Möte med en manspojke

En del av mitt jobb går ut på att träffa kända artister och prata med dem. Detta har jag gjort från och till de senaste tio åren, och jag brukar aldrig be om autograf eller sånt eftersom jag tycker att det helt enkelt känns lite oproffsigt och fånigt. Och så vet jag inte vad jag skulle ha autograferna till.
Men när jag träffade Eric Saade inför förra årets melodifestivalfinal gjorde jag ett undantag. Jag tog inte autograf, men jag bad om att få bli mobilfotograferad ihop med honom. Detta eftersom jag visste att det skulle ge mig fett med kredd hos två av mina familjemedlemmar.
I dag tog jag ett sällsynt jobbåterfall och pratade en stund med Eric Saade i telefon. Jag tog upp vårt möte förra året och just att det var första gången jag bett om att få bli fotad ihop med nån. När jag formulerade detta kände jag att det blev lite fel, och han tolkade det mycket riktigt som att han var den första artisten jag tyckte var tillräckligt stor och bra för att vara värd att göra så med. Ett faktum som han mottog med en blandning av glädje och sund avvaktan i rösten. När jag snabbt tillade att det var för barnens skull blev han klart mindre entusiastisk, men också något lättad.
Nåja. Det allra viktigaste var ju att kunna säga till M och L att jag hade snackat med manspojken. Fast nu var de klart mer luttrade, och L blev mest sur för att inte hon hade fått prata.