Inskolad och klar

Bäbin är värsta inskolningsgeniet. I morse lämnade jag henne vid dörren för första gången. Hon gav mig ett glatt "hejdå!" och gick sen till fönstret och vinkade och skrattade med hela ansiktet.
När jag kom och hämtade henne på gården kom en av de andra avdelningarnas fröknar förbi och ropade "tjena primadonnan!". Lite research senare fick jag veta att hon fullständigt hade styrt upp dagens sångsamling (där alla 90 barn på förskolan är med) och dansat, sjungit, klappat och lett rörelserna. Allt ståendes mitt i ringen. Så nu är hon kändis och hennes fröknar är ganska tacksamma över att hon är så lätthanterlig. De har ganska många andra ettåringar att ta hand om, med alltifrån lite normal lämningsångest till så kallade affektkramper.
Ju mer bekväm bäbin har blivit på förskolan, desto odrägligare har hon blivit mot sin far. Men det är ju ett billigt pris att betala. Och egentligen ganska schysst: det gör mitt återinträde i arbete lättare att acceptera.