje klunk föregås av att det skålas. Glasen ska slås ihop på ett tydligt sätt och så ska ett tydligt "skål!" utropas. Fast i hennes mun låter det mer som "toy!". I bästa fall räcker det med en gång inför varje klunk. Oftast vill hon göra det cirka tre gånger.

Dyra i drift

Äntligen en måltid hemma för de två stora. Sen i fredags eftermiddag har vi knappt sett till dem. Några timmar i går eftermiddag och kväll var de hemma, men annars har de varit hos gemensamma bästisen. Frid och fröjd för alla inblandade tror jag, men jag är lite orolig för hushållskassan hos värdfamiljen. Så många måltider med dessa två som extragäster lär svida i plånboken. M har alltid ätit som en tungviktsbrottare. L är mer av en periodare, som ibland kan äta nästan normalt för sin ålder. Just nu är hon dock inne i en tillväxtperiod och då är det byggarbetarportioner som gäller. Jag får nog gå över med ett par matkassar vid tillfälle.

Ta dig i brasan

Knastrande brasa! Uråldriga herrar sjunger "vintern rasat" i snorgula studentmössor! Pernilla Wiberg berättar om sin barndom! Barnen borde ha varit som ystra vårblommor i de första varma solstrålarna, men icke. De föll in i gamla konsumtionsmönster och hade svårt att glädjas åt någonting så länge de inte fick kööööööpa. Ballong, sockervadd, lotter med noll procents vinstchans. Inget annat var värt nåt. 

Men sen började som tur var fyrverkerierna, och då blev L så rädd att hon helt kom av sig.