4. ”Jag är för oumbärlig på jobbet”
Jag har tagit upp detta tidigare i bloggen: Om det är något man lär sig när man är föräldraledig, så är det att man inte är oumbärlig på jobbet. Jag har själv fått veta det den hårda vägen, och det är klart att det gör saker med självkänslan. Min erfarenhet är att det tar ungefär två månader att flytta över sin självkänsla från att vara baserad på yrkesstolthet och samhällsstatus till att främst bygga på att man faktiskt är en närvarande och bra förälder. Det kan vara en omskakande process, men välgörande, och ger i längden en frihetskänsla. Dessutom kan det vara bra att vara förberedd på den dagen man går i pension. Där kan man snacka om brutalt uppvaknande när man inser att arbetsplatsen fortsätter precis som vanligt och att man efter uppskattningsvis två veckor i bästa fall är någon vag skröna värd att ägna ett par minuter av en fikarast åt.
Det finns alltid någon annan som kan göra ditt jobb. Och denna annan kanske dessutom är en arbetslös figur som får väldigt stor glädje av att du ger den chansen att få in en fot på arbetsmarknaden.
Dessutom är föräldraledigheten en baggis ur jobbsynpunkt. Det spelar ju knappast någon roll om du är borta två, sex eller tolv månader – rimligen måste din arbetsgivare ändå sätta in en vikarie som gör att du kan släppa jobbet mer eller mindre fullt ut. Det svåra kommer sen, när du ska jobba deltid och vabba. Det är då den stora jobbstressen sätter in.
Fast just det, ja. Om du inte tar din föräldraledighet kommer ju den andra föräldern automatiskt att bli den som tar hand om deltidsarbetandet och vabbandet när barnet börjar förskolan. Det enklaste för alla parter är att låta gamla könsrollskillen sköta castingen i familjelivet, så slipper man struliga dilemman. Men det enklaste är inte alltid det bästa i längden...
Dödsbäddstest: Föreställ dig att du ligger på dödsbädden. Kommer du då att tänka ”jag ångrar att jag bara ägnade 38 år åt företaget, när jag hade kunnat ge det 40 år av mitt liv”? Om svaret är ja, så har du gjort rätt.
14 kommentarer:
Och för att förekomma kritiker: Jag ser nu att jag borde ha tagit med några rader om såna som driver eget företag, vilket jag är medveten är ganska många. För just dessa kanske denna ursäkt inte går in under topp fem. Men jag råder dem att ta en funderare på hur alla kvinnor med egna företag lyckas vara föräldralediga.
Dåliga arbetsgivare finns det ju gott om. Eller arbetsgivare som är snäll mot dem den måste vara snäll mot men utnyttjar dem som går att offra.
Några reflektioner, dock:
1. Det går ju att vänta med att försöka få barn tills man har sin livssituation i full stabilitet. Men med tanke på hur många som har svårt att få barn ska man nog akta sig för att planera ihjäl sig.
2. Om två visstidsanställda trots sin något otrygga anställningsform känner att de vill få barn och lyckas med det måste de ju rimligen ta ut föräldraledighet ändå. Och att då inte dela blir ju orimligt.
3. Du tycker uppenbarligen att tryggheten går före allt. Jag tycker att det långsiktigt är värt att riskera lite av den tryggheten för att få en bättre relation till sina barn, ett mer jämställt och därmed harmoniskt förhållande och ett mer jämställt samhälle. Men det är ju olika vad man ser som viktigast i livet. Och det här är ju lätt för mig att säga som lever ett välordnat medelklassliv med fast jobb, men du kan inte avfärda mig med det argumentet varje gång. Jag är inte automatiskt dum i huvudet och utan inlevelseförmåga för den sakens skull.
Plus att rubriken inte är "jobbet är för oumbärligt för mig" utan "jag är för oumbärlig för jobbet". Och det kanske inte är en jättevanlig ursäkt från en som är visstidsanställd.
Jag vet inte vad du har för vanor och vad du definierar som lågt tak, men de flesta kan nog klara sig på 80 procent av drygt 35 300 även om de har en högre månadslön - om viljan finns att vara föräldraledig vill säga.
Du slår då vilt åt alla håll. Det är ju lätt för mig med mitt privilegierade medelklassliv att komma här och kräva 50 procent, men stackars stackars den höginkomsttagare som måste tjäna lite mindre under några månader av sitt liv. Det är inte helt lätt att följa med i svängarna.
Eftersom du ändå har försökt att förminska mig genom att hänvisa till hur rik jag är, och eftersom jag märker att jag blir nästan lika provocerad av det som av ditt slentrianflashbackpöbeldissande av allt som luktar feminism, vill jag ändå förtydliga några saker.
Jo, jag känner faktiskt människor som har det sämre ställt än jag. Till exempel en familj med fem barn, där båda föräldrarna pendlar mellan arbetslöshet och dåligt betalda visstidsanställningar. Så klart att jag aldrig skulle gå hem till dem och peka finger (även om jag tror att de har varit mer jämställda än snittet i föräldraledighetsuttaget). Men jag tycker att det är rätt uppenbart att de inte är min främsta måltavla i det här.
Angående mig själv så visst: jag lever ett privilegierat liv nu, även om vare sig jag eller min fru tjänar 35000 i månaden. Men även jag har varit student. Bland annat när jag fick mitt andra barn (och då tog jag bara ut studiebidraget under den mesta av tiden). Vi bodde billigt, hade ingen bil, gjorde matlådor och tog kortare föräldraledighet än med våra andra barn. Men trots det, och trots att vi var hemma i princip lika länge, levde vi bra och kunde både åka på charter och spara pengar till ett bröllop. Så jag tycker att du oroar dig lite i onödan. Slappna av och ta det när det blir aktuellt.
Men jag är glad för ditt sista stycke. Där är du tydlig och ärlig på ett sätt som jag har saknat tidigare. Personligen tycker jag att det är synd att du uppenbarligen oavsett framtida inkomster kommer att sätta ekonomin framför barnet, men var då ärlig och säg att huset och bilen är viktigare i stället för att jiddra om att en tredjedel av Sveriges befolkning sitter på fattighuset.
Sanningen är att vi, trots att vi lever i landet med världens bästa föräldraförsäkring, alltid kommer att förlora pengar på att få barn. Om det känns helt oacceptabelt kanske det är bättre att strunta i att försöka bli förälder.
Jo, det verkar krävas morötter och bonusar för att få människor att bli jämställda, men så borde det ju inte vara. Och än så länge verkar det som att det mest är såna som jag som får de där jämställdhetspengarna och det är ju lite som att kasta pärlor för svin.
Om du väljer att lägga upp din föräldraledighet efter "ekonomiska incitament" så må det vara hänt. Det jag främst vill komma åt med min lilla lista är att du i så fall inte ska skylla på att du inte har råd att vara hemma om det verkligen inte är så. Säg då "jag tycker att det är viktigare att lägga de pengar jag har på andra saker".
Men tack för din nya, nyanserade ton. Den där sluggerjargongen du har kört med tidigare fick mig tyvärr att tappa den glimt i ögat jag försöker att ha även om ämnet är viktigt.
Min fru har inte ens 80% av 35000:- i vanlig lön ens så vem pratar ni om? Min fru skulle få 17000:-Max
Jag syftade på de personer som tjänar över taket i föräldraförsäkringen, som har en årslön på 424 000 eller mer alltså. Svaret var till grobianhannen som ifrågasatte om det går att klara sig på föräldrapenning under några som helst omständigheter.
Skicka en kommentar