Sorgliga bokupptäckter

Apropå censur av Vi Fem-böcker, och att den mest rasande föräldern hade som argument att han minsann läste dem när han var liten och tyckte att de var bra: Jag höll också på med Vi fem när jag var liten, fast det var mest i form av pjäsversioner som min syster skrev och där jag i bästa fall fick agera hunden. Men det gör ju inte att böckerna är bra eller uppbyggliga för det. Det är ganska många böcker jag älskade som barn som jag nu med sorg i hjärtat har upptäckt är för bedrövliga. Allt av Ole Lund Kirkegaard som jag skrattade munnen av mig åt när jag var liten visade sig ju till exempel vara så där äckligt danskt icke-PK och inget som jag vill att mina barn ska behöva smutsas ner med. Sune och Bert är inte direkt någon genusdröm (även om jag fortfarande tycker att Bert-tv-serien och filmen i många stycken är geniala). De där gamla John Bauer-grejerna med trollungar som förkastas av familjen bara för att de är fula har jag helt enkelt gömt undan på vinden. Inte ens en sån modern klassiker som "Tzatziki och morsan" känns helt okej. Astrid Lindgren är fortfarande toppen, men Bullerbyn och en del andra mer gamla grejer får jag simultancensurera för att få bort det värsta "sånt här passar sig för tjejer"-skräpet. För att inte tala om allt negertjat i Pippi, men det utgår jag från att alla plockar bort. Det är ett styvt jobb, men man vänjer sig snabbt.