Vad Saade du?

L kastade sig över tidningen i dag, när det visade sig att hennes idol Eric Saade ska återuppstå i melodifestivalen. Länge och väl skärskådade hon bilden på den glade dansmannen, stavade sig igenom den matiga artikeln och analyserade låttiteln.
Det allra finaste i kråksången är att det i en låda här hemma ligger biljetter till deltävlingen i Linköping, avsedda som julklappar till L och hennes storasyster. Och med tanke på hur tråkigt torftigt startfältet ser ut (särskilt för L som inte bryr sig överdrivet mycket om 90-talsgiganter som Dilba eller världsproducenter som RedOne) så är det ju rena lyckträffen att just Saade kommer till grannstaden. Man tackar.

Stadd vid kassa

Den gångna lönehelgen insåg jag att jag drar in knappt hälften som föräldraledig jämfört med när jag jobbar. För att fira det har jag ägnat kvällen åt att beställa en dator till barnen och surfa på lyxresor till Egypten.
Att jag ändå kan göra det har att göra med tre saker:
1. Jag har ibland svårt för raka, logiska tankebanor.
2. Mina barn är duktiga på att spara.
3. Vår regering för en inte alltid helt rättvis och solidarisk skattepolitik.

Oardean jomajonderan

Någonstans i Norrköping framförs just nu en synnerligen högljudd version av Elena Paparizous gamla eurovisionvinnare "Majonderan". Och vänta nu... jag ska lyssna lite bara... Jo, det är hemma hos mig. Och sämre låtar finns väl att vakna till om man är en ljudkänslig bäbis.

En söndag att minnas

 På söndagen inkasserade L en gammal födelsedagspresent och tog med sig Maya på 3D-dejt. Det var en magnifik upplevelse och de unga tu satt och viftade frejdigt med händerna framför ansiktena för att omfamna/värja sig mot allt som hände på bioduken. Filmvalet föll på Dumma mej, och jag fick följa med eftersom det var sjuårsgräns. Filmen var bra. Inte minst det faktum att hjältarna var tre systrar i typ M:s, L:s och J:s ålder. Det kan ju vara första gången i världshistorien, och identifikationen var så klart total.

 M tog också med sig en dejt, men de var något för coola för att sitta med gamla pappa, så de krävde egna platser i salongen.

Sen tog vi långpromenad till eftermiddagens glöggparty, och det var bara bäbin som tyckte att det var roligt att vara ute i vädret. Hon fick ju göra sulkydebut och tyckte inte att nylonstrumpbrallor var lämpligt snöstormsplagg. Det tyckte däremot hennes ömma moder.

Hyfsat umbärlig

I dag ringde det på mobilen:
- Hej, det är Annette nere i receptionen. Du har ett besök här. Kan du komma ner?
- Eh... Nä, jag är hemma. I Norrköping. Jag har varit föräldraledig i två månader...
- Jaha.
- Du kanske kan fråga Daniel i stället. Han vickar för mig.
- Jaså? Ja, jag får göra det då.

En baksida med att vara föräldraledig är att man inser hur fullständigt utbytbar man är. Jag räknar med att ungefär hälften av mina arbetskamrater inte ens kommer att veta att jag har varit borta när jag kommer tillbaka efter nästan ett år.
Men det är också den enda baksidan med att vara föräldraledig.

Det här är Max

Det här är Max med dotter. Här står de i min hall. Max är också föräldraledig. Det fina med det här är att om det inte vore för att både han och jag är föräldralediga så skulle han inte ha stått i min hall. För jag och Max känner inte varandra särskilt väl. Vi har träffats hos gemensamma bekanta några gånger, och jag tror inte att jag hade kommit på tanken att bjuda hem honom om det inte vore för att jag hade "vi är ju båda pappalediga och borde hänga lite"-kortet att spela ut. Men nu kan vi umgås och dricka kaffe och göra pastasallad och lära känna varandra på ett otvunget vis samtidigt som barnen kastar pusselbitar på varandra på golvet.
Se där - ett väldigt gott skäl att vara föräldraledig. Och vill ni veta en hemlis: det finns flera.

Norrköping 25/11 2010 kl 18:45

Fyra små steg för mänskligheten, fyra stora steg för en viss bäbis.

