Läshuvudets baksida

Eftersom M är ett s k högpresterande barn och läser bäst i klassen har hon en specialläsebok, och onsdagar är inte hennes bästa dag ty då är det läsläxedag. Medan hennes klassisar får ungefär två sidor i en jätterolig och lättläst bok, tvingas hon plöja igenom åtta sidor i en minst sagt texttung och mycket tråkig bok. Officiellt försöker jag så klart peppa henne och hävda att det är en riktig läsfestlyx att få hålla på med en så rolig bok, men ärligt talat så är den ju precis som hon konstaterar astråkig.
Intrigen är typ att en pojke har en fjärrkontroll som gör att han kan resa runt i tiden och uppleva forna tiders Sverige. Till sällskap har han en jättetråkig tiger och ibland en kråka som kan flyga upp och ner. I dagens läxa kom de till Uppsala på 1400-talet och det mest spännande som hände var att domkyrkan såg precis likadan ut som den gör i dag. Och det var bara spännande för en gamling som jag. För en åttaåring är det ju fullständigt meningslös information.
Jag föreslog några knep, som att läsa med konstig röst eller lägga till "och fes" eller "och lade sig i ett litet hål och darrade som en nakenråtta" efter varje gång den där tråkpojken sa något (t ex "åh, en domkyrka, så vackert och intressant, sa pojken och fes"). Det var roligt i ungefär en tredjedels sida, sen började hon stånka, stöna, dunka huvudet i bordet och halvsomna igen. Men hon tog sig till slut igenom kapitlet. Och nu är det bara två kapitel kvar. Jag bävar inför uppföljaren.