Ett hett barnkulturbråk har svajat upp i Norrköping de senaste dagarna. Föräldrar rasar över att de inte kan låna Fem-böcker på stadsbiblioteket. Jag säger: go stadsbibblan. Så länge det sker med någon slags måttfullhet och utan överdrivna översittarfasoner tycker jag absolut att ett stadsbiblioteks uppgift bör vara att agera någon sorts gatekeeper för barnens läsvanor. Särskilt som det i detta fall inte bara handlar om den låga litterära kvaliteten utan om den otäcka 50-talsrasism som befolkar Enid Blytons böcker.
Nu har bibblan, läser jag i NT, gjort någon sorts halv pudel och tagit in specialtvättade Fem-böcker där den värsta rasismen plockats bort. Fint, även om jag gärna hade sett att bibblan stått pall hela vägen ut.
Jag har väldigt svårt att förstå hur det kan vara viktigt ur något slags kulturarvssynpunkt att rasistiska skitböcker ska läsas för barnen, precis lika lite som jag förstår att det ses som något slags angrepp på den svenska folksjälen att göra nya Pippi-böcker där kungar får vara kungar utan sjuka KKK-prefix.
4 kommentarer:
Åh-hum, jag tycks ha glömt min Fem-böcker-rasism. Vad var det som smög sig in på raderna mellan skinkmackor, yvig pojkflickehund och lönnfack?
Jag förmodar att detta är en sönderpratad diskussion i kultursfären du hovrar i och ber samtidigt om ursäkt.
Jag minns inte heller någon tydlig rasism i Vi fem-böckerna, men jag fattade ju inte hur skrämmande demoraliserande Tintin i Kongo var heller förrän jag var mer moraliskt fullvuxen. Och det är det jag tycker är lite poängen - barn (och ganska många vuxna) tar saker för sanningar och givna och därför bör vi vara med och styra deras världsbild. Sen om nån vill läsa och föra en diskussion med sitt barn så må väl det vara hänt. Men det tror jag är alltför ovanligt. Själv brukar jag simultancensurera när jag läser.
Skicka en kommentar