Jekyll och Hyde

Utvecklingssamtal för L i dag, och det var bara att håva in berömmet som en bloggkollega brukar uttrycka det. Att hon är en rolig, härlig, glad, duktig och besynnerligt smart person visste jag ju redan, men på förskolan är hon tydligen bara det. Här hemma är hon ju lite mer bipolär och är inte rädd att ta till vare sig nävar, avgrundsvrål, "jag flyttar nu"-hot eller "du är dum i huvet"-smädelser. På förskolan är hon Bruce Banner för jämnan.*

*Nördig Marvel-referens. Fråga närmsta kille i glasögon vad jag menar.

Duktighetssträvan slog fåfängan

Femårskontroll och utskrivning på BVC i dag. På vägen dit redogjorde L för sin plan att fejka på syntestet eftersom hon tycker att det är så snyggt med glasögon. När det väl kom till kritan satte hon allt, utom att hon misstog ett O för ett G på nedersta raden med höger öga. Men det räckte inte för att bli brillorm.

Veckans fynd på hallmattan

Jag har trott att bäbin har nio tänder - fyra uppe, fyra nere och en kindtand uppe till vänster - men under lunchen i dag gjorde jag en ny inventering. Det visade sig att hon har ca 13. Två kindtänder i vänstra nederkäken (kan vara en väldigt stor), en kindtand uppe till höger och en tand en bit in i gommen sett från den vänstra överkäkskindtanden.
Hm. Den där sista känns inte helt okej. Den känns typ som nåt man kan ta inträde för på Kiviks marknad.

Faller en faller två faller frun

Den officiella siffran på antal smittade av magsjuka efter festen var i går kväll förresten uppe i sju personer. Men då har vi inte varit i kontakt med alla.
I vår familj verkar det ha slutat på blygsamma två av fem. Men frun kanske blir hemma från jobbet i morgon ändå. När vi för en stund sen skulle återställa möblemanget efter festen slant det till lite och hon rasade ner för en hel trappa och blev liggande längst ner på mage i en onaturlig ställning. Smärtan i högerarmen jämförde hon just med att föda barn. Och det är ju som bekant lika skönt som att skita ut en soffgrupp.

Det viktigaste är att vara snäll

Mannen som går under aliaset Grobianhannen skriver ofta långa och välformulerade och ibland till och med välgenomtänkta kommentarer till mina inlägg. Det uppskattas. För enkelhetens skull svarar jag på hans senaste kommentar som ett blogginlägg:
Visst, det kan vara ett problem att läsbegåvade barn understimuleras i grundskolan. Men jag tror ändå att det finns bättre sätt att lösa det på än genom klassöverhoppning eller elitklasser. Även vår andraklassare ligger före sina klasskamrater på just läsning, skrivning och matte och där försöker läraren ordna det genom att ge henne en egen, svårare läsebok och mer avancerad mattebok. Och att man är jättebra i vissa ämnen behöver ju inte betyda att man är som en äldre elev i andra ämnen, eller socialt i klassen. Sen kan jag i och för sig tycka att det blir lite knasigt när hon ska sitta och leka på lektionerna för att hon är klar tidigt, men ändå ha läxa fyra dagar i veckan. Men det är nån rättvise/studievanegrej från magisterns håll.
Annars känner jag när det gäller mina barn, som har läshuvuden och kommer från ett hem där det läses och skrives mycket, att det inte känns som prio ett att det kunskapsdrillas järnet i skolan. De andra aspekterna: värdegrundsarbetet, den sociala träningen och självförtroendebyggandet känns viktigare. I alla fall i grundskolan.
Som av en händelse tar Östgöta Correspondenten upp det här i dag. Dock bara i papperstidningen, tror jag.

Före sin tid

Vår femåring är ju lite av ett geni. Inte bara kan hon allt om Beatles, Melodifestivalen, svensk riksdagspolitik och medeltiden - hon kan även läsa, skriva och räkna. Att tanken om tidigare skolstart dök upp i våra hjärnor var därför inte helt långsökt.
Nu i kväll var det öppet hus på skolan inför hennes förskoleklasstart och jag passade på att dryfta frågan med både förskoleklassläraren och lågstadiemagistern. Båda avrådde å det bestämdaste: ingen av dem hade någonsin upplevt att något gott kommit ut av att början ettan som sexåring. Jag blev lite häpen över deras tydlighet, men tacksam. Det är alldeles för mycket å ena sidan, å andra sidan i den här världen.
Så nu är beslutet taget. Vi var själva väldigt tveksamma - hon känns mer åldersadekvat på andra områden än de rent kunskapsmässiga, och det finns ju en poäng med den milda och långsamma skoltillvänjningen det innebär att gå i förskoleklass. Plus att det kan vara tråkigt att vara minst i klassen.
L själv var het på att hoppa över från början, men kom sen på att det var en rätt dålig idé: "Jag vet ju inte hur det funkar i skolan, och så tycker jag ju om att prata hela tiden. Det får man nog inte i ettan." Hon har även självinsikt, vårt lilla underbarn.

