Tjejigt mp3-dilemma

Förra gången de besudlade vår brevlåda var det som tur var jag som tog in posten. I dag var det min sexåriga dotter, och hon blev så klart fullständigt bländad av all rosa grannlåt.
Den förskräckliga tidningen GIRL:IT, där alla ord har prefixet "tjej", vill verkligen lura till sig småflickornas hjärtan. Även om den var adresserad till frun är så klart tanken att familjens rosa- och glittertörstande lågstadieflickor ska hitta den och börja tjata.
Och jag förstod helt klart att det såg ut som en väldigt bra affär för L: betala 9 kronor för medlemskapet och få en mp3-spelare på köpet, förutom alla andra tjejiga grejer: böcker, make-up och tidning med tjejiga fakta om Justin Bieber och Eric Saade. Men jag var förstås tvungen att berätta ett par obehagliga fakta om hur den kommersiella vuxenvärlden funkar:
1. Jo, det står att det kostar 9:-. Men det finns också något som kallas "det finstilta", som det är meningen att man inte ska se förrän det är försent. I detta fall innehöll "det finstilta" fakta som att porto tillkommer på 39 kr och framför allt: att man förbinder sig att köpa minst ett till medlemspaket för 199:- (plus porto på 44:-). Så allt som allt kostar just denna "mp3-spelare på köpet" närmare 300 spänn.
2. Tidningar som GIRL:IT vill tjäna pengar på att få barn att tro att vissa saker bara passar för flickor och vissa saker bara passar för pojkar. Och det är ju så dumt så man inte tror att det är sant. Det är ju olika från person till person vad man är intresserad av och vad man gillar för färger. Och att de gör det mot just barn är extra elakt. Tänk den pojke som tycker jättemycket om stickers och Eric Saade. Om han får läsa att det inte är för honom bara för att han har snopp kanske han känner sig konstig och dum och det är ju jätteonödigt och taskigt gjort av vuxna som borde veta bättre.
3. Titta på bilden på GIRL:IT:s chefredaktör. I ansiktet ser hon ut att vara lika gammal som jag. Men hon har såna kläder som din åttaåriga storasysters klasskompisar brukar ha, och står som en trulig trettonåring med benen. Det är ju konstigt om något.
Ärligt talat tänkte jag bara det där om chefredaktören. Jag vill inte döma andras utseenden inför mina barn. Det är en dålig vuxenvana som jag inte vill att de ska lägga sig till med.
Men de andra argumenten köpte hon. Särskilt nummer två. "Om jag hade en bror som ville ha de där grejerna så skulle jag skicka efter dem åt honom, och skriva mitt namn. För det är ju orättvist att han inte kan få en mp3-spelare för att han är kille", sa hon och fortsatte "och om min kompis Julian vill leka med de där sakerna så måste han ju få det, det ska ju inte de bestämma".
Sen kom frun hem och påminde om att både hon och jag hade varsin gammal mp3-spelare som vi inte använde så då kunde systrarna få varsin gratis i stället. Så sparade de både pengar, miljö och slapp uppmuntra ett otäckt barnalurarföretag med en könssyn från 50-talet.