De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn

Av någon anledning finns det en mängd människor (både män och kvinnor) därute i den s k verkligheten som är beredda att offra både armar och ben för männens rätt att skita i sina barn. Jag har som några eventuellt märkt rätt svårt att förstå detta. Det finns så många skäl att utnyttja det fantastiska föräldraförsäkringssystem som politikerna har givit medborgarna i detta land.

Enligt en opinionsundersökning som SVT gjorde förra året tycker också 70 procent av svenskarna att män och kvinnor ska vara hemma lika länge med barnen. Ändå är det bara en halv procent av de svenska familjerna som tar ut helt jämställd föräldraledighet.

Så vad handlar då detta om? Ett samhälle inte anpassat för manlig föräldraledighet? Jo, till viss del – det är fortfarande rätt kass attityd på många arbetsplatser. Klassiskt hyckleri? Jo, det också, förstås. Uppfinningsrikedomen när det gäller att komma på ursäkter för att inte vara med sina barn är imponerande.

På allmän begäran (eller mest min egen, ärligt talat) tänkte jag de närmaste dagarna presentera min lista över de sämsta ursäkterna för pappor att inte ta ut sin halva av föräldraledigheten.

För spänningens skull börjar jag bakifrån, och kommer under dagen alltså att ge er den femte sämsta ursäkten för att inte vara med sina barn. Sen kommer de en efter en med jämna intervall, och innan julafton hoppas jag kunna presentera vinnaren: den allra sämsta ursäkten för att inte ta sin del av föräldraledigheten. Klipp ut och spara.

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 1

1. ”Kvinnor är ju ändå bättre lämpade”

Låt mig citera något den aktade skådespelaren Börje Ahlstedt säger i den alldeles nya boken om hans liv: ”När kvinnor gör som Solveig Ternström, det vill säga klipper håret och börjar röka cigarr, lämnar de sin medfödda kapacitet som vårdande människor och då blir världen en sämre plats för oss alla.”

Börje Ahlstedt lever med andra ord kvar på 30-talet. Börje har i många sammanhang gjort tydligt för oss att han inte är riktigt riktig, men en ursäkt har han i alla fall: han är faktiskt född på 30-talet. Alla de stackars människor, män som kvinnor, som får barn i dessa dagar och låter mamman ta hela föräldraledigheten med motiveringen att hon ”genetiskt är bättre lämpad” är inte födda på 30-talet. De borde veta bättre.

Annat som ansågs fräscht på 30-talet: Ljudfilm. Planeten Pluto. Judeförföljelse. ”Negerjazz”. Militärer som skjuter demonstranter. Hitler.

Om jag ska sluta raljera: Visst är jag och min fru olika. Jag är mer känslomässigt hämmad, jag är mer intresserad av fotboll och jag är mer slarvig när det gäller att komma ihåg barnens matsäckar, extrakläder och kompisars födelsedagar. Men inget av det har ju med DNA att göra. Det beror på att vi är uppfostrade på olika sätt och genom hela livet i de flesta sammanhang har behandlats olika beroende på om vi står eller sitter ner när vi kissar (nu sitter jag också sedan några år, men ni fattar vad jag menar...). Att extraklädeslådan på dagis skulle ha något med biologi att göra faller ju på sin egen orimlighet. Extraklädeslådor fanns ju inte ens på 30-talet! Och garanterat inte på stenåldern.

Föräldraledigheten är i stället ett utmärkt tillfälle att råda bot på den lättja, självupptagenhet och missriktade koncentrationsförmåga som de flesta män påtvingas genom uppväxten. Jag får kämpa lite hårdare för att hålla den där extraklädeslådan i skick, men det går. Och i gengäld kan jag med mitt okomplicerade förhållande till denna låda lära min fru något om hur ens ställning som god förälder och människa inte i första hand står i relation till antalet extrastrumpor på förskolan.

Det jag vill säga är att det så lätt blir en ond cirkel. Om kvinnan från början får sköta blir hon så klart master på detta och då blir det kortsiktigt lättast att ”hon som vet hur man gör” får köra på i all evighet. Och att hon har första tjing på omhändertagandet och uppfostran betyder ju inte att den modell hon utvecklar är den enda rätta.