Faller en faller två falleralla

Så var det dag två efter den stora magsjukefesten. Nu har även storasyster fallit. Dessutom har både mormor och farmor ägnat natten åt konvulsioner, rapporteras det. Hur många orapporterade fall vi har ute i landet vågar jag inte ens tänka på. Jag vill bara förtydliga: det är magsjuka. Inte matförgiftning.
Och denna dag kommer att ägnas åt samtliga avsnitt av Fem myror.

P som i penis

Och det hade inte blivit något kalas alls om det inte varit för att huvudpersonens mormor och man kommit ett par dagar innan partyt och bistått med underhåll av barn och bakning av brownies. Som de utbildade förskollärare de är lyckades de till och med spränga in lite pedagogik i all hetsen. Mormorn lärde till exempel barnbarnen ett nytt ord under barnalfapetspelandet.

Dagen efter

Det var verkligen dagen efter i dag. Tidernas tredje och förmodligen sista namnkalas var avklarat, och både barnen och vi var tämligen utslagna. Särskilt L, som avslutade festligheterna med att ägna halva natten åt våldsamma kräkningar. Dagens feber tyder på att det är en rejäl magsjuka och inte matförgiftning, så av två onda ting fick vi ju det bästa. Hellre att ha smittat 40 pers med magsjuka än att ha förgiftat dem med en sur hoummus.
Dagen tillbringade de stora barnen med att se samtliga 24 avsnitt av 2006 års julkalender. Ett rekord så gott som något.

Tyvärr är det ju omöjligt att umgås med folk när man ordnar storfest, men de hade ju varandra och verkade nöjda med det. Maten var grym, underhållningen efter bästa förmåga och jag var inte alltför butter. Huvudpersonen var i fin form, särskilt på efterfesten. Men som sagt lite bakis i dag.

Grattis till en cool snubba

Det här är min guddotter. I dag fyller hon ett år. Tyvärr bor hon lite för långt ifrån för att det ska kännas riktigt bra, men för två veckor sen sågs vi i alla fall i flera dagar och det var mycket roligt. Hon är en väldigt cool figur, vilket är extra anmärkningsvärt med tanke på den dramatik och de starka känslor som föregick hennes födelse.
Så här långt är det hon som har lärt mig mest om tacksamhet, ödmjukhet och andra viktigheter, men jag räknar med att ta mitt fadderansvar och ta igen med tiden. Det får bli sommarläger med tema Jesus, godhet och vikten av att inte gömma stöldgods i kyrkor.

Simma lugnt

Denna termin har jag och L gått upp i s k okristlig otta varje söndagmorgon för att pina oss i väg till simskola där vi hängt sömndruckna och morgonsura eftersom vi inte lyckades i den wall street-parodi till utlottning av simskoleplatser som sker en gång i halvåret.
I dag var det dags att göra upp om vårterminsplatserna och jag var betydligt mer förberedd och började min växelvisa nät- och telefonbokningsrush exakt på klockslaget när slussarna öppnades. Men döm om min växande panik när det visade sig vara omöjligt att vare sig logga in eller komma fram på telefon. Efter en timme och ungefär 300 försök fick jag ta till det riktigt tunga artilleriet och skickade följaktligen ett s k argt mejl till ansvarig person. Då fick jag svaret att det var teknikstrul och att ingen hade kunnat boka. Så fem minuter senare var jag inne och fick en finfin 16.55-tid. Nu ska jag fira.

Namnkalas i antågande

Denna vecka är vigd åt förberedelser för det stora kalas som ska äga rum på lördag och som ska fira vår bäbis ankomst. Typ ett dop, fast eftersom vi vill vara lite märkvärdigare än så skippar vi det där med Jesus och firar bara att hon finns och att hon har fina namn.
Med de andra barnen har vi haft dessa festligheter i betydligt yngre ålder, men vi har inte lyckats uppbåda kraften och entusiasmen förrän nu. Eller, egentligen vet jag inte om vi har den nu heller riktigt, men nån gång måste det ju ske. Och det blir säkert roligt när det väl händer.
I alla fall så ska det städas, kokas och planeras underhållning. Något färre än vanligt har tackat ja, men det blir ändå en bit över 40 som ska födas både andligt och spisligt.
Det, i kombination med en trasslande kamera, kan göra att bloggandet blir lite torftigt denna vecka. Vi får hoppas på bättring i nästa vecka.

