Den långa färden

"Vov vov vov vov!"

Vår bäbi är som bekant mycket intresserad av att gå. Det har i modern tid än så länge inte hänt att hon åkt vagn frivilligt. Som ett experiment bestämde jag mig därför i dag, när vi skulle till öppna förskolan, för att se var gränsen gick. Jag skulle helt enkelt inte ta upp henne i vagnen förrän hon uttryckligen bad om det.
Hela vägen fram till stora polishusrondellen gick som förväntat utan problem. Några småstopp för att undersöka intressanta hål i väggarna eller utbyta artighetsfraser med mötande trafik, men annars smidigt och raskt. Även rondellen gick förvånansvärt bra, även om vi hade lite olika syn på när man bör hålla pappa i handen och när man inte bör det. Och så kom det ett par hundar lite olägligt precis vid rödljusen.
Bortåt resecentrum ramlade hon tre gånger på en sträcka på tio meter, och där trodde jag att färden var över. Men icke. En snabb kram av mer symbolisk art, och sen var hon igång igen.
Vid stora teatern höll hon på att blåsa bort, och då gick hon för första gången med på att hålla handen. Framme vid kaktusparken blev hon plötsligt knäpptyst efter att ha hållit monolog ända sen vi lämnade hemmet i Marielund., men hon sneglade inte ens mot vagnen. Sammanbitet och något långsammare än tidigare betade hon av den sista sträckan på Saltängsgatan.
Och sen var hon framme. Mer eller mindre oberörd och i god tid innan sångsamlingen.