onsdag 19 januari 2011

Läshuvudets baksida

Eftersom M är ett s k högpresterande barn och läser bäst i klassen har hon en specialläsebok, och onsdagar är inte hennes bästa dag ty då är det läsläxedag. Medan hennes klassisar får ungefär två sidor i en jätterolig och lättläst bok, tvingas hon plöja igenom åtta sidor i en minst sagt texttung och mycket tråkig bok. Officiellt försöker jag så klart peppa henne och hävda att det är en riktig läsfestlyx att få hålla på med en så rolig bok, men ärligt talat så är den ju precis som hon konstaterar astråkig.
Intrigen är typ att en pojke har en fjärrkontroll som gör att han kan resa runt i tiden och uppleva forna tiders Sverige. Till sällskap har han en jättetråkig tiger och ibland en kråka som kan flyga upp och ner. I dagens läxa kom de till Uppsala på 1400-talet och det mest spännande som hände var att domkyrkan såg precis likadan ut som den gör i dag. Och det var bara spännande för en gamling som jag. För en åttaåring är det ju fullständigt meningslös information.
Jag föreslog några knep, som att läsa med konstig röst eller lägga till "och fes" eller "och lade sig i ett litet hål och darrade som en nakenråtta" efter varje gång den där tråkpojken sa något (t ex "åh, en domkyrka, så vackert och intressant, sa pojken och fes"). Det var roligt i ungefär en tredjedels sida, sen började hon stånka, stöna, dunka huvudet i bordet och halvsomna igen. Men hon tog sig till slut igenom kapitlet. Och nu är det bara två kapitel kvar. Jag bävar inför uppföljaren.

3 kommentarer:

Snokis sa...

Det är så man lär sig att inte tro att man är någon.

Lina Liman sa...

Alla former av kreativitet bör uppmuntras. M:s nästa högläsning i klassen blir nog en succé i alla fall!

På min tid fick alla i klassen samma läxa och jag var särskilt frustrerad över de extremt avtändande bokstavsläxorna. Den aktuella bokstaven skulle först skrivas versalt på ett antal rader, sedan gement (ja, verkligen) på lika många. Dessutom skulle man identifiera och klippa ut den från tidningar och liknande, och klistra fast så många att de täckte en väl tilltagen läxpappersyta.

Eftersom jag redan då var väldigt konflikträdd (aka "lydig") kom vi ända till E innan jag vågade ta saken i egna händer. Jag letade med viss möda upp en katalogsida med ett bokstavslöst fält, plitade dit ett mastodont "E", klippte ut det och klistrade det på papperet som därmed var täckt. Att jag inte minns några bokstavsläxor efter "E" kan tyda på att någon fattade vinken.

Clara sa...

Jag plågade mig igenom samma bok typ 1992, redan då var den fantastiskt tråkig. Har alltså inte läsläxeområdet utvecklats på 20 år?