Världens bästa Mia

Egentligen skulle jag vilja att den här bloggen var något annat. Nu är den ett lite myspysigt forum där jag då och då kanske lyckas vara lite rolig och nån enstaka gång till och med säga något viktigt. Men den är ju knappast ett ställe där jag fläker ut min själ till allmän beskådan och vrider och vänder på de saker som verkligen betyder något och som jag ligger vaken om nätterna för. Och att det inte är så är helt enkelt för att jag är för feg.
En som inte är feg är Mia Skäringer. I går kväll var jag i Linköping och kollade på hennes show "Dyngkåt och hur helig som helst", och det var ju det modigaste jag har sett i humorväg. Om två veckor kommer den till Norrköping och gå gärna dit om ni vågar. Det är väldigt roligt, men räkna med att få ordentligt många skratt i halsen för pengarna.
Mia Skäringer skrev en gång i tiden landets bästa föräldrablogg på mama.se. Och nu upptäckte jag att hon har startat en ny blogg. De senaste inläggen är inte lika skoningslöst självutlämnande som vi blivit vana vid, men det är så klart hög klass för det. Kolla in själva på http://blogg.yourlife.nu/avig-maria/

Hurra, hurra, hurra

På fem dagar har det bjudits sång, paket och frukost på sängen tre ggr. Först ettårssång, sen 34-årssång och i dag fars dags-sång. Vilket var extra rörande eftersom det är simskoledag och jag hade förberett mig på att som vanligt smyga upp i ottan och så diskret som möjligt riva med mig simskolebarnet. Men i stället fick jag sång och champagnegåva i sängen.
Jag tror dock att bäbin kommer att få lite höga krav på uppvakning i fortsättningen. Nu tycker hon att det är toppen och helt normalt att varje morgon väckas av ett "hurra, hurra, hurra".
Snart ska hon få lära sig att livet inte är ett evigt hurrande och champagneskålande.

I vår familj 3

34-årskalas i kväll och bara det bästa är gott nog åt supermamman och superfrun. Champagnen var given och i vår familj gör vi så klart vår sushi själva.
Men vi glömde efterrätten slog det mig just. Ibland krackelerar den till synes perfekta ytan och alltings skröplighet gör sig påmind. Men vi ska nog kunna rädda kvällen.

Tipspromenad

L har förberett en tipspromenad, förmodligen som en del i firandet av sin mamma som fyller i dag. Och jag kunde ju inte låta bli att tjuvkika. Här har ni ett smakprov (något språkligt korrigerade, hon stavar ärligt talat lite sådär):
Vad heter L:s osynliga kompis?
Vad har på dagen fyra ben och på natten sex ben?
Har Ringo gjort någon egen skiva?
Hur kunde Mark Chapman skjuta John?

Första frågan går jag tyvärr bet på. Den sista är också svår, men jag tror att den är mer retorisk/filosofisk än faktamässig.

Oväntad etta

L:s bästa Beatles-låtar denna vecka:
1. It won't be long
2. All my loving
3. Ob-la-di ob-la-da

En gåva 2

Hej bäbin. I dag har du fyllt ett och jag vill verkligen tacka för ditt första år.
Du satt hårt inne. Det var verkligen inte självklart att du skulle komma. När din yngsta storasyster var ungefär ett och ett halvt bestämde vi oss för att det fick vara nog. Två var precis vad vi klarade av och hade plats för. Vi gav bort alla bäbisgrejer och stängde butiken. Men behöll ändå nyckeln utifall utifall.
Och mycket riktigt: till slut blev längtan för svår. Att få barn är ändå så sjukt maxat att det är svårt att låta bli när man som vi har den djupt orättvisa lyxen att än så länge kunna i princip när vi vill.
Ditt första år har inte varit bara glatt, men de ledsamheter som har varit har sannerligen inte berott på dig. Du har varit en fullträff från början. En från början godmodig typ på gränsen till självutplåning, men som på sistone blivit en färgstark, oerhört rolig och ibland rätt krävande donna.
Inför kommande år lovar jag följande:
Att vi ska fortsätta att snacka om allt.
Att sjunga mer med dig. Vi ligger efter på öppna förskolan.
Att gunga mer. Det är kul.
Att vara ihärdig med bokläsandet, även om du är minst sagt otålig.
Att brottas med dig minst en gång om dagen.
Att ge dig mat. Mycket mat.
Att aldrig glömma bort vilken lyx det är att ha dig och att få vara med dig så mycket.
En massa andra saker som jag inte kommer på nu. Vi kan ta dem på tu man hand vartefter.
Från dig önskar jag bara att du ska fortsätta att vara den du är. Om du kan skära ner en gnutta på gnällandet och skrikandet är det ett plus, men inget måste. Och det gäller väl lika mycket mig i så fall.
Du är i alla fall världens bästa bäbis och den som inte fattar det får skylla sig själv.
Kärlek och respekt.
/Pappa

WT-kids hos frissan

OBS! Genrebild. Kameran glömdes hemma.