Claim your right boys! Killar kan! Chucks kick också ass! Om de bara vill.

Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”om nu Gud skapte en för att sköta bilen och tipsradera, varför skulle en då envises med hålla på och ägna sig åt di där barna? En begriper't då inte.” Om svaret är ja, har du gjort rätt.

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 5

5. "Vi har inte råd"

I min bekantskapskrets finns ca två par där jag faktiskt respekterar detta argument. I båda fallen handlar det om att den ena föräldern pluggar medan den andra har fast heltidsjobb. Klart att det blir snårigt att få det att gå ihop, även om det faktiskt går om man verkligen vill.

Men så gott som alla pappor (och mammor för den delen) som använder det ekonomiska argumentet gör det av något av följande skäl:

1. Han tror att de inte har råd, och utgår från att man automatiskt hamnar på fattighuset om den förälder som tjänar minst jobbar. Om han bara bemödade sig om att räkna lite skulle han upptäcka att det krävs väldiga löneskillnader för att kunna använda detta argumentet med någon sorts trovärdighet. Och om han inte orkar räkna kan jag passa på att tipsa om detta lilla verktyg, skapat av några driftiga folkpartister som också tröttnade på slentriansnickesnacket.
2. Han är inte beredd att offra någon som helst levnadsstandard för att kunna vara med sitt barn. Matlådor, H&M-tröjor och förra årets platt-tv-modell är för förnedrande för att ens komma på fråga.
3. Det är ett smidigt argument att ta till, eftersom det sällan ifrågasätts, när det i själva verket handlar om att han och mamman tycker att det är bekvämare att låta gamla könsrollsmonstret sköta ruljangsen.

Punkt 2 är lite av en nyckel, för nästan oavsett ekonomiska förutsättningar handlar det om att göra ett val. Valet platt-tv, hämtmat och charterresor kontra föräldraledighet borde ju i en bra värld vara givet. Det kan krävas mer omvälvande uppoffringar än så, men oftast handlar det om ganska små livsstilsomställningar. Men oavsett vad så skulle det vara mer ärligt att i alla fall kalla det för vad det är: Säg inte ”vi har inte råd att jag är hemma” om du egentligen menar ”vi tycker att det är viktigare att kunna bo jättestort” eller ”vi tycker att det är viktigare att ha råd att äta halvfabrikat och åka till Phuket”.

Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”jag ångrar att jag var så mycket med mina barn när de var små när jag i stället hade kunnat satsa på att ha mer avancerad teknisk utrustning hemma”? Om svaret är ja, så har du gjort rätt.

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 3

3. ”Men jag tar ju min del”

Jaså, gör du. Grattis, bra, man bugar. Men tillåt mig tvivla. Risken är stor att du är en av de väldigt många pappor som hävdar att de ”tar sin del” och då syftar på de så kallade ”pappamånaderna”. Vilket är en dubbel missuppfattning.

För de första så är hela utgångspunkten i föräldraförsäkringen - tro det eller ej - att föräldrarna ska ta hälften var av föräldradagarna. Men det återkommer jag till högre upp på listan.

För det andra har ”pappamånaderna” inget specifikt med papporna att göra. Så här är det: varje förälder har 240 dagar att förfoga över. Av dessa går 60 inte att överlåta på den andra föräldern, oavsett kön. Att dessa dagar i folkmun har kommit att kallas ”pappamånader” har så klart att göra med att de tillkommit för att få fler pappor att vara hemma. Vilket dessa månader också har lyckats med, och det är ganska få utanför kristdemokratiska partiet som i dag ifrågasätter dem. Även om de tyvärr har en tendens att pytsas ut i småportioner kring julhelger och sommarlov och därmed inte göra någon större nytta för jämställdheten i vare sig hem eller samhälle.

Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”jag är så jävla stolt över hur jag lyckades lura systemet när kidsen var små. De där tvångsföräldradagarna var ju perfekta för att slippa ta semester i mellandagarna när frugan ändå var hemma och skötte barnomsorgen.”? Om svaret är ja, så har du gjort rätt.

PS: Så här långt in i listan vill jag passa på att be om ursäkt för att den är så tvåsamhetsfokuserad, och i viss mån heteronormativ. Men nu var det just de män som inte vill ta sin del av ansvaret för barnen som jag vill komma åt här. Förhoppningsvis kan jag få till fler listor framöver med andra vinklar.

