När jag gick på öppna förskolan med min förstfödda var jag ensam man. Som jag minns det såg jag inte en enda annan pappa på de elva månader jag var föräldraledig. Det var jag och ett litet kvinnligt kärngäng som åt kaka och snackade om tv-såpor, då detta utspelade sig på den tiden när jag hade tid att se på såna.
När det några år senare var dags att gå dit med min andra dotter hade tiderna förändrats. Nu kunde man faktiskt stöta på en och annan man, men det fanns bara två sorter. Antingen den typen som höll sig cirka 50 centimeter bakom mamman och till nöds kunde uttala sig i flerordiga meningar och eventuellt hålla i barnet i några sekunder när mamman tog kaffe. Eller den lätt kutryggiga typen som i bästa fall tog av sig cykelhjälmen inomhus och som utan att skämmas sa hejdå med frasen "tjingeling!". En viss identitetskris infann sig när jag tvingades konstatera att jag förmodligen tillhörde någon av dessa två sorter och att tjingelingtypen låg närmast till hands.
Nu har jag tillbringat fyra torsdagar på öppna förskolan och kan konstatera att tiderna har förändrats igen. Nu är nästan hälften av föräldrarna till synes fullständigt normala män, varav flera verkar tillhöra den moderna, urbaniserade medelklass jag själv räknar mig till. Kvinnorna tycks dock fortfarande vara såna som helt utan reflektion räknar med att inte släppa till en enda föräldradag till dagisinskolningen.
5 kommentarer:
När ett hyfsat normalt par jag känner väntade sitt första barn råkade jag bli vittne till en föräldraledighetsdikussion mellan dem.
Han sa att han absolut ville vara föräldraledig, och jag minns det som att han menade ungefär halva tiden. Men då gjorde hon klart att det minsan var hon som var gravid och att hon därmed hade rätt att njuta av barnet också. Minst ett år tänkte hon vara hemma.
Han protesterade lite lamt, men det blev som hon ville. Hon var nog hemma i minst ett och ett halvt år, han möjligen i sina två pappamånader. Det vet jag inget om.
Och eftersom hon som mamma var den enda riktigt kompetenta föräldern så hamnade de snart i den klassiska fällan. Hon gjorde allt, barnet blev extremt mammigt och han valde en enkla vägen genom att säga (och förmodligen även känna) "gör det du, jag kan inte".
Nu är hon fortfarande hemma med deras andra barn som fyllde ett i somras, så där följer inte utvecklingen den du ser på öppna förskolan.
Jag kanske är negativ nu, men jag tror att den kvinnotypen alltid kommer att finnas. Och för att bryta det mönstret krävs nog dubbel övertygelse och styrka från männens sida.
När ett hyfsat normalt par jag känner väntade sitt första barn råkade jag bli vittne till en föräldraledighetsdikussion mellan dem.
Han sa att han absolut ville vara föräldraledig, och jag minns det som att han menade ungefär halva tiden. Men då gjorde hon klart att det minsan var hon som var gravid och att hon därmed hade rätt att njuta av barnet också. Minst ett år tänkte hon vara hemma.
Han protesterade lite lamt, men det blev som hon ville. Hon var nog hemma i minst ett och ett halvt år, han möjligen i sina två pappamånader. Det vet jag inget om.
Och eftersom hon som mamma var den enda riktigt kompetenta föräldern så hamnade de snart i den klassiska fällan. Hon gjorde allt, barnet blev extremt mammigt och han valde en enkla vägen genom att säga (och förmodligen även känna) "gör det du, jag kan inte".
Nu är hon fortfarande hemma med deras andra barn som fyllde ett i somras, så där följer inte utvecklingen den du ser på öppna förskolan.
Jag kanske är negativ nu, men jag tror att den kvinnotypen alltid kommer att finnas. Och för att bryta det mönstret krävs nog dubbel övertygelse och styrka från männens sida.
Verkligen. Och statistiken är ju fortfarande dyster. Det jag sett på öfs är ett missvisande ljus i en mörk verklighet.
Skicka en kommentar