När jag går till frissan har jag för vana att klä mig i det coolaste jag har, för att på så sätt öka chansen att få en cool frisyr. Man får den frisyr man förtjänar, tänker jag. I dag var de två stora inbokade på stans bästa och mest populära salong, och valde inför detta av okänd anledning att klä sig i de mest white trashiga kläderna i garderoberna. Ni vet mysbyxor och tröjor med ett obestämt mischmasch av rosa och glitter. Så nu sitter de här hemma med hockeyfrissor och sån där olika färgning i botten och topp.
Närå. De blev helfina. "Klipp så lite som möjligt" var deras enda order.

Rättelse

Sundsvallsvärden har hört av sig och vill rätta produktangivelsen i den sista bildtexten i min Sundsvallsdagbok. Det är inte vaselin, utan idomin. Rätt ska vara rätt.

Grannspaning

De stora barnen har, inspirerade av en viss sjukt populär litterär detektivbyrå (ej damernas), börjat bedriva spaning i grannskapet. En mystisk bil har länge legat under bevakning och i dag var de ute igen med både kikare och kamera. Sen fick jag agera consigliere och dataexpert och kolla upp alla fakta kring bilen. Vi beställde uppgifter från transportstyrelsen: bilen var besiktigad och godkänd och skattad och klar. Sen kollade vi upp ägarens namn, bostad och födelsedata. Allt antecknades nogsamt i M:s detektivblock. Sen ville M gå och konfrontera honom med att han var alldeles för mystisk, men där avrådde jag. Det kändes som att det fanns risk för att han skulle ifrågasätta denna fullständiga kartläggning och att min inblandning skulle bli besvärande för mig. Särskilt som han bor bara två hus bort.

Vårt höstlov i Sundsvall

Sorry att det bloggats så oflitigt detta höstlov, men det har varit annat på agendan och lite svårt med datortillgängligheten. Här kommer i alla fall ett matigt bildspel från mitt och les kids höstlov i glada Sundsvall.

Bäbin passade på att bonda med sin nyblivne gudfar. Det sa klick lite väl snabbt. Redan andra dagen ropade hon pappa efter honom.

Min guddotter och min bäbis fann också varandra. De nio dagarnas åldersskillnad tog dock ut sin rätt: när det kom till att göra upp var hon med dreglet rätt överlägsen tack var kroppstyngd och erfarenhet. Napp- och kexknyckning var favoritsysslan. Och att knipa tag i de greppvänliga öronen som guddottern ärvt av sin far.

Även de lite större barnen hade mycket gemensamt.

Onsdagen tillbringades med onkel Jan, som tog sitt farbrorsansvar på allvar och kommunicerade med barnen på barns vis.

Några klassiska näringsidkare fanns kvar sen de tre år jag bodde i Sundsvall i slutet på förra årtusendet.

Som Leif, t ex.

Och denna magnifika kombinationsbutik. "Sko och cd" är dock nedlagd sedan länge.

Sista kvällen bjöd jag och värden på ett dansperformance som gjorde opropotionerligt stor lycka hos våra döttrar.

Och sen firade vi med en joint i uterummet när barnen somnat. Pirre lärde mig ett riktigt husmorstrick: genom att smeta vaselin på läppar och fingrar döljer man lukten för fru och andra.

Söta pappor på tåg

Sträckan Norrköping-Sundsvall är lång. Särskilt om man åker tåg med tre barn. Jag ska erkänna att jag var orolig i förväg, men jag får säga att det gick över förväntan. Bäbin visade sig vara paniskt rädd för tågtoaletter och den äldsta visade sig pendla mellan djup åksjuka och överraskande sprallighet, men annars gick allt någorlunda värdigt till.
Från Stockholm fick vi sällskap av dem som vi var på väg hem till: Pirre med sina två döttrar. Då blev allt roligare. Och det dröjde inte länge innan en parant madame kom fram och smickrade: "Ni är såå söta med alla era barn." Hon hade nog sagt precis samma sak om det hade varit våra fruar som åkte.