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 2

2. ”Jag får inte för henne”

Äh men kom igen nu, macho man. Det är ju dina dagar. Att ta dem mot din vilja kallas stöld. Eller behövs det en lektion här? Okej, så här funkar det:

Varje förälder får 240 dagar var, punkt. De är alltså knutna till respektive förälder, precis som a-kassa, semester och annat individuellt. Meningen med detta är att barnet ska få vara lika mycket med båda sina föräldrar, och att de samhällsfunktioner föräldrarna har utanför hemmet ska bli ungefär lika lidande/gynnade av föräldrarnas bortovaro. Sen finns det en liten klausul i systemet som gör att vi till skillnad från andra statliga försäkringar kan skriva över dagar på den andra föräldern. Men det betyder ju inte att det är menat som grundmodell.

Alltså krävs det en aktiv, fysisk handling - ett skriftligt avsägande - från pappan för att mamman ska få fler än sina 240. Och att därför komma dragande med ”jag skulle vilja, men hon låter mig ju inte” blir bara självförnedrande.

Vad hotar hon med? Kökskniven? Skilsmässa? Knappast, va? Du gör det bara för enkelt för dig. Hon har haft barnet i magen och har ett försprång redan där. Vill du att det ska skena i väg fullständigt?

”Familjerna måste få välja själva vad som är bäst för dem” går som ett mantra genom debatten. Men sanningen är ju att det inte handlar om att familjerna sätter sig ner och väljer, utan att de låter allt rulla på som det alltid har gjort i alla tider. Om människor bara försökte närma sig att använda föräldraförsäkringen som den är tänkt att användas skulle individuell föräldraförsäkrings-ivrarna kunna ägna sig åt fotvård i stället för att lägga sig i andra människors liv.

Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”att hålla på och bråka med frugan om nåt så oviktigt som barnen, vad var det egentligen? Där borde jag ha gett mig direkt.”? Om svaret är ja, har du gjort rätt.

De fem sämsta ursäkterna för män att inte vara med sina barn, plats 4

4. ”Jag är för oumbärlig på jobbet”

Jag har tagit upp detta tidigare i bloggen: Om det är något man lär sig när man är föräldraledig, så är det att man inte är oumbärlig på jobbet. Jag har själv fått veta det den hårda vägen, och det är klart att det gör saker med självkänslan. Min erfarenhet är att det tar ungefär två månader att flytta över sin självkänsla från att vara baserad på yrkesstolthet och samhällsstatus till att främst bygga på att man faktiskt är en närvarande och bra förälder. Det kan vara en omskakande process, men välgörande, och ger i längden en frihetskänsla. Dessutom kan det vara bra att vara förberedd på den dagen man går i pension. Där kan man snacka om brutalt uppvaknande när man inser att arbetsplatsen fortsätter precis som vanligt och att man efter uppskattningsvis två veckor i bästa fall är någon vag skröna värd att ägna ett par minuter av en fikarast åt.

Det finns alltid någon annan som kan göra ditt jobb. Och denna annan kanske dessutom är en arbetslös figur som får väldigt stor glädje av att du ger den chansen att få in en fot på arbetsmarknaden.

Dessutom är föräldraledigheten en baggis ur jobbsynpunkt. Det spelar ju knappast någon roll om du är borta två, sex eller tolv månader – rimligen måste din arbetsgivare ändå sätta in en vikarie som gör att du kan släppa jobbet mer eller mindre fullt ut. Det svåra kommer sen, när du ska jobba deltid och vabba. Det är då den stora jobbstressen sätter in.

Fast just det, ja. Om du inte tar din föräldraledighet kommer ju den andra föräldern automatiskt att bli den som tar hand om deltidsarbetandet och vabbandet när barnet börjar förskolan. Det enklaste för alla parter är att låta gamla könsrollskillen sköta castingen i familjelivet, så slipper man struliga dilemman. Men det enklaste är inte alltid det bästa i längden...

Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”jag ångrar att jag bara ägnade 38 år åt företaget, när jag hade kunnat ge det 40 år av mitt liv”? Om svaret är ja, så har du gjort rätt.