De fem bästa skälen för män att ta sin halva av föräldraledigheten, plats 1

1. Barnen

Okej, vad har vi lärt oss så här långt? Du blir hjälte på öppna förskolan. Du slipper jobba. Du slipper skilja dig. Din fru, din syster och din dotter får chansen att göra karriär. Du ser till att svensk tillväxt skjuter i höjden. Snacka om win-win-situation. Finns det något att tillägga?

Det skulle väl vara något om själva barnen då.

Enligt gammal svensk tradition är pappan en andrahandsfigur. Nån otydlig snubbe i hatt som kom hem sent på kvällen, tände pipan och pekade lite med hela handen, och som någon vecka på sommaren kunde joxa lite trasa eller trycka in familjen i bilen och åka till farmor för lite all-inclusive. Många verkar än i dag nöja sig med att vara en sån pappa, om än lite 2000-talsuppdaterad. En rolig kille som kan skjutsa till simskolan och steka lite falukorv men ingen barnen kryper upp i knät på när de har ont i magen för att ingen vill sitta bredvid dem i skolmatsalen.

Jag känner alltför få människor som har en okomplicerad relation till sin pappa (och har de det är den gärna lite för okomplicerad), och inte många som skulle säga att de står närmare sin pappa än sin mamma. Själv drömmer jag mardrömmar om att bli en andrahandsförälder. Jag kan möjligen sträcka mig till att hamna på delad första plats. Och då duger det inte med lite kvalitetstid i simhallen. Då gäller det att få mil i kroppen, för att tala vasaloppsspråk.

En lång föräldraledighet är förenad med vissa risker. Mycket vill ha mer. När frun var föräldraledig med vår bäbi tog hon vid ett par tillfällen barnen och drog till sin mamma i Rättvik och stannade en vecka eller mer. Jag hade lite ont bakom ögonen under själva separationsfasen, men annars var det inga större känslostormar. Skulle jag bli av med bäbin i en vecka nu, efter snart fem månader där vi setts nästan dygnet runt, skulle jag drabbas av nästan outhärdliga fantomsmärtor. På sistone har det till och med hänt att jag legat på natten och önskat att hon skulle vakna eftersom jag längtar efter henne. Så klart att jag älskade mina barn även innan jag var föräldraledig, men jag skulle utan tvekan säga att känslorna och samhörigheten har hoppat upp ännu en nivå tack vare vårt intensiva umgänge.

Nu har ju jag haft lyckan att få världens bästa barn. Fullständigt unika, vackra, begåvade och de roligaste personerna jag känner. Och det allra bästa med den där föräldraförsäkringen är att jag får betalt för att vara med världens bästa barn. Varje dag får jag en unik, privat show, full av plötsliga infall och crazyhumor. Varje dag får jag brottas, sjunga, gosa, snickesnacka och upptäcka världen med världens coolaste person. Varje eftermiddag får jag jiddra med de stora och driva så hårt med allt att vi efter ett tag inte riktigt vet vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Varje dag får jag känna den där känslan av att känslorna är så starka att de inte riktigt får plats i kroppen. Och det är jag som får betalt!

Visst, man ska vara ärlig. Ibland är de så klart helt dumma i huvudet (och nästan lika ofta är jag det), men det finns ju en tjusning i känslomaximering åt alla håll. Och okej: utifrån sett kan de säkert se ut som en anonym massa av småtjejer som verkar ungefär likadana, bara lite olika stora. Men det är fel, och en baksida med att vara heltidsförälder så länge är att jag börjat ta det som en personlig förolämpning när folk i min omgivning inte fattar hur fantastiska och unika de är.

När bäbin härom månaden drabbades av tidernas pappighet var jag så klart klädsamt medlidsam med hennes ratade mamma. Men inombords var det fanfarer och fyrverkerier.

För det är det mest fantastiska. Tack vare världens bästa föräldraförsäkring kan jag bli en förälder att räkna med. Jag blir den som bäbin vänder sig till, inte bara i medgång som när hon triumferande vill visa upp att hon lyckats få på sig samtliga kläder i storasysterns möss- och vantlåda, utan också i motgång som när hon har slagit sig eller bara är jättetrött och behöver en famn att somna i. Och tack vare att jag var hemma med hennes storasystrar går de lika gärna till mig som till sin mamma när de behöver tanka lite trygghet och vuxenvisdom. Än så länge.