De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 5

5. Lättförtjänt karma

Jag vet – det finns knäppisar som tycker att män som tar föräldraledigt är löjliga och illojala. Men annars är manlig föräldraledighet en finfin källa till oproportionerlig kredd.

För att detta inte gäller kvinnor är viktigt att poängtera direkt. En mamma som säger ”för mig är det jätteviktigt att vara hemma med mitt barn” möts förmodligen med en lika förvånad blick som om hon hade sagt ”för mig är det jätteviktigt att borsta tänderna varje dag”. En självklarhet som man ärligt talat är rätt dum i huvudet om man luftar som ett unikt ställningstagande.

En man som säger samma sak är däremot en härlig, engagerad, jämställd kille som kan räkna med varmt kärleksfulla blickar från både arbetskamrater (om han jobbar på rätt ställe) och mammorna på öppna förskolan och att i stället för irritation mötas med småfnittrigt överseende när han väller in med alla döttrarna på folktandvården och låter overallerna täcka 70 procent av golvytan i väntrummet. Tar han dessutom hela sin halva av ledigheten finns chansen att han får uppleva den sköna tillfredsställelsen i att gå från ”rara pappan” till en jämbördig förälder att räkna med. Det är en cool känsla.

Men som sagt: detta gäller inte kvinnor. Skalan är i detta fall fullständigt olika. Sex månader för en man betyder ”overkligt jämställd superpappa” medan det för en kvinna betyder mer åt ”vaddå, vill du inte vara med ditt barn?”-hållet. Orättvist, men det finns många andra skäl för kvinnor att släppa till.

Den som har råd kan annars göra som jag och frun och ta elva månader var. På så sätt är kvinnan fortfarande en ”bra och riktig mamma” medan jag nästan trillar över från ”fina pappan” till ”vad fan är det med honom?”. Men bara nästan.