Nu bävar jag lite för framtiden. Än så länge funkar det ju, men jag minns när L var liten och höll på på samma sätt i månader. Storasyster M är ett sovgeni och skulle kunna sova sig igenom ett mindre inbördeskrig eller en prowrestlingmatch även om hon var en av brottarna så hon var helt oberörd trots att hon då delade rum med L, men jag och frun blev väldigt påverkade. Själv blev jag väldigt lättstött och vid minsta motgång var jag tvungen att gå ner i tvättstugan och gråta. Och frun var ju inte till så mycket stöd eftersom hon hade precis samma läge och egentligen skulle ha behövt mitt stöd i stället för att jag sprang och gömde mig så fort hon blev nere.
När vi var uppe i det letade jag en massa andra orsaker till min nedstämdhet, och hittade väl ett par stycken, men huvudorsaken fattade jag ju så småningom var något så enkelt som sömnbrist.
Jag tror att det är sånt som får folk att skilja sig. Lite förhastat, kanske, men jag fattar till viss del. För oss sammanföll L:s icke-sovande med att vi höll på att planera inför vårt bröllop så det hade känts lite surrealistiskt om vi skulle ha skiljt oss i stället.
Bäbin har dock inga problem att sova dagtid, hur mycket jag än försöker att hålla henne vaken för att få till fungerande rutiner (se bilden).
3 kommentarer:
Tommy!
Skönt att läsa att mitt fadderbarn och ditt fadderbarn på nåt sätt inspireras av varandra trots alla mil mellan dem. Hennes egen säng har uppenbarligen förvandlats till en vallgrav med krokodiler i nattetid. Och när hon sover mellan sina föräldrar inspireras hon bland annat av Muhammad Ali och man får både två och nitton smockor under en natt.
Tillsammans är vi starka. Om vi eventuellt är vakna. Falle!
Läskigt värre för din bäbi. Tur att er säng finns att tillgå. Min bäbis var ledsen de två första vaknätterna, men i natt var det mer neutral rastlöshet och kickboxning. Så det är ju ett steg i rätt riktning. Men eftermiddagarna tarvar sitt kaffe.
Skicka en kommentar