De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 3

3. Delad glädje är dubbel glädje

När jag var två år skilde sig mina föräldrar. Det minns jag inget av, och länge hävdade jag att jag var helt opåverkad av att vara ett skilsmässobarn eftersom ”jag vet ju inget annat”. Det sistnämnda är visserligen sant, men självklart är jag inte opåverkad, vilket jag blivit varse med åren.

Bland annat har det lett till en väldigt stark längtan efter tillhörighet och fasta punkter och någon slags föräldrarevolt där jag privat är en riktig kärnfamiljsivrare (jag är helt emot kärnfamiljen som samhällelig norm, men tycker för egen del att det är en fantastiskt trevlig uppfinning).

En av mina största rädslor i livet är att bli en sån pappa som Doktor Kosmos sjunger om i ”En pappa” – en som försöker vara bästa pappan och ge sitt barn allt det hans pappa inte gett honom men efter skilsmässan upptäcker att han blivit en typisk ensam lördags- och julaftonspappa.

Självklart ska man inte hålla ihop till varje pris, men om det nu finns knep som ökar chansen att få det att funka är det ju fiffigt att använda dem.

Det allra bästa är förstås att välja rätt från början, men det är ju lättare sagt än gjort. Betydligt enklare är att gå in för att leva jämställt.

Grunden i den långsiktiga jämställdheten är föräldraledigheten. Så här är det: Många par lever någorlunda jämställt fram till de får barn. När sen mamman tar hela eller det mesta av föräldraledigheten tar hon automatiskt över huvudansvaret för barn och hushåll vilket så klart inte slutar bara för att barnet i fråga börjar på förskola. I längden sliter detta på mamman som till slut tröttnar och kastar ut snubben.

Enligt en uppmärksammad undersökning som kom för några år sen är det respektingivande 30 procent mindre risk för skilsmässa i familjer där föräldrarna delar på ledigheten. Som en liten bonuseffekt ökar dessutom chansen för fler barn. Och spin-off-effekterna är fler: skulle det trots delad föräldrapenning bli skilsmässa och denna blir så smutsig att det blir vårdnadstvist ökar rimligen chansen till fortsatt barnansvar ordentligt om du har svart på vitt att du är en ansvarstagande, likvärdig förälder.

Och så är det ju det där med delad glädje. Även om den inte är dubbel så är den i alla fall värd en hel del. När bäbin börjar gå eller utan förvarning visar sig kunna alla rörelser i ”I ett hus vid skogens slut” kan jag så klart springa över till grannen eller skryta för hon med håret i kassa två på Ica Maxi, men det ger inte riktigt samma feeling som att dela det med den enda som fullt ut förstår storheten.