I dag spelade M och jag hennes julklapps-Sims. Hon slängde snabbt ihop en exakt kopia av vår familj, bara lite snyggare. Själv hade jag naturtrogna polisonger och lagom lång skäggstubb. Sen skulle vi spela. Det gick ut på att de olika familjemedlemmarna hade olika önskningar som att "leka med lillasyster", "köpa nytt kylskåp" och "skaffa ett till barn" och olika farhågor som "bli dissad av bäbin". Det sjuka var att det alltså var precis som i verkliga livet, men att man i stället för att prata med varandra på riktigt stod och tittade på när våra datoralteregon gjorde detsamma. Det var också sjukt att det var så roligt.
Men det var väldigt körigt att hålla igång fem familjemedlemmar med stinkande blöjor, disk och leksug. Det där med att "skaffa ett till barn" får nog vänta, hur hett jag än önskar det.
3 kommentarer:
Man får rutin på det efter ett tag, och hinner man inte med det nya barnet kan man ringa en nanny som kommer och tar hand om det. Och det måste väl ändå betraktas som en tjänst och inte en vara.
Nu känns det förvirrat här. Pratar du Sims eller verkliga livet?
Om Sims. Fast jag skojade lite om att ni kanske tillämpar antikonsumtion i dataspelet också.
Skicka en kommentar