Som balsam för själen

I januari 2009, alltså för två år sedan, tog jag och frun in på ett hotell i Eskilstuna och tillbringade en helg tillsammans på tu man hand utan barn. Sedan dess har vi så klart varit borta var och en för sig, och vid ett mycket lätträknat antal tillfällen gjort saker på tu man hand under vakentid. Men de senaste två åren har vi inte tillbringat en natt tillsammans utan att vara under samma tak som minst ett av våra barn.
I går var det dags. Svärmor och man tog på sig hjälterockarna och tog sig an våra barn medan jag och frun styrde bilen mot Söderköpings brunn där vi hade bokat en härlig så kallad brunnsweekend.

Proseccon lades genast på kylning.

Eftermiddagens kak- och tårtbuffé var mäktig och jag hade som vanligt svårt att sätta stopp i rättan tid.

Frun klädde fint i lånemorgonrocken och var mycket lycklig över att få denna kvalitetstid med sin make och sin prosecco.  

Efter jacuzzi, bastu och kallbadstunna var det trerätters med ett mjukt Chiantivin. Creme bruléen kändes lite överflödig efter kakbuffén, men för- och varmrätt var magnifika. Vi var lite rädda att vi inte skulle ha något att prata om, och därmed behöva ta konsekvenserna av detta och skilja oss, men det gick mycket bra. Vi såg däremot några andra gäster, till synes gravida med första barnet, som i princip inte sa ett ord till varandra under hela vistelsen. Det såg inte så lovande ut.

Vissa kanske tycker att det är torftigt att vi bara åker till grannhålan och sover och äter när vi för en gångs skull har barnvakt. De förstår nog inte vad det innebär att vara trebarnsförälder och ständigt barnvaktslös. Den enorma tillfredsställelsen i att få prata till punkt, att äta hur länge man vill, att sova ostört, att få halvligga i en vilstol, endast iklädd sladdrig morgonrock, lätt salongsberusad och nybastad, och läsa en Vi från början till slut. Det är som balsam för själen, det.